Start på grävningen vid Järnbacksmyren

Hej.

Nu har vi börjat gräva på den plats där Carina och Åsa hittade resterna av järnframställning. I tisdags tog vi hjälp av en grävmaskin för att ta bort torv och vegetation från grävytan. Den är ungefär 40 x 20 m stor i nedre änden av en västsluttning. Nedanför den ligger Järnbacksmyren.

Undersökningsområdet vid järnbacksmyren. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Vid avtorvningen hittade vi förutom de redan kända lämningarna också en skärvstensanläggning och resterna av två härdar. Naturligtvis hittade vi också en massa enskilda fynd; järnslagg, kvartsitavslag och brända ben. Det regnade väldigt mycket delar av den dagen, men det spelar absolut ingen roll så här i början av säsongen. Vi njuter av att vara utomhus!

Under onsdagen och torsdagen har vi börjat att rensa ytan för hand med skärslev, fyllhammare och spade.

Det som är spännande med den här platsen är att det både finns rester efter stensmide och järnframställning på samma plats. Människorna har alltså inte övergett den gamla stentekniken trots att nymodigheten med järn har blivit känd. Den gamla tekniken möter här den nya på ett intressant sätt. Ett kvartsitavslag till vänster och en slaggklump från järnhanteringen till höger. Foto: Olof Östlund © Norrbottens Museum.

Järnvägen håller på att byggas bara ett stenkast ifrån den plats vi jobbar och vi hör grävmaskiner och lastbilar hela tiden. Vi ser också hur de sakta gräver sig närmare Järnbacken. Vi har bara en begränsad tid att göra vår arkeologiska undersökning innan platsen är borta för alltid. Två veckor återstår...

Åsa Lindgren gräver bland rötter och slaggklumpar. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna kväll:

Olof Östlund och Carina Bennerhag

Rastlösa arkeologer, oj vad vi längtar ut!

Hej

Nu har det varit över 25 grader varmt i Luleå i snart en veckas tid, även om det har lovats svalare väder från och med idag. Sommaren har anlänt med full kraft och längtan att få komma ut i fält är väldigt tydlig hos arkeologerna på Norrbottens museum.

Efter undersökningarna på lokal 39 för Haparandabanejärnvägen för tre år sedan, där vi hittade rester av 2000 år gammalt järn- och stålsmide, började Carina Bennerhag fundera på var själva själva järnframställningen skett. Hon drog igång en inventering i trakterna av Sangis förra hösten och hittade då tillsammans med Åsa Lindgren någonting som kan vara en järnframstlällningsplats. Det är den som vi ska undersöka nu under tre intensiva veckor. Starten sker på måndag och det planeras nu intensivt. Carina funderar på hur vi bäst ska genomföra grävningen, och samtliga medverkande testade under gårdagen totalstationen som vi ska använda för inmätningar. Ringrostiga arkeologer behöver träning. Vi som åker till Sangis är Carina, Åsa, Frida Palmbo och Olof Östlund.

På bilden ovan ser ni framsidebilden på rapporten som Carina skrev över inventeringen där de hittade järnframställningsplatsen vid Sangis. Till vänster i bild är en keramikskärva och i mitten är en slaggklump. Platsen ligger vid myren inringad med den röda cirkeln längst till höger. Foto: Staffan Nygren och Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Lars Backman och Tor-Henrik Buljo kommer att starta en utredning inför en breddning och bygge av en skogsbilväg i Lantjärv på tisdag. Det innebär att samtliga arkeologer på museet befinner sig ute i fält utom Mirjam Jonsson som stannar kvar inne på kontoret för att styra avdelningen och ta hand om inkommande post.

Lars har för övrigt redan startat fälttsäsongen med en resa till Svappavaara där de gamla gruvhålen från 1600-talet på gruvberget skulle mätas in inför den nystart av malmbrytning som planeras. Han är en lyckans ost.

Men nästa vecka är det vår tur att få komma ut! Hoppas att vädret håller i sig...


Vid tangentbordet:

Olof Östlund

Vår i luften, dags att gå ur idet.

Hej

Det är helt obegripligt att veckorna nu på vårvintern har passerat så rasande snabbt.
Alldeles nyss kändes det som om vi hade all tid i världen att planera inför sommarens fältsäsong och nu är det bara drygt en vecka kvar innan den drar igång! Känslan är stress kombinerat med en förväntan om att äntligen få komma ut i friska luften och verkligen njuta av riktig arkeologi istället för att vända papper på kontor.

Frida har i ett rasande tempo och med en viss gnutta frustration tagit sig an ett problem som ingen av oss kunnat förutse när vi började jobba med arkeologi:

Lantmäteriet har sedan länge erbjudit en kartprojektion som heter SWEREF 99 TM istället för den gamla RT 90 2,5 gon W. För något år sedan tog Riksantikvareämbetet beslut om att det är dags för alla arkeologer i Sverige att överge den gamla kartprojektionen och istället använda SWEREF i sina GPS:er och vid inmätning med totalstationer under utgrävningar.
Riksantikvarieämbetet har redan börjat ändra i det digitala fornminnesregistret (FMIS) och vi övriga måste nu följa efter. Grundtanken är bra, eftersom det gamla RT 90 ibland har gjort att kartorna skevat och misstämt på vissa ställen landet. Det har också märkts tydligt i Norrbotten. Med den nya kartprojektionen ska det bli bättre.

Problemet är att vi måste konvertera samtliga våra tidigare inköpta digitala underlagskartor och flygfoton för att kunna fortsätta att använda dem. Frida har skött genomgången av vilka filer som ska lämnas bort för konvertering och har verkligen gjort ett hästjobb eftersom det är mycket som måste ändras. Hon har också tagit hand om det krångel som SWEREF orsakat när våra handdatorer/gps:er inte gillar den nya projektionen. Välkommen till dataåldern...

Vi andra har fortsatt att skriva arbetsplaner och ändra i arbetsplaner som fått förändrade förutsättningar. Flera av oss har också ringt runt för att boka boende och annat som hör till fältsäsongen. Någonstans i denna virvel av aktivitet har Mirjam, vår nya avdelningschef också hunnit ringa runt till arkeologer som vi funderar på att anställa över fältsäsongen.

Nästa vecka så drar vi igång en avrostning bland arkeologerna. Det är Frida, Åsa och Carina som kommer att hålla i den kursen. Vi ska återigen lära oss hur handdator och GPS fungeraroch dessutom göra en uppvärmning med totalstation och det arkeologiska inmätningsprogram som vi använder till den. Det är märkligt hur fort man glömmer bort hur saker fungerar, så det är bra att vi lär upp oss igen innan säsongen börjar.

Veckan därefter drar vi i gång med de arkeolgiska undersökningarna och utredningarna!
Hurra!

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof