Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Brända ben. © Norrbottens museum.

Osteologiskt resultat

71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fiskkotor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fisket – en viktig resurs under järnåldern

Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur

Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Dekorerad benpärla. Ben från fågel eller litet däggdjur. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Hornfragment med spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda

Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?

Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången

I dag har undertecknad hållit en föreläsning om det arkeologiska arbetet som utförts längs med Haparandabanans spår för Trafikverkets Haparandabanegrupp. Detta blogginlägg får därmed bli ett första i en liten tillbakablick på resultatet av det arkeologiska arbetet som gjorts inför järnvägsdragningen mellan Kalix och Haparanda. Då det rör sig om en hel del material så kommer tillbakablicken delas in i 5 olika blogginlägg, varav detta första får handla om den arkeologiska arbetsgången.

Arkeologiska utredningar

Det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan påbörjades redan 2003 när en utredning gjordes för underlag till miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n) då stickprovmässiga fältinsatser gjordes på valda delar i bankorridoren. Regelrätta arkeologiska utredningar genomfördes under åren 2004-2005. En arkeologisk utredning syftar till att undersöka förekomst av fornlämningar inom ett angivet område, i det här fallet exploateringsområdet för Haparandabanan.

Lokal 20 innan undersökning. Boplatsen hittades tack vare att skörbränd sten och stenmaterial i kvarts låg synligt i öppna markskador. © Norrbottens museum.

Vid de arkeologiska utredningarna i bankorridoren påträffades totalt 82 nya lämningar fördelat på 52 olika lokaler. Majoriteten av lämningarna är fasta fornlämningar (45 st) och består av: boplatser, kokgropar, stensättningar, boplatsvallar, boplatsgropar i klapper, gropar i klapper, en härd samt ett röse.

Övriga 37 lämningar är övriga kulturhistoriska lämningar: kolbottnar, husgrunder, förvaringsanläggning (källargrop), stensamling/härd, flottningsanläggning, röjningsröse, tomtning, boplatsgrop, gränsmarkeringar, rektangulära ytor, skyttevärn, grotta med tradition, område med skyttevärn och stenbrott, rengärda, barktäkt och en eventuell bunker.

Arkeologiska förundersökningar

Under 2006-2007 genomfördes nästa steg i det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan: arkeologiska förundersökningar. En förundersökning syftar till att avgränsa en fornlämning och utgör även underlag inför en eventuell slutundersökning.

2006 hade Banverket (numera Trafikverket) fastställt järnvägsdragningen och länsstyrelsen i Norrbottens län gjorde bedömningen att 4 av de 45 fasta fornlämningarna kom att beröras av järnvägsdragningen. Norrbottens museum kom därmed tillsammans med Västerbottens museum att förundersöka 4 boplatser: lokal 7 vid Lantjärv, lokal 13 vid Sangis samt lokal 20 och lokal 39 på Storträskheden.

Vid förundersökningarna konstaterades att samtliga 4 boplatser var från järnålder, en tidsperiod som infaller mellan 500 f.Kr. – 1050 e.Kr.

Arkeologiska slutundersökningar

Som ett sista led i de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanans sträckning kom de 4 boplatserna att slutundersökas under sommaren 2007. En slutundersökning syftar till att gräva bort och dokumentera en fornlämning. När en fornlämning grävs bort blir den förstörd och borttagen. Endast dokumentationen kvarstår av lämningen, varför det är viktigt med en noggrann dokumentation för framtida forskning.

Vy över lokal 39 med några av undersökningsytorna. © Norrbottens museum.

Undersökningarna längs med Haparandabanan är till ytan en av de största utgrävningar som gjorts i Norrbotten sedan vattenkraftsutbyggnaden på 1950-talet. De fyra undersökta boplatserna omfattar tillsammans en yta som motsvarar drygt 4 fotbollsplaner.

Nästkommande blogginlägg kommer att handla om näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Jag önskar att jag kunde förmedla lyckan att hålla på med det här…

Ännu ligger snön djup i Norrbotten och temperaturerna pendlar fortfarande mellan minus 15 och minus 25 grader i Luleå. Ändå så börjar det så sakteliga flaggas för en del jobb inför fältsäsongen. Det är inga omfattande arbeten som vi räknar på än så länge, det rör sig om enstaka små utredningar på en eller ett par dagar, och andra korta jobb. Men när det nu börjar pratas om kommande fältsäsong så känns det som om det finns hopp om att våren är på väg.

Själv sitter jag och går igenom stenmaterialet från undersökningen i Aareavaara från i höstas. Vid genomgången har jag laddat upp med ordentliga mängder med litteratur om den äldsta delen av mesolitikum. Det är bland annat litteratur som handlar om stenteknologi och bearbetning av sten och tro mig; det här kan jag fastna i ordentligt!

Att titta närmare på stenteknologin är ett möjligt sätt att jämföra olika boplatser från samma tidsperiod. Hur bearbetade och formade människorna sten för att skapa spetsar och eggar till sina redskap? Har de gjort ungefär likadant på olika platser? Har de skapat föremål som ser likadana ut eller skiljer det sig mellan olika boplatser på olika platser? Har de valt liknande stensorter? Om det finns likheter innebär det då att människor från olika platser haft kontakt med varandra? Det är så man kan använda de fynd som vi hittar när vi gräver; genom att t.ex. jämföra med andra boplatser i andra delar av Sverige, Norge och Finland.

När det gäller stensmide finns det två eller tre grundläggande sätt att bearbeta sten (plus några till). När man bearbetar sten kan man slå bort stenflisor (avslag) från kärnan på tre sätt:

1) Plattformsreduktion (eller plattformsteknik), vilket innebär att stensmeden håller arbetstycket (kärnan) i ena handen och slår på kanten av en plattform på kärnan med en knacksten. Knackstenen fungerar alltså som hammare. Plattformen måste man skapa först innan man kan fortsätta bearbetningen av kärnan. Tekniken brukar också kallas frihandsteknik ibland eftersom kärnan hålls i handen utan stöd mot något underlag. Plattformsreduktion fungerar bra när täta, finkorniga stensorter ska bearbetas, t.ex. vissa kvartsiter, vissa skiffrar, eller vissa stensorter av vulkaniskt ursprung. (Flinta hör också till den här typen av täta, finkorniga stensorter som fungerar bra att bearbeta med plattformsreduktion, men flinta finns inte naturligt här i Norrbotten)

Plattformsreduktion: Slaget från knackstenen kommer uppifrån i bilden och träffar kanten på kärnans plattform. Plattformsavslag blir ofta aningen krökta. Kärnan hålls i handen under bearbetningen, (men händer är författaren dålig på att rita så ni får tänka er dem). Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

2) Bipolär reduktion innebär att arbetsstycket hålls mot ett hårt underlag (t.ex. en större sten) som fungerar som städ. När knackstenen träffar arbetsstycket bildas krosskador både på ovansidan där ”hammaren” träffar och på undersidan där städet håller emot. Det bildas alltså två ”poler” på avslagen och på kärnorna - Bipolär teknik. Tekniken kallas också stötkantsteknik efter den ås (stötkant) som bildas på kärnan och på avslaget. Bipolär reduktion har fördelar när arbetsstycket börjar vara för litet att hålla i handen. Tekniken har också fördelar när stensorter som sönderdelar sig mera svårförutsägbart ska bearbetas, t.ex. kvarts.


Bipolär reduktion: Städet och knackstenen skapar krosskador i båda ändar av avslag och kärna. Bipolära avslag brukar bli rakare än plattformsavslag. Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

3) Plattformsreduktion på städ är en mellanform av de två tidigare beskrivna metoderna. Då hålls en plattformsförsedd kärna emot ett städ vid bearbetningen.

Sedan finns det ytterligare varianter där t.ex. knackstenen byts ut mot en mjukare hammare av trä eller ben, eller där stensmeden använt ett mellanlägg (puns) för att rikta slagen, eller helt enkelt tryckt loss flisor med hjälp av en tryckstock av t.ex. horn. Avslagen kunde i sin tur bearbetas till föremål eller också var det själva arbetstycket som formades till ett föremål, eller också kunde man använda de vassa avslagen precis som de var, som skärande eller stickande verktyg.

Som ni förstår så är det ganska lätt att helt bli uppslukad av detaljer när man håller på med det här, och det blir värre ju mera man går in i materialet. Jag önskar att jag på något sätt kunde förmedla spänningen med det hela, men när man börjar att SE materialet, och man tror att man förstår hur saker ligger till, så griper det tag i en.

Det känns inte som om jag riktigt kan förmedla den här entusiasmen och på ett begränsat utrymme som i bloggen är den svår att förklara, Jag avslutar istället med att visa fynden från Aareavaara där de ligger i sina askar, och så en bild på två utvalda avslag. I Areavaara består den bearbetade stenen av kvarts och en grönaktig skiffer som kallas kloritskiffer. Båda stensorterna finns naturligt i marken kring boplatserna.


Samtliga fynd från den ena av de två Aareavaaraboplatserna i fyndaskar inne på museet. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum



Ett plattfomsavslag i kvarts till vänster och ett plattformsavslag i kloritskiffer till höger. I det högra avslaget syns hur kraften från knackstenen spridit sig i avslaget i form av koncentriska slagvågor (halvcirklarna). Båda avslagen ligger på bilden med plattformsresten uppåt och det är alltså där slaget träffat . Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Det kommer att finnas anledning att återkomma till Aareavaara i bloggen när rapporten börjar bli färdig mot slutet av våren.

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof Östlund

Digital teknik inom arkeologin

GIS är en förkortning för geografiska informationssystem och kan beskrivas som datoriserade system för att kunna hantera lägesrelaterad information. Enkelt uttryckt kan man beskriva GIS som en kombination av kartor och tabellinformation som lagras och hanteras i datorn.

GIS inom arkeologin

GIS är inte bara en programvara utan även ett hjälpmedel för att analysera och optimera verksamheter. När vi arkeologer är ute i fält så mäter vi in nypåträffade fornlämningar med GPS och handdator.

Lars Backman mäter in en härd i handdator med hjälp av tillhörande GPS. Jordsonden på bilden ligger mitt i härden som är överväxt med mossa och ris. © Norrbottens museum.

Vid en arkeologisk undersökning (utgrävning) mäter vi oftast in upptagna ytor, anläggningar, fynd och prover med hjälp av totalstation som sedan bearbetas digitalt.

Åsa Lindgren mäter in fynd med hjälp av totalstation vid undersökningen av järnframställningsplatsen i Sangis. Olof Östlund och Frida Palmbo märker fyndpåsarna med den kod som fynden registreras med i totalstationen. © Norrbottens museum.

Med hjälp av GIS kan vi arkeologer lättare analysera inmätta data och göra spridningsbilder över insamlade fynd, anläggningar och prover och snabbare analysera de aktiviteter som ägt rum på platsen vi undersöker. Vi använder även GIS för att framställa kartor till våra arkeologiska rapporter.

Inte alltid digitalt

Idag är de arkeologiska verksamhetsområdena i Sverige i stort sett helt digitala. Här i Norrbotten är det dock inte alltid det lämpar sig att använda digital teknik beroende på vart vi är i länet. 2007 utfördes arkeologiska undersökningar kring Aitikgruvan. När vi ska klafsa över myrar, klättra över viltstängsel och har en bra bit att färdas till de fornlämningar som ska undersökas passar det inte att bära omkring på en totalstation som väger en hel del… I dessa fall använder vi analoga avvägningsinstrument och prickar in fynd och anläggningar på ritningar som vi upprättar för hand. Alla arkeologer är kanske inte heller alltid glad åt den digitala tekniken och önskar ibland att vi fortfarande levde i en tid utan datorer och tillhörande teknik...

Datastrul

På Norrbottens museum håller vi på att övergå till en ny version av ArcGIS som är ett av de GIS-program vi använder oss av. En del förändringar har ägt rum i programmet jämfört med den tidigare versionen. Undertecknad har därför testat den nya versionen av ArcGIS. Som vanligt uppstår det en hel del teknikstrul i samband med detta, men med god hjälp från en av Landstingets duktiga drifttekniker så har det mesta löst sig. Stort tack för det tålamodsbeprövande arbetet med ArcGIS!

GIS är uppriktigt sagt något av det mest tålamodsprövande programmen vi arbetar med. Det är sällan det går en arbetsvecka utan högljudda suckanden, svordomar och slitande i hår på grund av frustration över programmet. Det händer även att det framförs önskemål om att kasta ut datorerna genom fönstret och dränka handdatorer ute i nån djup och vattensjuk myr. Som tur är så har inget av detta inträffat i verkligheten - och GIS är faktiskt ett otroligt användbart och roligt program - när det fungerar!

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo