tisdag 21 december 2010

Rapporter, rymdraketer och en julhälsning.

Här kommer ett sista blogginlägg innan jul. Ärligt talat är inte december den mest händelserika månaden i en arkeologs liv. Det är en grå vardag som innebär att vi stretar i på med rapportskrivning på sommarens fältarbete.

Lars Backman har skickat in rapporten på den arkeologiska utredningen för Kaunisvaara gruva till länsstyrelsen och väntar nu på deras bedömning av den. I dagens norrbottniska dagstidningar (NSD och Norrbottens Kuriren) går det förresten att läsa om det första spadtaget för gruvan. Det gick förresten också ett TV-program kl 19.00 på SVT 2 igår kväll (Kexi, Tornedalsmagasin) om gruvetableringen där de tudelade känslorna framgick på ett fint sätt. Kanske ett nödvändigt lyft för att Pajala kommun ska överleva, men också ett vemod hos dem som måste flytta från sina hem när gruvorna tar marken i anspråk.

Lars har också skickat in rapporten för grävningen vid Öjebyns kyrka för fjärrvärme. På de 90 längdmetrarna schakt som grävdes var 40 fyndtomma, och sedan kom allt det som man kan förvänta sig att stöta på när man gräver rätt genom en kyrkogård. Inga bevarade gravar efter vad jag förstår, men kraftigt omrörda lager med ben från ett stort antal individer som blivit flyttade när kyrkan under tidigare år flyttat på jordmassor. Lars har ägnat några timmar att väga alla ben, torra och rengjorda ,och det rör sig om närmare 30 kg ben. Det är väldigt mycket, minst sagt. När rapporten är godkänd av länsstyrelsen så kommer svenska kyrkan att återbegrava benen. Vi ska se om inte Lars kan göra någon form av sammanfattning av rapportens innehåll under nästa år.

Carina Bennerhag har gjort sin rapport om järnframställningsboplatsen vid Järnbacken klar och skickat den till länsstyrelsen för granskning. Hon säger att hon kan göra en sammanfattning av rapporten här på bloggen någon gång efter nyår. Den som vill kan titta på litet äldre blogginlägg från slutet av maj och början av juni från fältarbetet vid Järnbacken.

Nils Harnesk läser just nu på intensivt om medeltid i Norrbotten i väntan på besked om hans bidragsansökningar för insatser inom medeltidsarkeologi ger resultat. Kommer det positiva besked om pengar så ska Nis skriva en slutlig rapport på en grävning som gjordes i Gammelstad i början på 1990-talet. ”Lottas grävning” eller ”5:11:an” som den också kallas är en av de få grävningar i Gammelstad som gett dateringar till 1200-/1300-tal och det är verkligen angeläget att den avrapporteras. Det är inte lätt eftersom de arkeologer som utförde grävningen sedan länge slutat på Norrbottens museum och att sammanfoga anteckningar och ritningar som är flera årtionden gamla kan ta tid. Positiva besked om pengar kan också innebära ytterligare insatser i Skatamark, som nämnts i tidigare blogginlägg.

Åsa Lindgren har gjort rapporten över fornminnesinventeringen i Arjeplog klar och väntar på att länsstyrelsen ska granska den. Hon har också gjort färdigt det sista på det arbete som Lars-Gunnar Bohman gjort när det gäller tipsgranskning under den här sommaren. Ett 30-tal kulturlämningar och fornlämningar har nu förts in i FMIS -fornsök, det digitala fornlämningsregistret som ligger ute på Internet:

http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html

(Öppna ett sökfönster på den sidan och se vad som finns i fornlämningar och kulturlämningar i Norrbottens län!)

Frida Palmbo har färdigställt rapporterna över utredningarna i Kälsjärv (skogsbilväg för skogsbruk) och Alträsket (skogsbilväg för skogsbruk) och skickat in dessa till länsstyrelsen för granskning. Vid Alträsket-utredningen påträffades en stor mängd kolbottnar, rester av kolmilor. Frida har lovat att återkomma med ett blogginlägg om Alträsket.

Olof Östlund har under de senaste veckorna i huvudsak fokuserat på att få ihop rapporten över Fjärrvärme-undersökningarna i Gammelstad. Den är klar så långt som det är möjligt att komma nu, men det återstår att få besked om 14C-daterngarna och att göra en slutlig tolkning med dateringarna som grund för resonemanget. Dateringarna bör komma någon gång i början på februari.

Hur var det nu med den där rymdraketen som nämndes i rubriken? Jo, så fort som en grävning blir litet större med många och långa schakt så är det en hel del som ska illustreras med kartor och renritade ritningar. Stundtals har liknelsen med att bygga en rymdraket känts rimlig när det gäller rapportskrivning. Hur mycket man än försöker att få varje detalj att stämma så innebär varje komplettering av en ritning eller ett textstycke att det blir följdverkningar på en massa andra ställen i rapporten med hänvisningar till bilagor och annat. I slutänden är det alltid någon grej som glömts bort och raketen får startförbud (rapporten får krav om rättningar eller kompletteringar från länsstyrelsen innan den blir godkänd).

Det är helt klart så att decembermörkret tär en smula på humöret när sådana tankar dyker upp… Ingen astronaut har hittills dött för att en miss smugit sig in en arkeologisk rapport, ingen arkeolog heller för den delen.

Julledigheten är välkommen och efterlängtad. Litet vila kommer att göra susen!


Med ovanstående julkort på Gammelstads kyrka vill arkeologerna på Norrbottens museum önska er alla en God jul och ett Gott nytt år!

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

måndag 29 november 2010

Byn Skatamark i fokus

Det är lustigt hur det kan slumpa sig ibland. Norrbottens museum startade ett projekt rörande yngre järnålderns bebyggelse i Norrbottens kustland för ett par månader sedan. Nils Harnesk är projektledare för detta. Uttalade områden som projektet skulle omfatta under sin första fas var områdena i och omkring de två byarna Skatamark och Brobyn i Bodens kommun. Det finns en rik lämningsbild i detta område med aktivitet från stenålder fram till våra dagar, av intresse framför allt är att byarna är belagda i historiska källor under medeltid och att det finns indikationer på bosättning under yngre järnålder.

Efter insamlande och genomläsning av skriftligt material från hembygdsböcker till arkeologiska rapporter, skrevs en ansökan till Berit Wallenbergs stiftelse om bidrag till projektet.

Strax efter inlämnad ansökan inkom ett förfrågningsunderlag från Länsstyrelsen om en besiktning av en planerad grävning för jordvärme i…just det…Skatamark. Inga arkeologiska undersökningar har genomförts i byn sedan 1930-tal då två stora fynd av stockbåtar frilades vid dikesgrävning och arkeologer kom dit för att dokumentera fynden. Den första arkeologiska undersökningen i Skatamark på 80 år och just i samband med att ett projekt initierats som just ska behandla området. Slumpen eller ödet? Gott att veta, kul är det i alla fall.

Jordvärmegrävningen skulle beröra en bytomt/gårdstomt avbildad på en karta från 1645. På platsen skall tre gårdar ha funnits år 1645, vid inventeringen 1988 var två av gårdstomterna fortfarande bebyggda.

Schaktet skulle dras österut från nuvarande mangårdsbyggnad, ut i en åkerkant och sedan ned i en angränsande våtmark nordöst om huset. Tydligen är det fördelaktigt att lägga jordvärmeslang i våtmark.

Nbm acc nr 2010:259:006 © Norrbottens museum. Jordvärmeschaktet samt försöket att gå norr om anläggning 2. Foto från V. Fotograf: Nils Harnesk.

Arbetet utfördes i slutet av oktober just innan det första snöfallet. Carina Bennerhag och jag bedömde att schaktet från huset ut till åkern skulle övervakas som en schaktövervakning, sedan skulle vi lägga ut sökschakt i övriga området för att avgöra ifall intakta kulturlager och anläggningar skulle påverkas av en grävning för jordvärme.

Vi kom aldrig till sökschakten. Fem meter in så stötte vi på anläggning 1 som visade sig vara Norrbottens andra funna blästugn, den skadades till del av grävmaskinens skopa men vi bedömde att den kunde lämnas till slutundersökning och att arbete kunde fortsätta. Arbetet fick sedan ändå avbrytas då två anläggningar till framkom i schaktet.

Nbm acc nr 2010:259:002. © Norrbottens museum. Anläggning 1, blästugn. Fotograf: Nils Harnesk.

Vi återvände några dagar senare för att slutundersöka Blästugnen. Den uppvisade en något kuriös utformning där kistkonstruktionen delvis utgjordes av ett markfast block. Ugnen har troligen använts flera gånger ända fram till blocket sprack av den kontinuerliga upphettningen.

De två andra anläggningarna som återfanns utgjordes av en trolig kolningsgrop och den andra var av okänd funktion.

Blästugnen är ännu inte daterad men de indikationer vi har fått av materialet och det historiska källmaterialet tyder på att det är en konstruktion från historisk tid. Slaggen var väldigt lätt vilket tyder på en effektiv utvinning av järn, slaggen från Sangis (se blogginlägg från maj och juni) är i jämförelse väldigt tunga. Gården kallas idag för Ulriks men var tidigare ett soldatorp med rotenamnet Wass. Enligt muntliga uppgifter från ägaren av ”I si Gämmeldags”, en av de äldsta gårdarna i byn, ska bonden och soldaten Wass under 1800-tal ha brutit malm i närliggande berg. Det är då inte långt ifrån att tänka sig att denne även tillverkade järn. Enligt folkräkningen 1890 bodde en Adolf Wass på gården.

Dateringen emotses med stor förväntan, oavsett resultat har det dock gett oss Norrbottens andra blästugn. Det är mest troligt en väldigt stor åldersskillnad mellan de två. Blästugnen i Sangis är trots allt från 200-talet efter Kr f och den som vi nu hittat i Skatamark verkar, att döma av den information som kommit fram om platsen, vara åtskilligt yngre. Men som sagt, resultaten från daterngarna har ännu inte kommit....spännande.

Vid tangentbordet denna gång.
Nils Harnesk

onsdag 17 november 2010

En tidningsartikel i väntan på andra nyheter.

De flesta av oss sitter nu och försöker skriva rapporter på det som vi har gjort i sommar, när vi inte fräser fula saker till våra datorer. Ett tag var vi övertygade om att Lars Backman gick omkring som en levande elektromagnetisk störning. Det mesta i datorväg började krångla när han kom i närheten. Nästan så att vi kunde tänka oss att han skulle kunna börja tjänstgöra som svenska försvarets hemliga vapen för att slå ut fientliga makters datasystem (kodbeteckning L.A.R.S.). Men nu strular datorerna ovsett vem som befinner sig i närheten av dem. Det är ett stressmoment när man i själva verket vill hålla på med arkeologi, inte dataproblem.

Nils och Carina var för några veckor sedan ut till byarna Skatamark och Brobyn norr om Luleå, för schaktkontroller. Jag vet att de hittade järnslagg från metallhantering i Skatamark och att de var ordentligt uppspelta när de kom in. Hur gammalt eller ungt resterna av metallhantering är vet vi inte i nuläget. Jag hoppas att Nils kan skriva någonting i bloggen om detta i ett senare blogginlägg.

I väntan på det så kommer här en länk till en tidningsartikel från Landstingstidningen om Fjärrvärmen i Gammelstad. Artikeln är visserligen några veckor gammal, men själv är jag är mitt uppe i rapportskrivandet för det jobbet, så för mig känns det fortfarande aktuellt.

http://www.nll.se/upload/IB/lg/info/landstingstidningen/PDF-filer/LT06_01-16klar.pdf

Vid tangentbordet denna gång
Olof Östlund

tisdag 2 november 2010

Marinarkeologi i Luleås norra hamn

Under förra veckan så hände det ovanliga saker i Luleås norra hamn. Sjöhistoriska museets marinarkeologer dök och gjorde undersökningar av ett skeppsvrak som av en slump påträffades på 1980-talet. Det är inte ofta som det sker marinarkeologiska undersökningar i Norrbotten och intresset har varit stort hos skolelever, allmänhet, tidningar och TV.

Samtidigt som Sjöhistoriska museet har utfört det marinarkeologiska arbetet vid vraket har också en pedagogisk insats genomförts. Sjöhistoiska museet och Norrbottens museum har berättat om marinarkeologi och Luleås roll som sjöfartsstad genom århundradena, från det att Luleå låg i det som idag är Gammelstad och fram till våra dagar. Från Norrbottens museum har arkeologen Lars Backman och pedagogerna Ida Renlund och Annika Josbrant varit inblandade i samarbetet. Från Sjöhistoriska museet har projektledare Nina Eklöf, Fredrik Blomqvist, intendent vid arkeologienheten, pedagogen Linnea Hedlund och de dykande marinarkeologerna Jens Lindström, Eduardo Roas och Patrik Höglund gjort sin del. Jag hoppas att jag fick med alla inblandade.

Inriktningen på den pedagogiska insatsen har främst varit skolelever i grundskolans årskurs 4 till 9. De flesta klasserna kom från Bergviksskolan, men trycket och intresset har varit enormt från lärare från andra skolor också. Hade de marinarkeologiska undersökningarna pågått flera veckor till och vi hade haft tillräckligt med personal så hade vi kunnat svara mot intresset. Ibland så räcker man inte riktigt till.

Naturligtvis har även allmänheten fatt chansen att lyssna på vad marinarkeologerna har att berätta.

Som plåster på såren för dem som inte kunda vara med så går det att titta in på Sjöhistoriska museeets grävblogg, och naturligtvis också på Norrbottens museums hemsida:

http://www.sjohistoriska.se/sv/Kusten-runt/Marinarkeologi/Blogg/


http://www.nll.se/webb/Kultur--och-utbildning/Norrbottens-museum/Uppdragsavdelningen/Arkeologi/Vraket-i-Luleas-norra-hamn/Vraket-i-Luleas-norra-hamn1/


Vid tangentbordet denna gång:

Olof Östlund
(som verkligen önskar att han hade haft tid och möjlighet att vara med i händelsernas centrum i Norra hamn)

fredag 29 oktober 2010

En trevlig utmärkelse

Nu ska får vi allt se till att öka intensiteten i vårt skrivande. Vi har fått en liten gåva som kräver att vi lever upp till den. Vi återkommer därför till veckan om dels marinarkeologi i Luleås norra hamn, dels om upptäckter vid en besiktning och en schaktkontroll av medeltida byatomter vid Brobyn och Skatamark .


Norrbottens museums arkeologiblogg har fått en Beautiful Blogger Award av Nils Harnesk. Beautiful Blogger är en slags vandringspokal som man skickar vidare till läsvärda och trevliga bloggar.

Följande krävs som motprestation:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Vi tackar Nils för utmärkelsen och tipsar våra läsare att titta in även på Nils egen blogg: En humanists väg till arbetslivet. http://nilsharnesk.wordpress.com/


De sju bloggar som vi skulle vilja nominera är följande:

Föreningen Järnet på Lapphyttan bloggar om sina försök att framställa järn med hjälp av medeltida teknik i masugn.Under slutet av 1970-talet gjordes en arkeologisk undersökning av Lapphyttan - en komplett medeltida järnframställningsplats, daterad till 1100-tal. Lapphyttan finns norr om byn Olsbenning i Norbergs kommun. 1994 invigdes Nya Lapphyttan i Norberg, som är ett försök att i full skala återskapa denna järnframställningsplats. Här har man under flera år bedrivit experimentell järnframställning med medeltida teknik. För att bevara Nya Lapphyttan finns föreningen Järnet på Lapphyttan som alltså bloggar om sina försök att framställa järn med medeltida teknik. På bloggen http://jarnforsok2010.jarnetpalapphyttan.se/ kan man följa förberedelser och genomförandet av järnframställningsförsöken och hur det är att tillverka järn på medeltida vis.

Vår tidigare kollega Magnus Reuterdahl skriver flitigt på sin blogg Testimony of the spade (http://inventerare.wordpress.com/). Magnus bloggar framförallt om arkeologi i Skandinavien, osteologi och kulturmiljö.

Riksantikvarieämbetets K-blogg http://www.k-blogg.se/ behandlar aktuella och intressanta aspekter av kulturmiljö och kulturarv. Allt från arkeologer och bebyggelseantikvarier, till kulturgeografer, fotografer och bibliotekarier medverkar på bloggen vilket medför ett intressant och varierande innehåll med fokus på kulturmiljö och kulturarv.

Tidstypiskt är Jamtli museums blogg som handlar om människor, kultur, historia och politik och om Jamtli förstås. Följ Jamtli museeums personal i deras arbeten på http://www.jamtli.com/8908.blogg.html

Byggnadsvårdsbloggen är en bred blogg som handlar om byggnadsvård, gamla hus och restaureringsfrågor. Bloggen vänder sig till alla som är intresserade av gamla hus och byggnadsvård. http://byggnadsvard.wordpress.com/

Svenska Byggnadsvårdsföreningens blogg innehåller åsikter om bebyggelse och byggnader. Här finns bland annat gå en digital stadsvandring i Luleå. Roande och intressant med allvar mellan raderna. http://byggnadsvardsnytt.wordpress.com/

Riksantikvarieämbetets UV-blogg handlar om arkeologers arbete i både i fält och inne på kontoret. http://www.uvblogg.se/wordpress/


7 intressanta saker om Norrbottens museums arkeologiverksamhet:

- Norrbottens museums arkeologiverksamhet har i dagsläget 5 tillsvidareanställda arkeologer: Lars Backman, Carina Bennerhag, Åsa Lindgren, Frida Palmbo och Olof Östlund. Därtill har vi en tillfälligt anställd arkeolog, Nils Harnesk. Tor-Henrik Buljo och Lars-Gunnar Boman har även de arbetat tillfälligt hos oss denna fältsäsong.

- Norrbottens museum har under fältsäsongen 2010 utfört arkeologiska arbeten i 11 av länets 14 kommuner: Luleå, Piteå, Älvsbyn, Kalix, Arjeplog, Kiruna, Pajala, Överkalix, Gällivare, Boden och Arvidsjaur. Dessa arbeten har bestått av arkeologiska utredningar, arkeologiska undersökningar (utgrävningar) och schaktkontroller, tipsgranskning, fornminnesinventering, skogsavverkningsanmälningar, besiktningar och utbildningar.

- Vi har hittat den äldsta järnframställningsplatsen i Sverige norr om Jämtland, 2300 år gammal!

- Fältsäsongen 2009 hittade Norrbottens museum länets hittills äldsta boplatser i trakterna kring Aareavaara, Pajala: 11 000 år!

- De stora exploateringar som sker i Norrbotten påverkar den arkeologiska verksamheten då vi ofta blir involverade när ny mark ska exploateras. Bland annat utför vi arkeologiska uppdrag i samband med gruvverksamhet, järnvägs- och vägdragningar men även skogsbruket medför en hel del arkeologiskt arbete.

- Under de senaste åren har det skett en förändring i vårt arbetssätt tack vare digital teknik och digitaliserad mätteknik. När vi registrerar nya fornlämningar gör vi detta i handdator i speciella formulär, vid arkeologiska undersökningar mäter vi in fynd, prover och grävda ytor med totalstation och vi framställer egna digitala kartor till våra rapporter. Ibland ställer datorerna till det för oss också… Datastrul är ett nytt problem vi har att tampas med.

- Norrbottens museums arkeologer sitter inte längre inne på Norrbottens museum inne i stan. Istället finns vi på Norrbottens museum på Björkskatan, i samma byggnad som Björkskatans vårdcentral. Här finns även Norrbottens museums bebyggelseantikvarier och byggnadsvårdare, fotografer, bildarkiv, samlingar, bibliotek, registreringsavdelningen samt Norrbottens minne, som är museets arkiv.


Vid datorns tangentbord denna gång:
Olof Östlund och Frida Palmbo

onsdag 13 oktober 2010

Alla är samlade inomhus

Nu har vi alla kommit tillbaka till kontoret. Fältsäsongen är mer eller mindre över när frosten kommer.
"Tror du ja"´, fick jag som kommentar av en leende Lars Backman, och han har förmodligen rätt. Det brukar dyka upp en del skogsärenden där vi har till uppgift att märka ut fornlämningar inför skogsavverkningar. Oftast är det Lars som ger sig ut för att markera var fornlämningarna finns, i vissa fall även efter att snön kommit, vilket gör detta till en väldigt svår uppgift.
Undertecknad och Nils Harnesk har varit på schaktkontroller inför Luleå Energi AB:s dragning av fjärrvärme i Gammelstad. Byggnaderna i Gammelstad ingår i världsarvet, men det är också så att i princip hela Gammelstads kyrkby ligger på kulturlager från medeltid och framåt. De kulturlagren är skyddade av lagen eftersom de är att beteckna som fast fornlämning. Det spelar ingen roll om grävningen är liten eller stor, eller om det är en privatperson eller ett företag som gräver. Tillstånd måste sökas av länsstyrelsen för att få gräva. Sedan blir arkeologerna på Norrbottens museum i de flesta fall tillfrågade om att övervaka grävningarna.
Fjärrvärmegrävningarna pågick en dryg vecka, och omfattade litet drygt 300 m med schakt för fjärrvärmerören. Luleå Energi hade ansträngt sig om att försöka placera sina schakt där ledningar fanns sedan tidigare och så mycket som möjligt i vägfyllnadsmassor, men det är inte någon garanti för att någonting arkeologiskt viktigt kan dyka upp. Mycket av det som kommer fram är kraftigt omrörda kulturlager som genom århundraden blivit flyttade på när människor i Gammelstad flyttat och planerat jordmassor för att jämna ut ytor och bygga terrasser till sina hus. Men ibland stöter vi på oskadade kulturlager med intressant innehåll.
Vi påträffade bland annat en syllstensrad (grundstenar) från en husgrund under Gamla hamngatan. Det fanns utrymme i schaktet att lägga fjärrvärmeledningen bredvid syllstensraden, så de ligger ännu kvar. När vi tittade på en karta över gammelstad från 1817 så fanns inte något hus där vi nu hittade husgrunden. Det betyder att den mest troligt är äldre, kanske från 1700 talet, eller ytterligare litet äldre. Jordmassorna som fanns kring stenarna var tyvärr nedpressade uppifrån och var blandat med fynd från senare tider, och ingenting tidsypiskt för 1700-tal eller äldre påträffades kring grundstenarna.

Stenraden till vänster i schaktet är rester av en husgrund under Gamla hamngatan i Gammelstad. Ovanpå stenarna ligger en elkabel som redan innan grävningen för fjärrvärmen lagts ned ovanpå den gamla husgrunden. Elkabeln och husgrunden i schaktet är INTE från samma århundrade. Foto Olof Östlund © Norrbottens museum
Vi har inte tillstånd från länsstyrelsen att gräva ut oskadade lämningar, vilket innabar att vi aldrig grävde ned under grundstenarna. Vi rensade bara fram dem för att fotografera och rita. I möjligaste mån ska vi låta oskadade kulturlager ligga kvar. Att utvidga det hela till en slutundersökning kräver beslut från länsstyrelsen och kostar pengar, vilket Luleå Energi inte vill bekosta. Om vi hade hittat någonting som verkligen blockerat vägen för fjärrvärmeledningarna hade det tagit stopp där med fjärrvärmen.
Ytterligare en rest av en husgrund påträffades under Västervägen, där en husgrund från 1817 års karta påträffade, med ett kulturlager som innehöll stengods-keramik, tegelbitar, fönsterglas och delar av kritpipor. Kritpipor användes flitigt under 1700-talet för att röka tobak i. Detta sätt att röka tobak kom till Sverige på 1630-talet med soldater som återvände från det 30-åriga kriget. Kritpiporna utkonkurrerades av andra sorters pipor vid årtiondena kring 1830.

Fynd från rest av husgrund under Västervägen. Uppe till vänster: Stengods, Uppe till höger fönsterglas, nere till vänster delar av en eller flera kritpipor, nere till höger en bit tegel. Foto Olof Östlund © Norrbottens museum
Nu är vi alla mer eller mindre uppslukade av att skriva rapporter på de utredningar, inventeringar och undersökningar som vi har gjort i sommar. Vi har därmed fullt upp med att göra ett bra tag framöver.
Vid tangentbordet:
Olof Östlund

tisdag 5 oktober 2010

Kalixbygdens största gravröse

Under föregående vecka utförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning i trakterna kring Bergtjärnen och Hamptjärnen i Kalix kommun. Trafikverket har planer på en ny vägdragning i området. Det var viktigt att utreda om det fanns några okända fornlämningar där vägen är planerad att byggas då det finns några kända gravar i närområdet. Inga nya forn- eller kulturlämningar hittades dock vid utredningen. Enda fyndet som gjordes var relativt nytt och absolut inget hinder för den planerade vägdragningen: en rostig kniv med träskaft.

Enda fyndet vid den arkeologiska utredning som gjordes för en planerad vägdragning i Kalix kommun. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Björknäsröset
Söder om Hamptjärnen och ca 1,5 km sydöst om Björknäs finns Kalixbygdens största gravröse. Gravröset är ca 12-13 m i diameter och omkring 1,7 m högt. I gravrösets närområden finns ytterligare 2 gravar, vilka benämns som stensättningar. Både rösen och stensättningar är byggda av sten, men till skillnad från de välvda rösena är stensättningarna lägre och har en flackare profil.

En del av Björknäsröset. Foto: Frida Palmbo © Norrbotten museum.

Gravar under förhistorien
Gravarna har troligtvis anlagt vid den dåtida kusten så att de var väl synliga från havet. Landhöjningen har gjort att gravarna idag ligger i helt andra lägen, ofta en bit in i landet. Rösen av monumental karaktär förekommer mer allmänt längre söderut längs Norrlandskusten. Gravrösen dateras vanligtvis till bronsålder, ofta utifrån höjden över havet. Björknäsröset är inte undersökt, men har genom höjden över havet (ca 40 m) och i likhet med andra daterade gravar, daterats till bronsålder (ca 1500-500 f.Kr.).

Liten möjlighet till bevarande
Gravar som är uppbyggda av sten innehåller sällan några fynd. Luft och vatten har utan problem kunnat ta sig in bland stenarna och medfört att skelett och eventuella gravgåvor av organiska material eller metaller i princip alltid har förintats av tidens tand. Därtill har gravrösen ofta utsatts för gravplundrare, kanske redan i forntiden. Björknäsröset har plundrats vid något fillfälle, därav plundringsgropen i rösets mitt som är ca 4 m i diameter och drygt 2 m djup.

Plundringsgropen i Björknäsröset. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.


Vid tangentbordet denna blåsiga tisdagseftermiddag:
Frida Palmbo

torsdag 30 september 2010

Arkeologi vid Aitikgruvan

Norrbottens museum har sedan 2006 utfört arkeologiska utredningar och arkeologiska undersökningar varje fältsäsong i området kring Aitikgruvan utanför Gällivare. Dessa jobb har ägt rum eftersom Boliden utökar sin gruvverksamhet i Aitik.

Förra veckan utförde Norrbottens museum tillsammans med Västerbottens museum en arkeologisk utredning utanför Aitikgruvan, då Boliden ämnar bygga nytt sandmagasin i anslutning till gruvan. Någon enstaka härd samt ett flertal barktäkter påträffades.

Härdar
En härd är en avgränsad eldplats som enligt Riksantikvarieämbetets definition har anlagts utomhus eller inne i en kåta, hydda eller hus. Idag kan de vara synliga som stenringar i marken, då eldstaden ofta har avgränsats av lagda stenar runt om elden. Genom avgränsningen hindrar man elden från att sprida sig om man eldar inne i en bostad. Ofta kan härdarna idag vara överväxta med mossa och ris och kan därför ibland vara svåra att upptäcka. Härdar kan vara kvadratiska, oregelbundna, ovala, rektangulära och runda.

Härd, påträffad vid utredning kring Aitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:09. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barktäkter
En barktäkt utgörs av en barklös yta i nedre delen av en tallstam. Barktäkter har uppkommit genom att tallens innerbark har skurits loss från trädet i ett sammanhängande stycke. Det yttre, grova barkskiktent skrapades bort så att endast den vita och ätliga innerbarken fanns kvar. Barken användes sedan till mat eller som förpackningsmaterial. Barken togs endast från en del av stammen och tallarna har därför överlevt. När trädet fortsatt att växa har barken vallats in över ytan där barktäkten har tagits.

Barktäkt på högstubbe påträffad vid utredning kringAitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:07. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barkmat - nödmat eller delikatess?
Tallens innerbark är rik på kolhydrater, C-vitamin och mineraler och har dessutom kolesterolsänkande egenskaper. Det har varit vanligt förekommande att använda sig av innerbark som kosttillskott över hela det samiska bosättningsområdet. Barken har skördats i samband med savningsperioden i slutet av juni och lagrades inför vintern. Färsk betraktades barken som en delikatess och som torkad produkt kunde barkflingor användas i t ex soppor.

Tallbark som nödmat i samband med missväxt har gjort att barken fått dålligt rykte som människoföda. När spannmålsskördarna slagit fel för bondebefolkningen blev missväxten ett faktum vid den tid på året när näringsvärdet i tallens bark sjunkit och de giftiga ämnena i barken ökat. Därför var den bark som skördades på sensommaren och hösten inte särskilt lämplig som mat.

Minst 3000 år gammal barktäkt
Silvermuseet i Arjeplog har studerat barktäkter inom det samiska bosättningsområdet, Sápmi. Den hittills äldsta matbarktäkten som de funnit är ca 3000 år gammal! Det är även troligt att man använt sig av bark som föda ännu längre tillbaka i tiden än så. Silvermuseet har även sett att bruket av tallarnas innerbark i regel verkar upphöra vid slutet av 1800-talet.

Källor:
Östlund, Lars; Bergman, Ingela & Zackrisson, Olle. 2007. Bark - nyttigt och gott. I: Forskning och framsteg nr 5, 2007.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

torsdag 16 september 2010

Arkeologidagen, fornminnesinventering och en grävning i Aareavaara

Dags för en liten uppdatering av bloggen. Undertecknad har varit ute i fält de senaste två veckorna och därför har bloggen släpat efter litet grann.

Carina Bennerhag och Frida Palmbo höll i en välbesökt arkeologidag söndagen den 29 augusti i Granån, Sangis och Bredviken, byar kring Kalix. De räknade upp till ungefär hundra enskilda besökare sett till hela dagen. Järnåldersutgrävningerna kring Sangis har fått stor uppskattning hos lokalbefolkningen och det ser ut som om det finns intresse att följa upp det hela på något sätt.

Åsa Lindgren, Frida och Olof Östlund har löst av varandra vid fornminnesinventeringen söder om Arjeplog. Fornminnesinventeringen görs i sammarbete med Lars Lidgren från Silvermuseet i Arjeplog. Även om vi kanske inte hittat så mycket fornlämningar som vi önskat så har det ändå varit lärorikt att arbeta tillsammans med Liedgren som är en av de mest erfarna inventerarna i Norrbotten. Vad vi har påträffat under inventeringen får Åsa återkomma till när inventeringen är klar och färdigsammanställd. Frida är ännu kvar i Arjeplog, den här veckan ut.

Frida och Olof har dessutom varit uppe i Aareavaara och utfört en liten provundersökning. Den är en uppföljning av de mycket gamla boplatser som påträffades förra sommaren under en inventering som gjordes för Northland Resources räkning. Platsen är så intressant att vi sökte tillstånd av länsstyrelsen att samla in och mäta in de fynd som ligger synliga i skogsbrukets markberedningsspår, samt gräva 6 kvadratmeter på noga utvalda lägen på de två boplatserna. Kombinerat med provtagningar från sjöars bottensediment i området hoppas vi på att få intressanta resultat om boplatserna och människorna, och hur den här platsen såg ut vid tiden för inlandsisens bortsmältande. Rapporten beräknas bli klar någon gång under vårvintern.

Nils har nu startat sitt arbete med GIS-projektet för Gammelstad. Han sammanställer alla schaktkontroller som utförts i Gammelstads kyrkby, väster om Luleå. Gammelstad har kulturlager som har fornlämningsstatus, vilket innebär att alla grävningar för vattenledningar, elkablar, fjärrvärme eller till och med fundament till en farstubro måste övervakas av arkeolog. Det har blivit många sådana schaktkontroller genom åren och nu sammanställer Nils dem på en digital karta, och gör samtidigt en sammanställning över var kulturlager och fynd påträffats genom åren. Av alla enskilda små schaktkontroller ska vi nu förhoppningsvis få en litet bättre sammanhållen bild om fornlämningen under Gammelstad.

Vid tangentbordet:
Olof Östlund

måndag 23 augusti 2010

Arkeologidagen söndag 29 augusti

Söndagen den 29 augusti 2010 anordnas Arkeologidagen över hela Sverige. Det är Riksantikvarieämbetet som uppmuntrar arkeologiverksamma över landet att sprida information om arkeologi, det kan till exempel handla om fornlämningar, forntida miljöer och/eller arbetssätt inom arkeologin.

Norrbottens museums program för Arkeologidagen 2010 blir följande:

Kl 11.00-12.00
Guidad visning av de arkeologiska lämningarna i Granån, Kalix
Nya tolkningar presenteras av fornlämningar och fynd från utgrävningarna på 1980-talet. Visning av fynd och föremål. Det finns möjlighet att grilla. Ta med egen lunchmatsäck.

Vägbeskrivning:
Från Luleå: Kör E4:an mot Kalix, efter Kalix samhälle, sväng vänster mot Björkfors, passera Bjumisträsk och sväng vänster mot Granån/Sänkmyran, efter Sänkmyran sväng höger mot Granån, sväng vänster vid fornlämningsskylt.

Från Haparanda: Kör E4:an mot Sangis, efter Sangis by, sväng höger mot Björkfors, i Björkfors sväng vänster mot Granån, efter att ha passerat nästan hela Granån, sväng höger vid fornlämningsskylt.

Kl 13.15-14.15
Norrbottniskt stål - redan för 2300 år sedan!
Föreläsning om sommarens unika arkeologiska fynd utanför Sangis.
Plats: Folkets Hus i Sangis.
Kaffeservering.

Kl 15.00-16.00
Öppet hus i Karl-Olov Johanssons smedja i Bredviken, Kalix.
Karl-Olov Johansson visar och berättar. Arkeologer från Norrbottens museum medverkar och berättar om järnsmidet under järnåldern. Visning av fynd från undersökningarna längs Haparandabanan.

För mer information, kontakta arkeologerna Carina Bennerhag, tel 070-524 35 24, eller Frida Palmbo, tel 070-300 94 32, på Norrbottens museum.

Arr: Norrbottens museum i samarbete med Kalix kommun

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

fredag 20 augusti 2010

Tipsgranskning

En av arbetsuppgifterna som Norrbottens museums arkeologer har är att granska tips om eventuella fornlämningar som kommer in från allmänheten. Under fältsäsongen 2010 jobbar Lars-Gunnar Boman med att granska de tips som inkommit till museet, vilket innebär en hel del resande inom vårt stora län.

Pessinki fjällurskog
Under förra veckan besökte Lars-Gunnar Pessinki fjällurskog, ett naturreservat som finns både i Kiruna och Pajala kommuner. Pessinki avsattes som naturreservat 1988 och har med tiden utvidgats. Idag utgörs naturreservatet av en yta på 972 kvadratkilometer. Landskapet består av vidsträckta barrurskogar och myrar ur vilka björkklädda lågfjäll reser sig mer än 500 meter över havet. Genom reservatet skär flera djupa kursudalar (klippraviner) som utmejslats av istidens vattenmassor.
Hela området för Pessinki fjällurskog ligger på urberggrund och skogarna präglas av att de ligger både östligt och nordligt. I norra delen av Pessinki breder fjällbjörken ut sig, i södra delen finns det tallurskogar och i sydost finns mest gran. Björn och järv finns inom naturreservatet och fågellivet är rikt, framförallt i våtmarkerna.

Kavelbroar
I naturreservatet har Lars-Gunnar registrerat åtta broar av timmer, vilka inkommit som ett tips från allmänheten. De timrade broarna ligger på en sträcka av omkring 600 meter på norra sidan av Marjakursu, den "blindtarm" av reservatet som ligger absolut längst i söder.

Kavelbro uppbyggd av flathuggna stockar. Foto: Lars-Gunnar Boman © Norrbottens museum.

Broarna är 10-25 meter långa och 2,5-3 m breda och får byggnadstekniskt anses vara kavelbroar. Flathuggna stockar har lagts intill varandra tvärs över stigen för att utjämna svackorna i dalsidan. De ligger alla på underliggande stockar i stigens riktning, ibland flera på varandra. Ingen nu levande kan berätta om deras funktion, men de har sannolikt byggts för att underlätta timmertransporter med häst.

Kavelbro i naturreservatet Pessinki fjällurskog. Nbm acc nr 2010:222:13. Foto: Lars-Gunnar Boman © Norrbottens museum.

Kavelbroar brukar oftast vara förstärkningar av vägar som går över sank mark. Kavelbroarna ska i dessa fall fördela belastningen av fordonets tyngd och hindra det från att sjunka ner i vattnet. Kavelbroarna i Pessinki utgörs därmed av det ovanligare slaget just för att de är byggda på torr mark.

Kavelbro med flera lager av underliggande stockar. Nbm acc nr 2010:222:12. Foto: Lars-Gunnar Boman © Norrbottens museum.

Har du tips om fornlämningar?
Har du hittat något som du tror kan vara en fornlämning? Då kan du kontakta någon av arkeologerna på Norrbottens museum. Vi vill gärna ha kontaktuppgifter till dig som tipsar, en beskrivning av vad ni tror att ni har hittat (gärna med foto) samt uppgifter om var lämningen finns, gärna med GPS-punkt eller markering på en karta.

Förhandsinformation: Arkeologidagen
Söndagen 29 augusti anordnas arkeologidagen över hela Sverige. Norrbottens musem kommer med sitt program för arkeologidagen under början av nästa vecka, både här på bloggen och i dagstidningarna.


Vid tangentbordet:
Frida Palmbo med textbidrag från Lars-Gunnar Boman

fredag 13 augusti 2010

I kolarens fotspår

I början av denna vecka har undertecknad tillsammans med Carina Bennerhag utfört en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Fortifikationsverket har planer på att anlägga en skogsbilväg i området och vi har därför gått igenom den blivande vägsträckningen för att se om det finns några fornlämningar eller kulturlämningar i området. Det är Länsstyrelsen i Norrbottens län som har beslutat att en arkeologisk utredning ska ske i området innan vägen får byggas, utifrån hur landskapet ser ut och de fornlämningar som är kända sedan tidigare i närområdet.

Totalt hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja med ett kallmurat spismursröse.


Den blivande skogsbilvägen är avverkad. Vy över en del av utredningsområdet. Nbm acc nr 2010:221:09. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Kolproduktion och järnbruk

Kolproduktion har varit viktig under en lång tid och har varit en förutsättning för bland annat järnbrukens existens. För att kunna framställa koppar och järn krävdes det stora mängder träkol. Selets bruk ligger ca 10-15 km sydöst om utredningsområdet vid Alträsket och kolet från kolmilorna har kanske forslats till järnbruket för att användas vid järnframställningen. Selets bruk var i gång under perioden 1799-1898, men hade sin storhetstid i början av 1870-talet, då bruket var Norrbottens största industri- och arbetsplats. Det var främst tackjärn och stångjärn som tillverkades, men även manufakturer såsom spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Järnproduktionen vid masugnen förbrukade ca 70 000 hektoliter (1 hektoliter = 100 liter) träkol årligen. Kol hämtades från brukets egen skog samt från ett område på 2,5-3 mils radie runt Selets bruk (Rehult 1999).

Kol under kriget

Behovet av träkolstillverkning var även mycket stort under första världskriget och framförallt under andra världskriget. 1943 uppgick träkolsproduktionen i Sverige till 5,2 miljoner m3 (Smith 1980). Vid denna tid kolades allt från vanlig kolved till halvruttna ängslador och nedrasade gärdesgårdar. Det berättades till och med historier om att människor försökte kola vintervass och halm. Vid slutet av 1950-talet hade dock kolmilning som yrke nästan försvunnit helt och hållet (Edlund 1994).


Kolbottnar

En kolningsmetod som har använts i de norrbottniska skogarna är framställning av kol i kolmilor. Det som finns kvar i dag efter en kolmila kallas för kolbotten. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor). Runt en kolbotten finns det ofta gropar (s k stybbgropar) eller rännor vilket kan underlätta upptäckten av en kolbotten.

Kan du se kolbottnen på bilden? Det är inte helt lätt att fotografera en kolbotten då vegetationen utgörs av tät skog. På bilden ses antydan till en rund upphöjnad, det vill säga kolbottnen. Nbm acc nr 2010:221:05. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Resmilor

De kolbottnar vi har hittat vid Alträsket utgörs alla av rester efter resmilor och varierar i storlek mellan 14-25 m i diameter. Dessa cirkelrunda milor har byggts upp av ved. I mitten av milan lämnas en tändkanal så att milan ska kunna tändas på inifrån. Milan täcks därefter av granris och kolstybb (jord och sand som grävts upp runtomkring kolmilan). I kolmilan uppstår en begränsad lufttillförsel vilket gör att veden inte brinner upp utan förkolnas. Lufttillförseln regleras genom att man tar upp hål i kolstybbslagret. Hål tas upp och täpps igen allt eftersom så att milan får lika mycket luft runtom. Detta arbete sköter kolaren genom att stå och gå ovanpå kolmilan. Kolningen pågår tills all ved omvandlats till kol, ca 2-3 veckor (Kummu 1997).

Carina Bennerhag märker ut en kolbotten med röda märkband i papper. Norrbottens museums arkeologer märker ut kulturhistoriska lämningar med röda märkband och fornlämningar med blå-gula fornlämningsband. Vallen som syns på bilden utgör en av kolmilans ytterkanter. Nbm acc nr 2010:221:15. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.


Kolarkojor

En kolarkoja kallas den tillfälliga bostad som kolare (de som övervakade kolmilan) bodde i under kolningsarbetet. Kolarkojor finns ofta i anslutning till en eller flera kolbottnar. Det var viktigt att kolaren höll ett öga på milan under själva kolningsperioden så att ingenting gick fel. Det var vanligt att kolaren ansvarade för 2-4 kolmilor samtidigt, ibland upp till 5-6 milor. Den kolarkoja som hittades vid den arkeologiska utredningen vid Alträsket är relativt liten, 3 x 3 m och har ett kallmurat spismursröse.


Kolarkoja. Nbm acc nr 2010:221:12. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Kallmurat spismursröse i kolarkojan. Nbm acc nr 2010:221:13. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Kolarhelg i Storforsen
Om du är intresserad av kolmilor och skogsbruk så är det kolarhelg i Storforsen lördag 21- söndag 22 augusti vid Skogsbruks- och flottningsmuseet. Mellan kl 11-15 är det aktiviteter kring milan under hela helgen. Lördag 21 augusti tänds kolmilan kl 11. Skogsbruks- och flottningsmuseet vid Storforsen beskriver skogsnäringens utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet och älvens betydelse som transportmedel av lösflytande timmer.

Källor
Edlund, Lars-Erik (red). Norrländsk uppslagsbok, andra bandet. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Umeå.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). 1997. Gruvor och bruk i norr. Kiruna.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Smith, Nils. Skogen inom Bodens kommun. I: Bermark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun från forntid till nutid. Luleå.


Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo

tisdag 10 augusti 2010

Tromber, tipsggranskning, schaktkontroller och utredningar.

Nu har flera av oss återkommit efter semestern och det börjar hända saker igen, värda att rapportera om

Carina Bennerhag och Frida Palmbo kom tillbaka till jobbet förra veckan och har nu den här veckan åkt ut till Alträsket mellan Boden och Älvsbyn för att göra en arkeologisk utredning. En ny skogsbilväg som ska brytas och de ska söka igenom den tänkta vägsträckningen. Det finns flera kända fornlämningar sedan tidigare i området runt omkring, bland annat stenåldersboplatser, så det kan gott tänkas att de hittar någonting intressant under den utredningen.

Lars Backman och Nils Harnesk åkte ut till Öjebyn igår för att göra en flera dagar lång schaktkontroll i samband med att det ska dras in fjärrvärme i Öjebyns kyrka, genom kyrkogården. Kyrkan ska ha varit byggd på 1400-talet så det kan finnas lämningar från den tiden kring den. I Öjebyn finns också stadskulturlager, bestående av kulturlager och husgrunder från 1400-1800-talet som är lämningar efter Öjebyns kyrkstad och gamla Piteå stad.

Lars-Gunnar Bohman sköter tipsgranskningen för oss i sommar. Han reser alltså runt i länet och kollar upp tips från allmänheten om sådant som de hittat som kan vara fornlämningar. Tips som kommit in har varit bland annat hällmålningar, kvartsbrott och ett ristat ansikte i ett träd. Nils har följt med Lars-Gunnar vid något tillfälle också och skrivit en tidningsartikel till Pitetidningen angående "trädansiktet".


Det snidade ansiktet i trädet. Nbm acc nr 2010:193:005. Foto: Lars-Gunnar Bohman © Norrbottens museum.

Undertecknad har suttit inne på kontoret i två veckor; gjort arbetsplaner och skött löpande verksamhet. Svarat på mail och telefonsamtal från allmänhet, länsstyrelse och exploatörer. Ett ovanligt ärende innebar att jag igår fick åka ut till arkeologistigen i Sanningslandet, Överkalix kommun. En tromb hade fällt en stor del skog i fornlämningsområdet och markägare och skogbolag ville ha hjälp med att märka ut fornlämningar och få praktiska direktiv hur de skulle bära sig åt för att komma åt träden utan att förstöra fornlämningarna. Läget var akut eftersom det fuktiga och varma vädret innebär stor risk för svampangrepp på de liggande träden.

Ja, det är väl det senaste som har hänt. Vi återkommer.

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

torsdag 8 juli 2010

Myrpromenader, fyndvård och semestertider

Tiden flyger iväg och snart har de flesta av oss arkeologer sommarsemester, vilket innebär att det troligtvis blir ett blogguppehåll här på vår arkeologiblogg.

Den senaste tiden har vi arbetat med två olika arkeologiska utredningar norr om Pajala. En utredning har gjorts inför järnvägsdragningen mot finska gränsen med anledning av Northland Resources planer på gruvetablering. Den andra utredningen har koncentrerat sig kring området för själva gruvetableringen vid Sahavaara och Tapuli. Det har blivit en hel del promenader på både myrar och gigantiska hyggen. Vi har allihopa även konstaterat att det är ett mycket gott om mygg i år…

Ett av de enorma hyggen som vi har sökt av vid järnvägsutredningen. Nbm acc nr 2010:182:28. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Som nämnts i ett tidigare blogginlägg så är det länsstyrelsen i Norrbotten som har beslutat vilka områden som ska utredas arkeologiskt, d v s inom vilka områden som vi arkeologer ska ta reda på om det finns några fornlämningar och/eller kulturlämningar.

Vid järnvägsutredningen som pågick i drygt 2 veckor hittades totalt 2 boplatser, 1 härd (eldstad) samt 3 husgrunder. En av husgrunderna hittades av finska arkeologer som gjorde en inventering i området 2007 på uppdrag av Northland Resources, men då denna inte blivit inrapporterad till fornminnesregistret så har vi registrerat även denna.

Härd. Jordsonden står i härdens mitt. Nbm acc nr 2010:182:01. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

En av husgrunderna som påträffades vid järnvägsutredningen. Nbm acc nr 2010:182:14. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Boplatsmaterial från en av boplatserna. Bredvid kompassen ligger brända ben. Dessa har samlats in för att göra en C14-datering av boplatsen. Nbm acc nr 2010:182:57. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Det har även påträffats några nya lämningar vid gruvutredningen: 1 husgrund, 1 kåta samt 1 rengärda.


Samtliga nya fornlämningar och kulturhistoriska lämningar rapporteras in till fornminnesregistret, en digital databas med Sveriges idag kända forn- och kulturlämningar. För den som är intresserade av att titta i fornminnesregistret finns det tillgängligt på Riksantikvarieämbetets hemsida på följande adress:


http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html


Vi har även hunnit med en del arbete inne på kontoret, främst i form av föremålsvård av allt slagg- och infodringsmaterial som hittades vid den arkeologiska undersökningen av järnframställningsplatsen utanför Sangis för ett par veckor sedan. Alla arkeologer och även några av museets bebyggelseantikvarier har hjälpts åt att rengöra materialet med tandborstar.


Väl använda tandborstar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Varje slaggbit och infodringsdel har borstats ren från sand och lagts i fyndkartonger och slutligen i fyndbackar.

Rengjort fyndmaterial, förpackade i fyndaskar och nedlagda i fyndback. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Efter semestern ska alla material packas och skickas iväg till GAL, Geoarkeologiskt laboratorium, för analys. GAL är specialiserade på att analysera material från järn- och metallhantering och vi ser fram emot att få analysresultatet från vår järnframställningsplats någon gång i höst.


Bloggen kommer att uppdateras så fort som möjligt. Fram tills dess önskar Norrbottens museum alla en trevlig sommar!



Vid tangentbordet:

Frida Palmbo

lördag 19 juni 2010

Järnvägsutredning norr om Pajala: Mygg och fornlämningar!

Det är nu lördag efter första veckan för järnvägsutredningen i Pajala. Det är inte alltid som det finns energi och kraft att skriva blogginlägg mitt under arbetsveckan, så jag skriver nu istället. Det under den här veckan varit mycket promenader över våtmarker och videsnår i sällskap med blodtörstiga svärmar av mygg. Kvällsvilan behövs när man kommer tillbaka till boendet, och vi gör bara det nödvändigaste som att ladda upp GPS:er, handdatorer och kameror för morgondagen. Sängläge intas som regel nästan direkt efter middag och dusch.

Vi har varit fyra arkeologer (Carina, Frida, Nils och Olof) från Norrbottens museum som jobbat med en arkeologisk utredning norr om Pajala, med anledning av den järnväg som planeras för gruvverksamheten kring Kaunisvaara. Det är en järnvägssträckning på ungefär två mil som vi har fått i uppdrag att söka igenom delar av. Det är länsstyrelsen som har pekat ut vilka områden i järnvägskorridoren som måste utredas arkeologiskt. Tanken är alltså att vi ska försöka hitta alla fornlämningar och kulturlämningar som finns i inom dessa områden. Till vår hjälp i sökandet har vi haft jordsonder för att kunna ”se” under vegetationen. Jordsonden är ett järnrör som är slitsat på en sida, och med den kan vi ta upp jordprover som visar om människor påverkat marken. Vi kan till exempel se om det finns kol och rödbränd sand under mossa och lavar i en stenkrets och därmed slå fast om det rör sig om en härd (en eldstad).

Påträffad härd i utredningsområdet. Käppen med det krokiga handtaget som står i härden är jordsonden. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Vegetationen kan vara ett problem vid utredningar. Det har varit särskilt tydligt den här veckan. Området där järnvägen planeras är rikt på myrar och även områdena mellan myrarna är fuktiga med riklig undervegetation, vilket gör det svårt att se eventuella lämningar. Extra tydligt blir det där vegetationen inte finns kvar. Vi har nämligen hittat en boplats av stenålderskaraktär, med ett fåtal brända ben och avslag i kvarts och kvartsit. Den påträffades i markberedningsspår på ett hygge, och det fanns inga lämningar på boplatsen som hade synts ovanför vegetationen om mossa och lingonris varit kvar. Vi hade förmodligen aldrig hittat den om inte hygget hade varit markberett. Det är ett dilemma för oss arkeologer att skogsbruket ibland förstör kända fornlämningar (när skogsbruket utförs oförsiktigt), samtidigt som markberedning gör att vi kan hitta tidigare okända lämningar.

Ibland blir det nödvändigt att komma nära marken. Här har vi hittat indikationer på en boplats i markskadorna efter markberedningen. Foto Carina Bennerhag © Norrbottens museum

I övrigt har vi den här veckan också påträffat några ”husgrunder från historisk tid”. Enkelt sagt kan man säga att historisk tid är den tid som vi har haft skriftliga källor. I det här fallet är husgrunderna nog inte äldre än 100 år, men vi registrerar dem ändå för framtiden.

Det ska bli spännande att se om vi hittar någonting under nästa vecka.

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

torsdag 17 juni 2010

Ugnen är funnen!

För ungefär en vecka sedan avslutade vi utgrävningen av järnframställningsplatsen utanför Sangis. Under de sista dagarna framkom resterna efter själva ugnen där järnet framställdes, så det blev ett intensivt grävande i slutet på undersökningen.

Här går det undan! Olof, Nils och Åsa gräver bort slaggvarpen (det bruna lagret) som innehåller slagger som rensats ut ur järnframställningsugnen. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Ugnen verkar ha varit två-delad med en konstruktion av kantställda stenhällar i den ena änden och en nedgrävd slagguppsamlingsgrop i den andra. Totalt mäter ugnen ca 1 m på längden och 0,3 m på bredden.

De kantställda stenhällarna syns i den nedre delen av bilden. Gropen där slaggerna samlades upp vid järnframställningen syns som ett mörkt brunfärgat område framför/ovanför de kantställda stenhällarna. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Innanför de kantställda stenhällarna fanns delar av en vägginfodring med rester efter hål för en eller flera blåsbälgar. I nuläget tror vi att stenlådan kan ha fungerat som en blästergång, där luften från en blåsbälg pumpades in i ugnen. Under de kommande veckorna kommer vi att skicka in slagger och vägginfodringar på analys och förhoppningsvis kommer vi att få klarhet i ugnens konstruktion.
Vägginfodringen där blåsbälgen monterades syns som en svagt halvmåneformad konstruktion innanför de kanställda stenhällarna. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.
Detalj på vägginfodringen med rester efter åtminstone två bälg-ingångar. Även de kantställda stenarna framför infodringen har formats så att de har urtag för bälgen. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Intressant nog har ugnskonstruktionen mycket stora likheter med fynd som påträffats i både norra Finland och Karelen. Där har liknande ”stenlådor” undersökts och tolkats som att järnet har framställts innanför de stående stenhällarna. Likheterna är mycket intressanta och visar på en teknisk tradition som troligtvis har ett samband österut.

Under hösten kommer vi att påbörja rapportskrivandet, då förväntas alla analyser vara klara. Till dess väntar fältarbete i bland annat Pajala och Boden-trakten. Vi återkommer så snart vi har mera information.

Vid datorn:
Carina Bennerhag

måndag 7 juni 2010

Sista veckan

Nu går vi in i sista veckan på grävningen av järnframställningsplatsen. Grävmaskinerna som håller på med järnvägsbyggnationen av Haparandabanan kommer allt närmare. Vi har fått många besök från grävmaskinister längs bansträckningen, som undrar om vi blir klar i utsatt tid. De vill nämligen in och gräva i den intilliggande Jernbacksmyren.


Åsa mäter in fynd. I bakgrunden syns grävmaskinerna som kommer allt närmare. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

I dagsläget har vi avtorvat och tagit bort mossan från en ca 500 kvm stor yta. I den ena änden av området ligger järnframställningsplatsen med stora mängder slagger och rester efter väggdelar från själva ugnen. I den andra änden av området har man utfört ett omfattande stensmide i både kvarts och kvartsit. Intressant nog finns här också rester efter järnavfall, vilket är delar av det råjärn som bildades vid järnframställningen.

Idag har vi börjat att gräva oss ner genom det slagglager (slaggvarpen) som finns vid järnframställningsugnen. Vi försöker hitta själva nedgrävningen där ugnen har stått och tror oss ha hittat den grop där slaggen samlades upp vid själva järnframställningen.

Nedgrävningen av järnframställningsplatsen har påbörjats. Tvärs igenom ytan med slagger löper ett profilsnöre. För att få ett tvärsnitt gräver vi först bort anläggningen på den ena sidan av snöret. Därefter grävs den andra halvan bort. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Järnet har troligtvis framställts i en sk blästugn, där ugnen är av den typ där slaggen samlas i en underliggande grop. Ovanpå gropen har man haft ett schakt som kan liknas vid en skorsten. Skorstenen har varit uppbyggt av ett sandigt och grusigt material som kittats samman, troligtvis har också eldfasta stenar ingått i konstruktionen. Lera som annars är vanligt i blästugnar i Sverige har inte använts.

Slagger från järnframställning har ett mycket karaktäristiskt utseende, den ser ut som runnen stearin. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Rent förenklat så går järnframställningen till så, att man varvar kol och malm, i det här fallet myrmalm, i skorstenen. Sedan tänder man på kolet och via blåsbälgar eller blästrar, blåser man in luft i skorstenen för att höja temperaturen. Först smälter slaggerna ut ur malmen och lägger sig i botten på gropen som finns under skorstenen, sedan smälter järnet ut och lägger sig som en kaka ovanpå slaggerna. För att få ut järnet måste man sedan slå sönder ugnen eller gräva ut det underifrån.

I det brunfärgade området mellan stubbarna finns mängder med slagger som är restprodukter efter järnframställningen. De flata stenarna som syns i området har ingått som en del av konstruktionen av ugnen eller skorstenen. Själva skorstenen har troligtvis stått i det röda inringade området till vänster i bild. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Imorgon fortsätter grävandet och letandet efter själva gropen där slaggen samlades upp, vi har våra aningar var den finns (se bilden ovan). Hittar vi gropen vet vi också var själva ugnen eller skorstenen stod. Fortsättning följer.....


Vid datorn:
Carina Bennerhag

onsdag 2 juni 2010

Slagg, slagg och ännu mera slagg

Vårt arbete med grävningen vid Järnbacksmyren fortskrider. Vi har nu rensat klart den yta som har maskinavbanats. I samband med rensningen har vi hittat avslag (rester från redskapstillverkning) i kvarts och kvartsit, brända ben och skörbränd, d v s eldpåverkad, sten.

Vy över en del av undersökningsytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

I veckan har vi påbörjat undersökningen av själva järnframställningsplatsen. Den anläggning vi har börjat undersöka är en trolig blästugn, där järnet har framställts omkring 300 f.Kr. Olof och Åsa har handavtorvat anläggningen och därefter har vi allihopa hjälpts åt med att rensa fram anläggningen.

Olof Östlund, Åsa Lindgren och Frida Palmbo arbetar med att rensa fram järnframställningsplatsen. Stubben växer naturligtvis mitt i anläggningen... Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum


Det är mycket fynd som kommer fram vid rensningen - mängder av slagg men även några glödskal och ett litet avslag i flinta. Glödskal är det restmaterial som flyger iväg från järnet när det bearbetas på ett städ. Idag hittade Carina även en del av det material som ugnen har bestått av där det finns ingångar för en blåsbälg.

Det runda hålet i infordringen är en trolig ingång för en blåsbälg till själva blästugnen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum


Allt material vi gräver bort kring anläggningen sållas så att vi inte ska missa något i samband med grävningen.

Olof Östlund sållar material som grävts bort från järnframställningsplatsen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Imorgon är det dags att mäta in samtliga fynd kring järnframställningsplatsen med hjälp av totalstation, ett digitalt inmätningsinstrument - i arkeologers mun ofta kallad för "Totte". Anläggningen ska även ritas och fotograferas och på fredag kommer vi att påbörja nedgrävningen av järnframställningsplatsen.
De vita och blänkande påsarna på bilden är fyndpåsar... Fyndpåsarna innehåller ofta mer än ett fynd och är ofta välfyllda med slagg. Med andra ord blir det en hel del fynd att ta hand om... Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Arbetet med järnvägsbyggnationen fortskrider och grävmaskinerna i området kommer allt närmare. Det har inte regnat på flera dagar så stora moln av damm rivs upp när maskinerna kör förbi vår undersökningsplats. De sandiga molnen sprids ut över vår undersökningsyta och om vi inte blir bruna utav solen så blir vi i alla fall bruna av allt damm.

Dammiga sandmoln. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Vi har även hunnit med ett besök på två av boplatserna som vi undersökte 2007, lokal 20 och lokal 39. Lokal 39 ligger ju endast 500 meter bort från den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Mycket har hänt på dessa lokaler och idag har vi svårt att känna igen de platser som vi arbetade på under hela sommaren 2007.

Vy över lokal 39. Järnvägskorridoren är nu helt avverkad och bakom kullen som syns längst bort i bild finns den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum


Vid tangentbordet denna onsdagskväll:

Frida Palmbo

torsdag 27 maj 2010

Start på grävningen vid Järnbacksmyren

Hej.

Nu har vi börjat gräva på den plats där Carina och Åsa hittade resterna av järnframställning. I tisdags tog vi hjälp av en grävmaskin för att ta bort torv och vegetation från grävytan. Den är ungefär 40 x 20 m stor i nedre änden av en västsluttning. Nedanför den ligger Järnbacksmyren.
Undersökningsområdet vid järnbacksmyren. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum
Vid avtorvningen hittade vi förutom de redan kända lämningarna också en skärvstensanläggning och resterna av två härdar. Naturligtvis hittade vi också en massa enskilda fynd; järnslagg, kvartsitavslag och brända ben. Det regnade väldigt mycket delar av den dagen, men det spelar absolut ingen roll så här i början av säsongen. Vi njuter av att vara utomhus!

Under onsdagen och torsdagen har vi börjat att rensa ytan för hand med skärslev, fyllhammare och spade.

Det som är spännande med den här platsen är att det både finns rester efter stensmide och järnframställning på samma plats. Människorna har alltså inte övergett den gamla stentekniken trots att nymodigheten med järn har blivit känd. Den gamla tekniken möter här den nya på ett intressant sätt. Ett kvartsitavslag till vänster och en slaggklump från järnhanteringen till höger. Foto: Olof Östlund © Norrbottens Museum.
Järnvägen håller på att byggas bara ett stenkast ifrån den plats vi jobbar och vi hör grävmaskiner och lastbilar hela tiden. Vi ser också hur de sakta gräver sig närmare Järnbacken. Vi har bara en begränsad tid att göra vår arkeologiska undersökning innan platsen är borta för alltid. Två veckor återstår...

Åsa Lindgren gräver bland rötter och slaggklumpar. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna kväll:
Olof Östlund och Carina Bennerhag




torsdag 20 maj 2010

Rastlösa arkeologer, oj vad vi längtar ut!

Hej

Nu har det varit över 25 grader varmt i Luleå i snart en veckas tid, även om det har lovats svalare väder från och med idag. Sommaren har anlänt med full kraft och längtan att få komma ut i fält är väldigt tydlig hos arkeologerna på Norrbottens museum.

Efter undersökningarna på lokal 39 för Haparandabanejärnvägen för tre år sedan, där vi hittade rester av 2000 år gammalt järn- och stålsmide, började Carina Bennerhag fundera på var själva själva järnframställningen skett. Hon drog igång en inventering i trakterna av Sangis förra hösten och hittade då tillsammans med Åsa Lindgren någonting som kan vara en järnframstlällningsplats. Det är den som vi ska undersöka nu under tre intensiva veckor. Starten sker på måndag och det planeras nu intensivt. Carina funderar på hur vi bäst ska genomföra grävningen, och samtliga medverkande testade under gårdagen totalstationen som vi ska använda för inmätningar. Ringrostiga arkeologer behöver träning. Vi som åker till Sangis är Carina, Åsa, Frida Palmbo och Olof Östlund.



På bilden ovan ser ni framsidebilden på rapporten som Carina skrev över inventeringen där de hittade järnframställningsplatsen vid Sangis. Till vänster i bild är en keramikskärva och i mitten är en slaggklump. Platsen ligger vid myren inringad med den röda cirkeln längst till höger. Foto: Staffan Nygren och Carina Bennerhag © Norrbottens museum.


Lars Backman och Tor-Henrik Buljo kommer att starta en utredning inför en breddning och bygge av en skogsbilväg i Lantjärv på tisdag. Det innebär att samtliga arkeologer på museet befinner sig ute i fält utom Mirjam Jonsson som stannar kvar inne på kontoret för att styra avdelningen och ta hand om inkommande post.

Lars har för övrigt redan startat fälttsäsongen med en resa till Svappavaara där de gamla gruvhålen från 1600-talet på gruvberget skulle mätas in inför den nystart av malmbrytning som planeras. Han är en lyckans ost.

Men nästa vecka är det vår tur att få komma ut! Hoppas att vädret håller i sig...


Vid tangentbordet:

Olof Östlund


onsdag 12 maj 2010

Vår i luften, dags att gå ur idet.

Hej

Det är helt obegripligt att veckorna nu på vårvintern har passerat så rasande snabbt.
Alldeles nyss kändes det som om vi hade all tid i världen att planera inför sommarens fältsäsong och nu är det bara drygt en vecka kvar innan den drar igång! Känslan är stress kombinerat med en förväntan om att äntligen få komma ut i friska luften och verkligen njuta av riktig arkeologi istället för att vända papper på kontor.

Frida har i ett rasande tempo och med en viss gnutta frustration tagit sig an ett problem som ingen av oss kunnat förutse när vi började jobba med arkeologi:

Lantmäteriet har sedan länge erbjudit en kartprojektion som heter SWEREF 99 TM istället för den gamla RT 90 2,5 gon W. För något år sedan tog Riksantikvareämbetet beslut om att det är dags för alla arkeologer i Sverige att överge den gamla kartprojektionen och istället använda SWEREF i sina GPS:er och vid inmätning med totalstationer under utgrävningar.
Riksantikvarieämbetet har redan börjat ändra i det digitala fornminnesregistret (FMIS) och vi övriga måste nu följa efter. Grundtanken är bra, eftersom det gamla RT 90 ibland har gjort att kartorna skevat och misstämt på vissa ställen landet. Det har också märkts tydligt i Norrbotten. Med den nya kartprojektionen ska det bli bättre.

Problemet är att vi måste konvertera samtliga våra tidigare inköpta digitala underlagskartor och flygfoton för att kunna fortsätta att använda dem. Frida har skött genomgången av vilka filer som ska lämnas bort för konvertering och har verkligen gjort ett hästjobb eftersom det är mycket som måste ändras. Hon har också tagit hand om det krångel som SWEREF orsakat när våra handdatorer/gps:er inte gillar den nya projektionen. Välkommen till dataåldern...

Vi andra har fortsatt att skriva arbetsplaner och ändra i arbetsplaner som fått förändrade förutsättningar. Flera av oss har också ringt runt för att boka boende och annat som hör till fältsäsongen. Någonstans i denna virvel av aktivitet har Mirjam, vår nya avdelningschef också hunnit ringa runt till arkeologer som vi funderar på att anställa över fältsäsongen.

Nästa vecka så drar vi igång en avrostning bland arkeologerna. Det är Frida, Åsa och Carina som kommer att hålla i den kursen. Vi ska återigen lära oss hur handdator och GPS fungeraroch dessutom göra en uppvärmning med totalstation och det arkeologiska inmätningsprogram som vi använder till den. Det är märkligt hur fort man glömmer bort hur saker fungerar, så det är bra att vi lär upp oss igen innan säsongen börjar.

Veckan därefter drar vi i gång med de arkeolgiska undersökningarna och utredningarna!
Hurra!

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof