I kolarens fotspår

I början av denna vecka har undertecknad tillsammans med Carina Bennerhag utfört en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Fortifikationsverket har planer på att anlägga en skogsbilväg i området och vi har därför gått igenom den blivande vägsträckningen för att se om det finns några fornlämningar eller kulturlämningar i området. Det är Länsstyrelsen i Norrbottens län som har beslutat att en arkeologisk utredning ska ske i området innan vägen får byggas, utifrån hur landskapet ser ut och de fornlämningar som är kända sedan tidigare i närområdet.

Totalt hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja med ett kallmurat spismursröse.

Den blivande skogsbilvägen är avverkad. Vy över en del av utredningsområdet. Nbm acc nr 2010:221:09. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Kolproduktion och järnbruk

Kolproduktion har varit viktig under en lång tid och har varit en förutsättning för bland annat järnbrukens existens. För att kunna framställa koppar och järn krävdes det stora mängder träkol. Selets bruk ligger ca 10-15 km sydöst om utredningsområdet vid Alträsket och kolet från kolmilorna har kanske forslats till järnbruket för att användas vid järnframställningen. Selets bruk var i gång under perioden 1799-1898, men hade sin storhetstid i början av 1870-talet, då bruket var Norrbottens största industri- och arbetsplats. Det var främst tackjärn och stångjärn som tillverkades, men även manufakturer såsom spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Järnproduktionen vid masugnen förbrukade ca 70 000 hektoliter (1 hektoliter = 100 liter) träkol årligen. Kol hämtades från brukets egen skog samt från ett område på 2,5-3 mils radie runt Selets bruk (Rehult 1999).

Kol under kriget

Behovet av träkolstillverkning var även mycket stort under första världskriget och framförallt under andra världskriget. 1943 uppgick träkolsproduktionen i Sverige till 5,2 miljoner m³ (Smith 1980). Vid denna tid kolades allt från vanlig kolved till halvruttna ängslador och nedrasade gärdesgårdar. Det berättades till och med historier om att människor försökte kola vintervass och halm. Vid slutet av 1950-talet hade dock kolmilning som yrke nästan försvunnit helt och hållet (Edlund 1994).

Kolbottnar

En kolningsmetod som har använts i de norrbottniska skogarna är framställning av kol i kolmilor. Det som finns kvar i dag efter en kolmila kallas för kolbotten. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor). Runt en kolbotten finns det ofta gropar (s k stybbgropar) eller rännor vilket kan underlätta upptäckten av en kolbotten.

Kan du se kolbottnen på bilden? Det är inte helt lätt att fotografera en kolbotten då vegetationen utgörs av tät skog. På bilden ses antydan till en rund upphöjnad, det vill säga kolbottnen. Nbm acc nr 2010:221:05. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Resmilor

De kolbottnar vi har hittat vid Alträsket utgörs alla av rester efter resmilor och varierar i storlek mellan 14-25 m i diameter. Dessa cirkelrunda milor har byggts upp av ved. I mitten av milan lämnas en tändkanal så att milan ska kunna tändas på inifrån. Milan täcks därefter av granris och kolstybb (jord och sand som grävts upp runtomkring kolmilan). I kolmilan uppstår en begränsad lufttillförsel vilket gör att veden inte brinner upp utan förkolnas. Lufttillförseln regleras genom att man tar upp hål i kolstybbslagret. Hål tas upp och täpps igen allt eftersom så att milan får lika mycket luft runtom. Detta arbete sköter kolaren genom att stå och gå ovanpå kolmilan. Kolningen pågår tills all ved omvandlats till kol, ca 2-3 veckor (Kummu 1997).

Carina Bennerhag märker ut en kolbotten med röda märkband i papper. Norrbottens museums arkeologer märker ut kulturhistoriska lämningar med röda märkband och fornlämningar med blå-gula fornlämningsband. Vallen som syns på bilden utgör en av kolmilans ytterkanter. Nbm acc nr 2010:221:15. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Kolarkojor

En kolarkoja kallas den tillfälliga bostad som kolare (de som övervakade kolmilan) bodde i under kolningsarbetet. Kolarkojor finns ofta i anslutning till en eller flera kolbottnar. Det var viktigt att kolaren höll ett öga på milan under själva kolningsperioden så att ingenting gick fel. Det var vanligt att kolaren ansvarade för 2-4 kolmilor samtidigt, ibland upp till 5-6 milor. Den kolarkoja som hittades vid den arkeologiska utredningen vid Alträsket är relativt liten, 3 x 3 m och har ett kallmurat spismursröse.

Kolarkoja. Nbm acc nr 2010:221:12. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Kallmurat spismursröse i kolarkojan. Nbm acc nr 2010:221:13. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Kolarhelg i Storforsen
Om du är intresserad av kolmilor och skogsbruk så är det kolarhelg i Storforsen lördag 21- söndag 22 augusti vid Skogsbruks- och flottningsmuseet. Mellan kl 11-15 är det aktiviteter kring milan under hela helgen. Lördag 21 augusti tänds kolmilan kl 11. Skogsbruks- och flottningsmuseet vid Storforsen beskriver skogsnäringens utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet och älvens betydelse som transportmedel av lösflytande timmer.

Källor
Edlund, Lars-Erik (red). Norrländsk uppslagsbok, andra bandet. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Umeå.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). 1997. Gruvor och bruk i norr. Kiruna.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Smith, Nils. Skogen inom Bodens kommun. I: Bermark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun från forntid till nutid. Luleå.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo