Ny adress, vi har flyttat!

Den nya adressen och hemmet för oss arkeologer är nu: http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/ Anledningen till flytten är att denna plattform är alldeles för användarfientlig. Mvh Nils Harnesk

Kommunikation - Stockbåtarna i Häggmyran

År 1932 var hemmansägaren G.A Hedström i full färd med att dika ur en del av Häggmyran för att tillgängliggöra ny odlings- och betesmark. Arbetet var tungt och krävande, det var därför man valt att göra det under september strax efter skörden, då slapp man åtminstone värmen. Byborna i Skatamark hade under de två senaste årtiondena gemensamt arbetat med att sänka sjön och äntligen lyckats i sitt strävsamma arbete med att komma åt mer mark att försörja sig på, hela 2,6 meter hade man lyckats sänka sjöytan! Sänkningen hade gjort att Häggmyran, som tidigare var en grund vik av Skatamarkträsket, blivit tillgänglig för bönderna i byn. Arbetet på att dika ur denna hade nu kunnat påbörjas. Arbetet fortsatte sin gilla gång men ungefär mitt i mossen stötte arbetslaget på en stock som man högg igenom för att kunna fortsätta, sjunkstockar hade de stött på i andra sammanhang och denna såg inte märkvärdig ut. En bit längre bort påträffades däremot ytterligare tre stycken, dessa var dessutom tydligt tillhuggna och en kunde man till och med ta upp intakt ur våtmarken. När dessa fynd hade gjorts insåg Hedström och de andra i arbetslaget det antikvariska värdet i fyndet och kontaktade Norrbottens museum och antikvarien Gunnar Ullenius. Totalt kom Ullenius att dokumentera 8 "trågliknande föremål" i myren inom ett område på 25 x 15 meter. Samtliga stockbåtar hade ett snarlikt utseende, grovt tillyxade med en längd på mellan 3-5 meter och en bredd och höjd på 30-40 cm. I föränden på stockarna var på samtliga uthugget en tapp med ett horisontellt hål med undantag för en stock där det fanns en tapp i vardera ände. Det kan inte uteslutas att ytterligare stockar haft en tapp i vardera ände då ett antal av dem var fragmentariska. Skatamarkträsket utgjorde under vikingatid en grund havsvik sammankopplad med Bottenviken via vattendraget Skogsån och Persöfjärden. Det finns lämningar i området som antyder bosättning från neolitikum och framåt. Byn Skatamark är en av de äldsta i Luleå storsocken och ligger numera i Bodens kommun (Överluleå socken), byn omnämns för första gången 1409 och bör då ha etablerats senast under andra hälften av 1300-talet. Sjön bör under tidig medeltid och historisk ha varit fiskrik och strandängarna mycket lockande för odling och bete. I sammanhanget är stockfynd 1 samt 6 extra intressanta: Stock nummer 1 framkom på ca. 30 cm djup och var den som genomgrävdes vid det inledande dikningsarbetet men den kunde senare rekonstrueras. Genom tappen var vid fyndtillfället genomträdd en i båda ändar avhuggen björkstam på ca. 180 cm, på förändens ovansida var två hål nedborrade omkring 10 cm djupa och 1,3 cm i diameter. I anslutning till föremålet framkom också ett paddelfragment som tyvärr inte kunnat återfinnas i samlingarna. Av stock nummer 6 återfanns endast föränden. Vid friläggningen av föremålet påträffades en i bägge ändar avhuggen furustam liggandes tvärs över stocken, denna var ca. 3 m lång. Ytterligare en sådan tillhuggen stam återfanns liggande invid stocken. Alldeles intill påträffades dessutom rester av ett fiskestängsel bestående av nedsatta engrenar. Förutom detta påträffades också större bitar av björknäver som användes i förindustriell tid bl.a. för att göra sänken och flöten till nät, ett träföremål med fyra skurna hål hittades också. Detta har troligen utgjort en del av en mjärde. Stock nummer 1 och "tappen" med det genomhuggna hålet. © Norrbottens Museum.

Gemensamt för alla fynden förutom ett är som sagt den grova tillhuggningen, den ringa bredden och höjden och den rektangulära formen med raka sidor samt flat botten. De var alla tillverkade i furu förutom stock nummer 8 som hade huggits till av gran. Denna stock var också den enda som hade rundade sidor och var utrustad utan tappar. I de fall där stockarna endast är utformade med en tapp är aktern rakt avslutad. Endast en är dekorerad, stock nummer 4, som på förändens överdel har ett inhugget snedkors. En möjlig tolkning är att det rör sig om någon form av ägomarkering i stil med bomärke. Stock nummer 2 särskiljer sig också något från de övriga då det finns två upphuggna hål mitt emot varandra i föränden, en möjlig tolkning är att dessa utgjort urtag för stabilisatorer s.k. utriggare.

Stock nummer 2 med det inhuggna snedkorset. © Norrbottens Museum.

Den stock som huggits till med en tapp i vardera ände blev troligen aldrig färdigställd då hål endast var upptaget i ena tappen, hålet i den andra var påbörjat men inte avslutat. Samtliga föremålen framkom liggandes upp och ned med urholkningen ned mot myren och på ett djup på mellan 30-50 cm under markytan.

Fyndet av paddelåran i anslutning till stock nummer 1 samt resterna av fiskeutrustningen intill stock nummer 6 antyder att det är någon form av transportmedel vi har att göra med och till vilket ändamål de nyttjats, detta trots att stockarna är väldigt smala och därmed ranka. Troligt är att någon form av utriggare nyttjats eller att man sammankopplat ett antal stockar för att uppväga instabiliteten. Detta fynd ska alltså dateras inom projektet "Tabula rasa - Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder".

Mer om stockbåtar och deras användning i nästa inlägg.

Kommunikation och kommunikationsvägar

En av SAOB:s definitioner av ordet kommunikation lyder på följande sätt:

"förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända meddelanden mellan olika orter, samfärdsel, förbindelse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. konkret: samfärdsmedel, samfärdsled"

Att studera kommunikation och kommunikationsvägar är med andra ord att studera hur människor rörde sig i landskapet, med vilka transportmedel och hur man rent fysiskt mötte och talade med varandra, utbytte erfarenheter, information och föremål. Det är också ett sätt för oss arkeologer att faktiskt se hur människorna uppfattade landskapet runt omkring sig, vilka naturliga bildningar som kan ha utgjort riktmärken eller hinder i vägen, platser som utgjorde lämpliga rastplatser etc. Med andra ord kan studier av kommunikation berätta mycket för oss om de förhistoriska människornas samhälle och organisation men även om det vardagliga och personliga.

Dagens kommunikationsvägar utgör monument över människans "seger" över naturen. Ett exempel är de moderna motorvägarna som löper rakt över tidigare våtmarker, genom berg och korsar stora vattendrag med lätthet. Naturen utgör vanligtvis inget större hinder än ett milt besvär annat än i undantagsfall som tunneln genom Hallandsåsen. Detta var en omöjlighet i äldre tider. Landvägar krävde stora arbetsinsatser och en gemensam organisation, de krävde också kontinuerligt underhåll. Deras dragning dikterades av naturens beskaffenhet, höga och självdränerade åssträckningar var att föredra och oftast drog man vägarna runt våtmarker och berg även om det innebar omvägar. I Norrbotten blev inte landvägarna dominerande kommunikativt förrän under 1900-tal, fram till dess var vattenvägarna de vanligaste vägarna för transporter av gods och människor både sommar som vinter.

Kommunikationsvägarna styr på många sätt hur vi tänker, de styr vårt beteende och vår uppfattning av landskapet. Idag uppfattar vi hastighet som något viktigt och kommunikationsmedlen utformas för att vi så snabbt som möjligt ska ta oss fram mellan punkt a och punkt b. När det gäller landvägarna betyder det t.ex. att kunna färdas utan att behöva passera genom en mängd små samhällen, vilket medfört att en rad orter idag marginaliserats då vägarna dragits förbi eller runt dem. Synen på vägarnas funktion har förändrats från att knyta samman bosättningar till att knyta samman större knutpunkter för vidare transporter. Är det ett skifte från ett mänskligt till ett renodlat ekonomiskt fokus? Man kan definitivt påstå att våra moderna kommunikationsvägar och kommunikationsmedel, precis som arkitektur, reflekterar ideologier och förmedlar budskap. Gjorde de det även förr?

Även färdmedlen har blivit fler idag än tidigare. Äldre tiders resenärer var hänvisade till apostlahästarna, vattentransport eller drag-/riddjur. På vintern fanns det kälke, släde eller skidor, i viss mån skridskor. Hastigheterna var sällan särskilt höga eller för den delen motiverade. Idag finns det bil, tåg och flyg som, när de fungerar, transporterar oss snabbt och smidigt dit vi ska. De snabba och kringgående färdmedlen av idag gör att vi sällan lägger märke till det omgivande landskapet, vi etablerar ingen relation till det eftersom det endast utgör en förbipasserande kuliss.

Den äldre tidens resenärer å andra sidan reste med förhållandevis långsamma transportmedel, om hastighet var prioriterad var vattenvägarna att föredra. T.ex. tog postturen mellan Stockholm och Torneå under sommaren 1648 21½ dygn medan samma sträcka sjövägen, med gynnsamma vindar, endast tog 4 dygn. De tillägnade sig landskapet på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Till fots kan vi etablera ett intimt förhållande till en plats och ett lokalsamhälle som vi inte kan göra på samma sätt med dagens kommunikationer och transportmedel. Är det därför många idag känner sig rotlösa och utan fast punkt i tillvaron? En sådan lokalförankring gör på ett mer övergripande plan att samhället och världen blir mer förståelig, det skapar en trygghet.

I nästa blogginlägg kommer jag att fortsätta diskutera kommunikation men gå in mer specifikt på projektet "Tabula rasa-Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder" och steg 1 i detta som bl.a. innefattar en studie av ett fynd av stockbåtar som i ett kommunikationsperspektiv är mycket intressanta. Lägger med en liten sneak peek:

© Norrbottens Museum. Foto: Nils Harnesk

// Nils Harnesk

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

Detta blogginlägg blir det sista i tillbakablicken över de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanan, och kommer att handla om den järnframställningsplats som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren påträffade hösten 2009. Deras första dag kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack. Ingen järnframställningsplats från förhistorisk tid hade någonsin hittats i Norrbotten. Hur skulle lämningen vara placerad i terrängen och hur skulle den se ut?

När håret reser sig på en arkeologs armar

Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende.

Slaggen såg ut som runnen stearin, vilket är mycket vanligt för slagger som bildats vid järnframställning © Norrbottens museum.

Definitivt järnframställning

Efter en liten provundersökning hösten 2009 konstaterades att det definitivt var slagg från järnframställning som hittats samt att platsen daterades till 300-200 f.Kr. detta innebär att järnframställningsplatsen är samtida med lokal 39, där delar av luppar hittats, men även samtida med den daterade holkyxan som hittades på lokal 39. Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren ligger endast 500 m från lokal 39. Så på tämligen starka grunder kan man anta att det järn som smiddes till verktyg på lokal 39 har framställts på den nyupptäckta järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren!

Räddningsgrävning

Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.

Den lilla hornbiten från ren har skärspår från en metallkniv. Stenredskap och metallverktyg har använts parallellt med varandra. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Järnframställningsplatsen

Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.

Mörkfärgningen på bilden är platsen för själva järnframställningsplatsen © Norrbottens museum.

När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.

Ugnens uppbyggnad av kantställda stenhällar © Norrbottens museum.

Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.

Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.

En väggdel med hål för blåsbälgen © Norrbottens museum.

Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.

En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.


Vid tangentbordet denna fredag: Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering

Fyndmaterialet som hittats på boplatserna längs med Haparandabanan är mycket varierat. Till största delen utgörs fynden av rester efter redskapstillverkning i kvarts och kvartsit, det som vi arkeologer kallar för avslag. Även om boplatserna är daterade till järnålder så lever stensmidet kvar i en väldigt utvecklad form.

Det krävs ett mycket stort kunnande att slå fram den här typen av avslag eller rent av spån som Therese håller i sin hand. © Norrbottens museum.

Rester efter metallhantering

Parallellt med resterna efter det omfattande stensmidet har även en hel del material hittats efter en tämligen omfattande metallhantering. En hel del fynd av slagger som är restprodukter efter smidet har hittats.

Slagg som bildats i en smideshärd när järnet har värmts upp för att bearbetas. © Norrbottens museum.

Glödskal är små tunna flagor som bildas när järnet hamras ut på ett städ. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Genom ett 40-tal dateringar som är gjorda på boplatserna har en detaljerad kronologi över både stensmidet och metallhanteringen kunnat upprättas. Kronologin visar att både stensmide och metallhantering lever sida vid sida under järnåldern.

Norrbottniskt stål för 2200 år sedan

De metallföremål och rester efter metallhantering som hittats längs med Haparandabanan indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Det handlar därmed om norrbottniskt stål redan för 2200 år sedan! Holkyxan på bilden nedan är daterad till ca 200 f.Kr. och är faktiskt det äldsta hittills kända fyndet av härdat stål i Sverige!

Holkyxa från lokal 39 med en väldigt tydlig kärna av stål. Yxan vittnar om ett högkvalitativt hantverk där flera lager med olika stålkvaliteter har lagts samman för att bilda en hård egg. Yxan har därefter glödgats i elden och sedan härdats (snabbkylts) från hög temperatur för att ge en hållbar egg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fynd av luppar – indikator på en närliggande järnframställningsplats

I det metallurgiska materialet hittades även luppar. En lupp är det råjärn som bildas vid järnframställning och som är helt obearbetat. Detta gav indikationer på att en järnframställningsplats kunde finnas i närheten, då man antagligen inte velat frakta det obearbetade järnet så långt. Carina Bennerhag valde utifrån dessa uppgifter och studier av historiska kartor, där detta område benämns som Jernbacken med den intilliggande myren Jernbacksmyren, att starta ett projekt vid Norrbottens museum som behandlar det teknologiska skiftet när järnet introducerades i samhället. Som ett led i detta projekt gjorde Carina tillsammans med Åsa Lindgren en fördjupad inventering i området kring Jernbacksmyren, vilket ledde till upptäckten av en av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien!

Järnframställningsplatsen undersöktes under maj-juni 2010 och mer om denna grävning går att läsa i tidigare inlägg här på bloggen. Nästkommande och avslutande blogginlägg om arkeologi i Haparandabanans spår kommer att handla om själva järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren.

Vid tangentbordet: Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 3: keramik

Vid undersökningarna längs med Haparandabanan har vi hittat en relativt stor mängd keramik, totalt 1346 st keramikskärvor. Av dessa har endast 3 keramikskärvor hittats på lokal 7. Majoriteten, 857 st, av skärvorna har påträffats vid undersökningen av lokal 39 och resterande är från lokal 20.

Rensning av delar av den avtorvade ytan på lokal 20. De mörkfärgningar som syns på bilden är anläggningar där keramik har påträffats. © Norrbottens museum.

Magringsmedel

Keramiken som hittats är magrad med olika typer av magringsmedel. Magring är något som tillsätts keramiken för att den ska bli hållbar och inte spricka vid bränningen. Keramiken från Haparandabanan är magrade med asbest, glimmer, hår eller oidentifierat organiskt material, ben eller chamotte (krossad bränd lera/keramik). Vissa skärvor innehåller endast ett sorts magringsmedel medan andra skärvor innehåller flera olika. Keramiken har framförallt hittats i olika anläggningar där den troligtvis slängts som avfall.

Asbestmagrad keramik från lokal 39. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Glimmermagrad keramik från lokal 7. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Dateringar

Norrbottens museum har låtit utföra ett flertal dateringar på både keramik och anläggningar där keramik har påträffats. Utifrån dessa dateringar är det tydligt att den glimmermagrade keramiken dyker upp kring 200 f.Kr. samtidigt som introduktionen av metallhantering sker. Glimmer som magringsmedel försvinner ut ur materialet under perioden 50 f.Kr.-250 e.Kr. Vid denna tid är det även tydligt att keramik med olika magringar inte slängs på samma ställe utan förekommer i enskilda anläggningar, till skillnad från perioden 500-200 f.Kr. Vid denna tid förekommer olika magringar i samma anläggning eller område. Keramiken försvinner helt ur fyndmaterialet under tiden 350-800 e.Kr.

Dekor

Keramiken längs med Norrbottenskusten uppvisar stor variation, både vad gäller magring, dekor och datering. Ett antal av keramikskärvorna från Haparandabanan är dekorerade. Från lokal 20 är det främst dekor i form av ristade linjer medan majoriteten av de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 är dekorerade med kamstämplar. Den dekorerade keramiken från lokal 20 är främst magrad med asbest till skillnad från de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 som främst är magrade med både asbest och hår.

Keramik med linjedekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Keramik med kamstämpeldekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Nästkommande blogginlägg kommer att beskriva stensmidet kontra metallhanteringen på boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet denna torsdag:

Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Brända ben. © Norrbottens museum.

Osteologiskt resultat

71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fiskkotor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fisket – en viktig resurs under järnåldern

Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur

Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Dekorerad benpärla. Ben från fågel eller litet däggdjur. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Hornfragment med spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda

Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?

Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo