Kommunikation och kommunikationsvägar

En av SAOB:s definitioner av ordet kommunikation lyder på följande sätt:

"förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända meddelanden mellan olika orter, samfärdsel, förbindelse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. konkret: samfärdsmedel, samfärdsled"

Att studera kommunikation och kommunikationsvägar är med andra ord att studera hur människor rörde sig i landskapet, med vilka transportmedel och hur man rent fysiskt mötte och talade med varandra, utbytte erfarenheter, information och föremål. Det är också ett sätt för oss arkeologer att faktiskt se hur människorna uppfattade landskapet runt omkring sig, vilka naturliga bildningar som kan ha utgjort riktmärken eller hinder i vägen, platser som utgjorde lämpliga rastplatser etc. Med andra ord kan studier av kommunikation berätta mycket för oss om de förhistoriska människornas samhälle och organisation men även om det vardagliga och personliga.

Dagens kommunikationsvägar utgör monument över människans "seger" över naturen. Ett exempel är de moderna motorvägarna som löper rakt över tidigare våtmarker, genom berg och korsar stora vattendrag med lätthet. Naturen utgör vanligtvis inget större hinder än ett milt besvär annat än i undantagsfall som tunneln genom Hallandsåsen. Detta var en omöjlighet i äldre tider. Landvägar krävde stora arbetsinsatser och en gemensam organisation, de krävde också kontinuerligt underhåll. Deras dragning dikterades av naturens beskaffenhet, höga och självdränerade åssträckningar var att föredra och oftast drog man vägarna runt våtmarker och berg även om det innebar omvägar. I Norrbotten blev inte landvägarna dominerande kommunikativt förrän under 1900-tal, fram till dess var vattenvägarna de vanligaste vägarna för transporter av gods och människor både sommar som vinter.

Kommunikationsvägarna styr på många sätt hur vi tänker, de styr vårt beteende och vår uppfattning av landskapet. Idag uppfattar vi hastighet som något viktigt och kommunikationsmedlen utformas för att vi så snabbt som möjligt ska ta oss fram mellan punkt a och punkt b. När det gäller landvägarna betyder det t.ex. att kunna färdas utan att behöva passera genom en mängd små samhällen, vilket medfört att en rad orter idag marginaliserats då vägarna dragits förbi eller runt dem. Synen på vägarnas funktion har förändrats från att knyta samman bosättningar till att knyta samman större knutpunkter för vidare transporter. Är det ett skifte från ett mänskligt till ett renodlat ekonomiskt fokus? Man kan definitivt påstå att våra moderna kommunikationsvägar och kommunikationsmedel, precis som arkitektur, reflekterar ideologier och förmedlar budskap. Gjorde de det även förr?

Även färdmedlen har blivit fler idag än tidigare. Äldre tiders resenärer var hänvisade till apostlahästarna, vattentransport eller drag-/riddjur. På vintern fanns det kälke, släde eller skidor, i viss mån skridskor. Hastigheterna var sällan särskilt höga eller för den delen motiverade. Idag finns det bil, tåg och flyg som, när de fungerar, transporterar oss snabbt och smidigt dit vi ska. De snabba och kringgående färdmedlen av idag gör att vi sällan lägger märke till det omgivande landskapet, vi etablerar ingen relation till det eftersom det endast utgör en förbipasserande kuliss.

Den äldre tidens resenärer å andra sidan reste med förhållandevis långsamma transportmedel, om hastighet var prioriterad var vattenvägarna att föredra. T.ex. tog postturen mellan Stockholm och Torneå under sommaren 1648 21½ dygn medan samma sträcka sjövägen, med gynnsamma vindar, endast tog 4 dygn. De tillägnade sig landskapet på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Till fots kan vi etablera ett intimt förhållande till en plats och ett lokalsamhälle som vi inte kan göra på samma sätt med dagens kommunikationer och transportmedel. Är det därför många idag känner sig rotlösa och utan fast punkt i tillvaron? En sådan lokalförankring gör på ett mer övergripande plan att samhället och världen blir mer förståelig, det skapar en trygghet.

I nästa blogginlägg kommer jag att fortsätta diskutera kommunikation men gå in mer specifikt på projektet "Tabula rasa-Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder" och steg 1 i detta som bl.a. innefattar en studie av ett fynd av stockbåtar som i ett kommunikationsperspektiv är mycket intressanta. Lägger med en liten sneak peek:

© Norrbottens Museum. Foto: Nils Harnesk

// Nils Harnesk

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

Detta blogginlägg blir det sista i tillbakablicken över de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanan, och kommer att handla om den järnframställningsplats som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren påträffade hösten 2009. Deras första dag kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack. Ingen järnframställningsplats från förhistorisk tid hade någonsin hittats i Norrbotten. Hur skulle lämningen vara placerad i terrängen och hur skulle den se ut?

När håret reser sig på en arkeologs armar

Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende.

Slaggen såg ut som runnen stearin, vilket är mycket vanligt för slagger som bildats vid järnframställning © Norrbottens museum.

Definitivt järnframställning

Efter en liten provundersökning hösten 2009 konstaterades att det definitivt var slagg från järnframställning som hittats samt att platsen daterades till 300-200 f.Kr. detta innebär att järnframställningsplatsen är samtida med lokal 39, där delar av luppar hittats, men även samtida med den daterade holkyxan som hittades på lokal 39. Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren ligger endast 500 m från lokal 39. Så på tämligen starka grunder kan man anta att det järn som smiddes till verktyg på lokal 39 har framställts på den nyupptäckta järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren!

Räddningsgrävning

Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.

Den lilla hornbiten från ren har skärspår från en metallkniv. Stenredskap och metallverktyg har använts parallellt med varandra. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Järnframställningsplatsen

Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.

Mörkfärgningen på bilden är platsen för själva järnframställningsplatsen © Norrbottens museum.

När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.

Ugnens uppbyggnad av kantställda stenhällar © Norrbottens museum.

Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.

Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.

En väggdel med hål för blåsbälgen © Norrbottens museum.

Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.

En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.


Vid tangentbordet denna fredag: Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering

Fyndmaterialet som hittats på boplatserna längs med Haparandabanan är mycket varierat. Till största delen utgörs fynden av rester efter redskapstillverkning i kvarts och kvartsit, det som vi arkeologer kallar för avslag. Även om boplatserna är daterade till järnålder så lever stensmidet kvar i en väldigt utvecklad form.

Det krävs ett mycket stort kunnande att slå fram den här typen av avslag eller rent av spån som Therese håller i sin hand. © Norrbottens museum.

Rester efter metallhantering

Parallellt med resterna efter det omfattande stensmidet har även en hel del material hittats efter en tämligen omfattande metallhantering. En hel del fynd av slagger som är restprodukter efter smidet har hittats.

Slagg som bildats i en smideshärd när järnet har värmts upp för att bearbetas. © Norrbottens museum.

Glödskal är små tunna flagor som bildas när järnet hamras ut på ett städ. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Genom ett 40-tal dateringar som är gjorda på boplatserna har en detaljerad kronologi över både stensmidet och metallhanteringen kunnat upprättas. Kronologin visar att både stensmide och metallhantering lever sida vid sida under järnåldern.

Norrbottniskt stål för 2200 år sedan

De metallföremål och rester efter metallhantering som hittats längs med Haparandabanan indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Det handlar därmed om norrbottniskt stål redan för 2200 år sedan! Holkyxan på bilden nedan är daterad till ca 200 f.Kr. och är faktiskt det äldsta hittills kända fyndet av härdat stål i Sverige!

Holkyxa från lokal 39 med en väldigt tydlig kärna av stål. Yxan vittnar om ett högkvalitativt hantverk där flera lager med olika stålkvaliteter har lagts samman för att bilda en hård egg. Yxan har därefter glödgats i elden och sedan härdats (snabbkylts) från hög temperatur för att ge en hållbar egg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fynd av luppar – indikator på en närliggande järnframställningsplats

I det metallurgiska materialet hittades även luppar. En lupp är det råjärn som bildas vid järnframställning och som är helt obearbetat. Detta gav indikationer på att en järnframställningsplats kunde finnas i närheten, då man antagligen inte velat frakta det obearbetade järnet så långt. Carina Bennerhag valde utifrån dessa uppgifter och studier av historiska kartor, där detta område benämns som Jernbacken med den intilliggande myren Jernbacksmyren, att starta ett projekt vid Norrbottens museum som behandlar det teknologiska skiftet när järnet introducerades i samhället. Som ett led i detta projekt gjorde Carina tillsammans med Åsa Lindgren en fördjupad inventering i området kring Jernbacksmyren, vilket ledde till upptäckten av en av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien!

Järnframställningsplatsen undersöktes under maj-juni 2010 och mer om denna grävning går att läsa i tidigare inlägg här på bloggen. Nästkommande och avslutande blogginlägg om arkeologi i Haparandabanans spår kommer att handla om själva järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren.

Vid tangentbordet: Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 3: keramik

Vid undersökningarna längs med Haparandabanan har vi hittat en relativt stor mängd keramik, totalt 1346 st keramikskärvor. Av dessa har endast 3 keramikskärvor hittats på lokal 7. Majoriteten, 857 st, av skärvorna har påträffats vid undersökningen av lokal 39 och resterande är från lokal 20.

Rensning av delar av den avtorvade ytan på lokal 20. De mörkfärgningar som syns på bilden är anläggningar där keramik har påträffats. © Norrbottens museum.

Magringsmedel

Keramiken som hittats är magrad med olika typer av magringsmedel. Magring är något som tillsätts keramiken för att den ska bli hållbar och inte spricka vid bränningen. Keramiken från Haparandabanan är magrade med asbest, glimmer, hår eller oidentifierat organiskt material, ben eller chamotte (krossad bränd lera/keramik). Vissa skärvor innehåller endast ett sorts magringsmedel medan andra skärvor innehåller flera olika. Keramiken har framförallt hittats i olika anläggningar där den troligtvis slängts som avfall.

Asbestmagrad keramik från lokal 39. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Glimmermagrad keramik från lokal 7. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Dateringar

Norrbottens museum har låtit utföra ett flertal dateringar på både keramik och anläggningar där keramik har påträffats. Utifrån dessa dateringar är det tydligt att den glimmermagrade keramiken dyker upp kring 200 f.Kr. samtidigt som introduktionen av metallhantering sker. Glimmer som magringsmedel försvinner ut ur materialet under perioden 50 f.Kr.-250 e.Kr. Vid denna tid är det även tydligt att keramik med olika magringar inte slängs på samma ställe utan förekommer i enskilda anläggningar, till skillnad från perioden 500-200 f.Kr. Vid denna tid förekommer olika magringar i samma anläggning eller område. Keramiken försvinner helt ur fyndmaterialet under tiden 350-800 e.Kr.

Dekor

Keramiken längs med Norrbottenskusten uppvisar stor variation, både vad gäller magring, dekor och datering. Ett antal av keramikskärvorna från Haparandabanan är dekorerade. Från lokal 20 är det främst dekor i form av ristade linjer medan majoriteten av de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 är dekorerade med kamstämplar. Den dekorerade keramiken från lokal 20 är främst magrad med asbest till skillnad från de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 som främst är magrade med både asbest och hår.

Keramik med linjedekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Keramik med kamstämpeldekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Nästkommande blogginlägg kommer att beskriva stensmidet kontra metallhanteringen på boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet denna torsdag:

Frida Palmbo