Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering

Fyndmaterialet som hittats på boplatserna längs med Haparandabanan är mycket varierat. Till största delen utgörs fynden av rester efter redskapstillverkning i kvarts och kvartsit, det som vi arkeologer kallar för avslag. Även om boplatserna är daterade till järnålder så lever stensmidet kvar i en väldigt utvecklad form.

Det krävs ett mycket stort kunnande att slå fram den här typen av avslag eller rent av spån som Therese håller i sin hand. © Norrbottens museum.

Rester efter metallhantering

Parallellt med resterna efter det omfattande stensmidet har även en hel del material hittats efter en tämligen omfattande metallhantering. En hel del fynd av slagger som är restprodukter efter smidet har hittats.

Slagg som bildats i en smideshärd när järnet har värmts upp för att bearbetas. © Norrbottens museum.

Glödskal är små tunna flagor som bildas när järnet hamras ut på ett städ. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Genom ett 40-tal dateringar som är gjorda på boplatserna har en detaljerad kronologi över både stensmidet och metallhanteringen kunnat upprättas. Kronologin visar att både stensmide och metallhantering lever sida vid sida under järnåldern.

Norrbottniskt stål för 2200 år sedan

De metallföremål och rester efter metallhantering som hittats längs med Haparandabanan indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Det handlar därmed om norrbottniskt stål redan för 2200 år sedan! Holkyxan på bilden nedan är daterad till ca 200 f.Kr. och är faktiskt det äldsta hittills kända fyndet av härdat stål i Sverige!

Holkyxa från lokal 39 med en väldigt tydlig kärna av stål. Yxan vittnar om ett högkvalitativt hantverk där flera lager med olika stålkvaliteter har lagts samman för att bilda en hård egg. Yxan har därefter glödgats i elden och sedan härdats (snabbkylts) från hög temperatur för att ge en hållbar egg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fynd av luppar – indikator på en närliggande järnframställningsplats

I det metallurgiska materialet hittades även luppar. En lupp är det råjärn som bildas vid järnframställning och som är helt obearbetat. Detta gav indikationer på att en järnframställningsplats kunde finnas i närheten, då man antagligen inte velat frakta det obearbetade järnet så långt. Carina Bennerhag valde utifrån dessa uppgifter och studier av historiska kartor, där detta område benämns som Jernbacken med den intilliggande myren Jernbacksmyren, att starta ett projekt vid Norrbottens museum som behandlar det teknologiska skiftet när järnet introducerades i samhället. Som ett led i detta projekt gjorde Carina tillsammans med Åsa Lindgren en fördjupad inventering i området kring Jernbacksmyren, vilket ledde till upptäckten av en av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien!

Järnframställningsplatsen undersöktes under maj-juni 2010 och mer om denna grävning går att läsa i tidigare inlägg här på bloggen. Nästkommande och avslutande blogginlägg om arkeologi i Haparandabanans spår kommer att handla om själva järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren.

Vid tangentbordet: Frida Palmbo