Ny adress, vi har flyttat!

Den nya adressen och hemmet för oss arkeologer är nu: http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/ Anledningen till flytten är att denna plattform är alldeles för användarfientlig. Mvh Nils Harnesk

Kommunikation - Stockbåtarna i Häggmyran

År 1932 var hemmansägaren G.A Hedström i full färd med att dika ur en del av Häggmyran för att tillgängliggöra ny odlings- och betesmark. Arbetet var tungt och krävande, det var därför man valt att göra det under september strax efter skörden, då slapp man åtminstone värmen. Byborna i Skatamark hade under de två senaste årtiondena gemensamt arbetat med att sänka sjön och äntligen lyckats i sitt strävsamma arbete med att komma åt mer mark att försörja sig på, hela 2,6 meter hade man lyckats sänka sjöytan! Sänkningen hade gjort att Häggmyran, som tidigare var en grund vik av Skatamarkträsket, blivit tillgänglig för bönderna i byn. Arbetet på att dika ur denna hade nu kunnat påbörjas. Arbetet fortsatte sin gilla gång men ungefär mitt i mossen stötte arbetslaget på en stock som man högg igenom för att kunna fortsätta, sjunkstockar hade de stött på i andra sammanhang och denna såg inte märkvärdig ut. En bit längre bort påträffades däremot ytterligare tre stycken, dessa var dessutom tydligt tillhuggna och en kunde man till och med ta upp intakt ur våtmarken. När dessa fynd hade gjorts insåg Hedström och de andra i arbetslaget det antikvariska värdet i fyndet och kontaktade Norrbottens museum och antikvarien Gunnar Ullenius. Totalt kom Ullenius att dokumentera 8 "trågliknande föremål" i myren inom ett område på 25 x 15 meter. Samtliga stockbåtar hade ett snarlikt utseende, grovt tillyxade med en längd på mellan 3-5 meter och en bredd och höjd på 30-40 cm. I föränden på stockarna var på samtliga uthugget en tapp med ett horisontellt hål med undantag för en stock där det fanns en tapp i vardera ände. Det kan inte uteslutas att ytterligare stockar haft en tapp i vardera ände då ett antal av dem var fragmentariska. Skatamarkträsket utgjorde under vikingatid en grund havsvik sammankopplad med Bottenviken via vattendraget Skogsån och Persöfjärden. Det finns lämningar i området som antyder bosättning från neolitikum och framåt. Byn Skatamark är en av de äldsta i Luleå storsocken och ligger numera i Bodens kommun (Överluleå socken), byn omnämns för första gången 1409 och bör då ha etablerats senast under andra hälften av 1300-talet. Sjön bör under tidig medeltid och historisk ha varit fiskrik och strandängarna mycket lockande för odling och bete. I sammanhanget är stockfynd 1 samt 6 extra intressanta: Stock nummer 1 framkom på ca. 30 cm djup och var den som genomgrävdes vid det inledande dikningsarbetet men den kunde senare rekonstrueras. Genom tappen var vid fyndtillfället genomträdd en i båda ändar avhuggen björkstam på ca. 180 cm, på förändens ovansida var två hål nedborrade omkring 10 cm djupa och 1,3 cm i diameter. I anslutning till föremålet framkom också ett paddelfragment som tyvärr inte kunnat återfinnas i samlingarna. Av stock nummer 6 återfanns endast föränden. Vid friläggningen av föremålet påträffades en i bägge ändar avhuggen furustam liggandes tvärs över stocken, denna var ca. 3 m lång. Ytterligare en sådan tillhuggen stam återfanns liggande invid stocken. Alldeles intill påträffades dessutom rester av ett fiskestängsel bestående av nedsatta engrenar. Förutom detta påträffades också större bitar av björknäver som användes i förindustriell tid bl.a. för att göra sänken och flöten till nät, ett träföremål med fyra skurna hål hittades också. Detta har troligen utgjort en del av en mjärde. Stock nummer 1 och "tappen" med det genomhuggna hålet. © Norrbottens Museum.

Gemensamt för alla fynden förutom ett är som sagt den grova tillhuggningen, den ringa bredden och höjden och den rektangulära formen med raka sidor samt flat botten. De var alla tillverkade i furu förutom stock nummer 8 som hade huggits till av gran. Denna stock var också den enda som hade rundade sidor och var utrustad utan tappar. I de fall där stockarna endast är utformade med en tapp är aktern rakt avslutad. Endast en är dekorerad, stock nummer 4, som på förändens överdel har ett inhugget snedkors. En möjlig tolkning är att det rör sig om någon form av ägomarkering i stil med bomärke. Stock nummer 2 särskiljer sig också något från de övriga då det finns två upphuggna hål mitt emot varandra i föränden, en möjlig tolkning är att dessa utgjort urtag för stabilisatorer s.k. utriggare.

Stock nummer 2 med det inhuggna snedkorset. © Norrbottens Museum.

Den stock som huggits till med en tapp i vardera ände blev troligen aldrig färdigställd då hål endast var upptaget i ena tappen, hålet i den andra var påbörjat men inte avslutat. Samtliga föremålen framkom liggandes upp och ned med urholkningen ned mot myren och på ett djup på mellan 30-50 cm under markytan.

Fyndet av paddelåran i anslutning till stock nummer 1 samt resterna av fiskeutrustningen intill stock nummer 6 antyder att det är någon form av transportmedel vi har att göra med och till vilket ändamål de nyttjats, detta trots att stockarna är väldigt smala och därmed ranka. Troligt är att någon form av utriggare nyttjats eller att man sammankopplat ett antal stockar för att uppväga instabiliteten. Detta fynd ska alltså dateras inom projektet "Tabula rasa - Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder".

Mer om stockbåtar och deras användning i nästa inlägg.

Kommunikation och kommunikationsvägar

En av SAOB:s definitioner av ordet kommunikation lyder på följande sätt:

"förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända meddelanden mellan olika orter, samfärdsel, förbindelse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. konkret: samfärdsmedel, samfärdsled"

Att studera kommunikation och kommunikationsvägar är med andra ord att studera hur människor rörde sig i landskapet, med vilka transportmedel och hur man rent fysiskt mötte och talade med varandra, utbytte erfarenheter, information och föremål. Det är också ett sätt för oss arkeologer att faktiskt se hur människorna uppfattade landskapet runt omkring sig, vilka naturliga bildningar som kan ha utgjort riktmärken eller hinder i vägen, platser som utgjorde lämpliga rastplatser etc. Med andra ord kan studier av kommunikation berätta mycket för oss om de förhistoriska människornas samhälle och organisation men även om det vardagliga och personliga.

Dagens kommunikationsvägar utgör monument över människans "seger" över naturen. Ett exempel är de moderna motorvägarna som löper rakt över tidigare våtmarker, genom berg och korsar stora vattendrag med lätthet. Naturen utgör vanligtvis inget större hinder än ett milt besvär annat än i undantagsfall som tunneln genom Hallandsåsen. Detta var en omöjlighet i äldre tider. Landvägar krävde stora arbetsinsatser och en gemensam organisation, de krävde också kontinuerligt underhåll. Deras dragning dikterades av naturens beskaffenhet, höga och självdränerade åssträckningar var att föredra och oftast drog man vägarna runt våtmarker och berg även om det innebar omvägar. I Norrbotten blev inte landvägarna dominerande kommunikativt förrän under 1900-tal, fram till dess var vattenvägarna de vanligaste vägarna för transporter av gods och människor både sommar som vinter.

Kommunikationsvägarna styr på många sätt hur vi tänker, de styr vårt beteende och vår uppfattning av landskapet. Idag uppfattar vi hastighet som något viktigt och kommunikationsmedlen utformas för att vi så snabbt som möjligt ska ta oss fram mellan punkt a och punkt b. När det gäller landvägarna betyder det t.ex. att kunna färdas utan att behöva passera genom en mängd små samhällen, vilket medfört att en rad orter idag marginaliserats då vägarna dragits förbi eller runt dem. Synen på vägarnas funktion har förändrats från att knyta samman bosättningar till att knyta samman större knutpunkter för vidare transporter. Är det ett skifte från ett mänskligt till ett renodlat ekonomiskt fokus? Man kan definitivt påstå att våra moderna kommunikationsvägar och kommunikationsmedel, precis som arkitektur, reflekterar ideologier och förmedlar budskap. Gjorde de det även förr?

Även färdmedlen har blivit fler idag än tidigare. Äldre tiders resenärer var hänvisade till apostlahästarna, vattentransport eller drag-/riddjur. På vintern fanns det kälke, släde eller skidor, i viss mån skridskor. Hastigheterna var sällan särskilt höga eller för den delen motiverade. Idag finns det bil, tåg och flyg som, när de fungerar, transporterar oss snabbt och smidigt dit vi ska. De snabba och kringgående färdmedlen av idag gör att vi sällan lägger märke till det omgivande landskapet, vi etablerar ingen relation till det eftersom det endast utgör en förbipasserande kuliss.

Den äldre tidens resenärer å andra sidan reste med förhållandevis långsamma transportmedel, om hastighet var prioriterad var vattenvägarna att föredra. T.ex. tog postturen mellan Stockholm och Torneå under sommaren 1648 21½ dygn medan samma sträcka sjövägen, med gynnsamma vindar, endast tog 4 dygn. De tillägnade sig landskapet på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Till fots kan vi etablera ett intimt förhållande till en plats och ett lokalsamhälle som vi inte kan göra på samma sätt med dagens kommunikationer och transportmedel. Är det därför många idag känner sig rotlösa och utan fast punkt i tillvaron? En sådan lokalförankring gör på ett mer övergripande plan att samhället och världen blir mer förståelig, det skapar en trygghet.

I nästa blogginlägg kommer jag att fortsätta diskutera kommunikation men gå in mer specifikt på projektet "Tabula rasa-Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder" och steg 1 i detta som bl.a. innefattar en studie av ett fynd av stockbåtar som i ett kommunikationsperspektiv är mycket intressanta. Lägger med en liten sneak peek:

© Norrbottens Museum. Foto: Nils Harnesk

// Nils Harnesk

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

Detta blogginlägg blir det sista i tillbakablicken över de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanan, och kommer att handla om den järnframställningsplats som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren påträffade hösten 2009. Deras första dag kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack. Ingen järnframställningsplats från förhistorisk tid hade någonsin hittats i Norrbotten. Hur skulle lämningen vara placerad i terrängen och hur skulle den se ut?

När håret reser sig på en arkeologs armar

Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende.

Slaggen såg ut som runnen stearin, vilket är mycket vanligt för slagger som bildats vid järnframställning © Norrbottens museum.

Definitivt järnframställning

Efter en liten provundersökning hösten 2009 konstaterades att det definitivt var slagg från järnframställning som hittats samt att platsen daterades till 300-200 f.Kr. detta innebär att järnframställningsplatsen är samtida med lokal 39, där delar av luppar hittats, men även samtida med den daterade holkyxan som hittades på lokal 39. Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren ligger endast 500 m från lokal 39. Så på tämligen starka grunder kan man anta att det järn som smiddes till verktyg på lokal 39 har framställts på den nyupptäckta järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren!

Räddningsgrävning

Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.

Den lilla hornbiten från ren har skärspår från en metallkniv. Stenredskap och metallverktyg har använts parallellt med varandra. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Järnframställningsplatsen

Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.

Mörkfärgningen på bilden är platsen för själva järnframställningsplatsen © Norrbottens museum.

När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.

Ugnens uppbyggnad av kantställda stenhällar © Norrbottens museum.

Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.

Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.

En väggdel med hål för blåsbälgen © Norrbottens museum.

Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.

En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.


Vid tangentbordet denna fredag: Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering

Fyndmaterialet som hittats på boplatserna längs med Haparandabanan är mycket varierat. Till största delen utgörs fynden av rester efter redskapstillverkning i kvarts och kvartsit, det som vi arkeologer kallar för avslag. Även om boplatserna är daterade till järnålder så lever stensmidet kvar i en väldigt utvecklad form.

Det krävs ett mycket stort kunnande att slå fram den här typen av avslag eller rent av spån som Therese håller i sin hand. © Norrbottens museum.

Rester efter metallhantering

Parallellt med resterna efter det omfattande stensmidet har även en hel del material hittats efter en tämligen omfattande metallhantering. En hel del fynd av slagger som är restprodukter efter smidet har hittats.

Slagg som bildats i en smideshärd när järnet har värmts upp för att bearbetas. © Norrbottens museum.

Glödskal är små tunna flagor som bildas när järnet hamras ut på ett städ. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Genom ett 40-tal dateringar som är gjorda på boplatserna har en detaljerad kronologi över både stensmidet och metallhanteringen kunnat upprättas. Kronologin visar att både stensmide och metallhantering lever sida vid sida under järnåldern.

Norrbottniskt stål för 2200 år sedan

De metallföremål och rester efter metallhantering som hittats längs med Haparandabanan indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Det handlar därmed om norrbottniskt stål redan för 2200 år sedan! Holkyxan på bilden nedan är daterad till ca 200 f.Kr. och är faktiskt det äldsta hittills kända fyndet av härdat stål i Sverige!

Holkyxa från lokal 39 med en väldigt tydlig kärna av stål. Yxan vittnar om ett högkvalitativt hantverk där flera lager med olika stålkvaliteter har lagts samman för att bilda en hård egg. Yxan har därefter glödgats i elden och sedan härdats (snabbkylts) från hög temperatur för att ge en hållbar egg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fynd av luppar – indikator på en närliggande järnframställningsplats

I det metallurgiska materialet hittades även luppar. En lupp är det råjärn som bildas vid järnframställning och som är helt obearbetat. Detta gav indikationer på att en järnframställningsplats kunde finnas i närheten, då man antagligen inte velat frakta det obearbetade järnet så långt. Carina Bennerhag valde utifrån dessa uppgifter och studier av historiska kartor, där detta område benämns som Jernbacken med den intilliggande myren Jernbacksmyren, att starta ett projekt vid Norrbottens museum som behandlar det teknologiska skiftet när järnet introducerades i samhället. Som ett led i detta projekt gjorde Carina tillsammans med Åsa Lindgren en fördjupad inventering i området kring Jernbacksmyren, vilket ledde till upptäckten av en av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien!

Järnframställningsplatsen undersöktes under maj-juni 2010 och mer om denna grävning går att läsa i tidigare inlägg här på bloggen. Nästkommande och avslutande blogginlägg om arkeologi i Haparandabanans spår kommer att handla om själva järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren.

Vid tangentbordet: Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 3: keramik

Vid undersökningarna längs med Haparandabanan har vi hittat en relativt stor mängd keramik, totalt 1346 st keramikskärvor. Av dessa har endast 3 keramikskärvor hittats på lokal 7. Majoriteten, 857 st, av skärvorna har påträffats vid undersökningen av lokal 39 och resterande är från lokal 20.

Rensning av delar av den avtorvade ytan på lokal 20. De mörkfärgningar som syns på bilden är anläggningar där keramik har påträffats. © Norrbottens museum.

Magringsmedel

Keramiken som hittats är magrad med olika typer av magringsmedel. Magring är något som tillsätts keramiken för att den ska bli hållbar och inte spricka vid bränningen. Keramiken från Haparandabanan är magrade med asbest, glimmer, hår eller oidentifierat organiskt material, ben eller chamotte (krossad bränd lera/keramik). Vissa skärvor innehåller endast ett sorts magringsmedel medan andra skärvor innehåller flera olika. Keramiken har framförallt hittats i olika anläggningar där den troligtvis slängts som avfall.

Asbestmagrad keramik från lokal 39. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Glimmermagrad keramik från lokal 7. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Dateringar

Norrbottens museum har låtit utföra ett flertal dateringar på både keramik och anläggningar där keramik har påträffats. Utifrån dessa dateringar är det tydligt att den glimmermagrade keramiken dyker upp kring 200 f.Kr. samtidigt som introduktionen av metallhantering sker. Glimmer som magringsmedel försvinner ut ur materialet under perioden 50 f.Kr.-250 e.Kr. Vid denna tid är det även tydligt att keramik med olika magringar inte slängs på samma ställe utan förekommer i enskilda anläggningar, till skillnad från perioden 500-200 f.Kr. Vid denna tid förekommer olika magringar i samma anläggning eller område. Keramiken försvinner helt ur fyndmaterialet under tiden 350-800 e.Kr.

Dekor

Keramiken längs med Norrbottenskusten uppvisar stor variation, både vad gäller magring, dekor och datering. Ett antal av keramikskärvorna från Haparandabanan är dekorerade. Från lokal 20 är det främst dekor i form av ristade linjer medan majoriteten av de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 är dekorerade med kamstämplar. Den dekorerade keramiken från lokal 20 är främst magrad med asbest till skillnad från de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 som främst är magrade med både asbest och hår.

Keramik med linjedekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Keramik med kamstämpeldekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Nästkommande blogginlägg kommer att beskriva stensmidet kontra metallhanteringen på boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet denna torsdag:

Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Brända ben. © Norrbottens museum.

Osteologiskt resultat

71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fiskkotor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fisket – en viktig resurs under järnåldern

Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur

Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Dekorerad benpärla. Ben från fågel eller litet däggdjur. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Hornfragment med spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda

Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?

Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången

I dag har undertecknad hållit en föreläsning om det arkeologiska arbetet som utförts längs med Haparandabanans spår för Trafikverkets Haparandabanegrupp. Detta blogginlägg får därmed bli ett första i en liten tillbakablick på resultatet av det arkeologiska arbetet som gjorts inför järnvägsdragningen mellan Kalix och Haparanda. Då det rör sig om en hel del material så kommer tillbakablicken delas in i 5 olika blogginlägg, varav detta första får handla om den arkeologiska arbetsgången.

Arkeologiska utredningar

Det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan påbörjades redan 2003 när en utredning gjordes för underlag till miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n) då stickprovmässiga fältinsatser gjordes på valda delar i bankorridoren. Regelrätta arkeologiska utredningar genomfördes under åren 2004-2005. En arkeologisk utredning syftar till att undersöka förekomst av fornlämningar inom ett angivet område, i det här fallet exploateringsområdet för Haparandabanan.

Lokal 20 innan undersökning. Boplatsen hittades tack vare att skörbränd sten och stenmaterial i kvarts låg synligt i öppna markskador. © Norrbottens museum.

Vid de arkeologiska utredningarna i bankorridoren påträffades totalt 82 nya lämningar fördelat på 52 olika lokaler. Majoriteten av lämningarna är fasta fornlämningar (45 st) och består av: boplatser, kokgropar, stensättningar, boplatsvallar, boplatsgropar i klapper, gropar i klapper, en härd samt ett röse.

Övriga 37 lämningar är övriga kulturhistoriska lämningar: kolbottnar, husgrunder, förvaringsanläggning (källargrop), stensamling/härd, flottningsanläggning, röjningsröse, tomtning, boplatsgrop, gränsmarkeringar, rektangulära ytor, skyttevärn, grotta med tradition, område med skyttevärn och stenbrott, rengärda, barktäkt och en eventuell bunker.

Arkeologiska förundersökningar

Under 2006-2007 genomfördes nästa steg i det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan: arkeologiska förundersökningar. En förundersökning syftar till att avgränsa en fornlämning och utgör även underlag inför en eventuell slutundersökning.

2006 hade Banverket (numera Trafikverket) fastställt järnvägsdragningen och länsstyrelsen i Norrbottens län gjorde bedömningen att 4 av de 45 fasta fornlämningarna kom att beröras av järnvägsdragningen. Norrbottens museum kom därmed tillsammans med Västerbottens museum att förundersöka 4 boplatser: lokal 7 vid Lantjärv, lokal 13 vid Sangis samt lokal 20 och lokal 39 på Storträskheden.

Vid förundersökningarna konstaterades att samtliga 4 boplatser var från järnålder, en tidsperiod som infaller mellan 500 f.Kr. – 1050 e.Kr.

Arkeologiska slutundersökningar

Som ett sista led i de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanans sträckning kom de 4 boplatserna att slutundersökas under sommaren 2007. En slutundersökning syftar till att gräva bort och dokumentera en fornlämning. När en fornlämning grävs bort blir den förstörd och borttagen. Endast dokumentationen kvarstår av lämningen, varför det är viktigt med en noggrann dokumentation för framtida forskning.

Vy över lokal 39 med några av undersökningsytorna. © Norrbottens museum.

Undersökningarna längs med Haparandabanan är till ytan en av de största utgrävningar som gjorts i Norrbotten sedan vattenkraftsutbyggnaden på 1950-talet. De fyra undersökta boplatserna omfattar tillsammans en yta som motsvarar drygt 4 fotbollsplaner.

Nästkommande blogginlägg kommer att handla om näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Jag önskar att jag kunde förmedla lyckan att hålla på med det här…

Ännu ligger snön djup i Norrbotten och temperaturerna pendlar fortfarande mellan minus 15 och minus 25 grader i Luleå. Ändå så börjar det så sakteliga flaggas för en del jobb inför fältsäsongen. Det är inga omfattande arbeten som vi räknar på än så länge, det rör sig om enstaka små utredningar på en eller ett par dagar, och andra korta jobb. Men när det nu börjar pratas om kommande fältsäsong så känns det som om det finns hopp om att våren är på väg.

Själv sitter jag och går igenom stenmaterialet från undersökningen i Aareavaara från i höstas. Vid genomgången har jag laddat upp med ordentliga mängder med litteratur om den äldsta delen av mesolitikum. Det är bland annat litteratur som handlar om stenteknologi och bearbetning av sten och tro mig; det här kan jag fastna i ordentligt!

Att titta närmare på stenteknologin är ett möjligt sätt att jämföra olika boplatser från samma tidsperiod. Hur bearbetade och formade människorna sten för att skapa spetsar och eggar till sina redskap? Har de gjort ungefär likadant på olika platser? Har de skapat föremål som ser likadana ut eller skiljer det sig mellan olika boplatser på olika platser? Har de valt liknande stensorter? Om det finns likheter innebär det då att människor från olika platser haft kontakt med varandra? Det är så man kan använda de fynd som vi hittar när vi gräver; genom att t.ex. jämföra med andra boplatser i andra delar av Sverige, Norge och Finland.

När det gäller stensmide finns det två eller tre grundläggande sätt att bearbeta sten (plus några till). När man bearbetar sten kan man slå bort stenflisor (avslag) från kärnan på tre sätt:

1) Plattformsreduktion (eller plattformsteknik), vilket innebär att stensmeden håller arbetstycket (kärnan) i ena handen och slår på kanten av en plattform på kärnan med en knacksten. Knackstenen fungerar alltså som hammare. Plattformen måste man skapa först innan man kan fortsätta bearbetningen av kärnan. Tekniken brukar också kallas frihandsteknik ibland eftersom kärnan hålls i handen utan stöd mot något underlag. Plattformsreduktion fungerar bra när täta, finkorniga stensorter ska bearbetas, t.ex. vissa kvartsiter, vissa skiffrar, eller vissa stensorter av vulkaniskt ursprung. (Flinta hör också till den här typen av täta, finkorniga stensorter som fungerar bra att bearbeta med plattformsreduktion, men flinta finns inte naturligt här i Norrbotten)

Plattformsreduktion: Slaget från knackstenen kommer uppifrån i bilden och träffar kanten på kärnans plattform. Plattformsavslag blir ofta aningen krökta. Kärnan hålls i handen under bearbetningen, (men händer är författaren dålig på att rita så ni får tänka er dem). Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

2) Bipolär reduktion innebär att arbetsstycket hålls mot ett hårt underlag (t.ex. en större sten) som fungerar som städ. När knackstenen träffar arbetsstycket bildas krosskador både på ovansidan där ”hammaren” träffar och på undersidan där städet håller emot. Det bildas alltså två ”poler” på avslagen och på kärnorna - Bipolär teknik. Tekniken kallas också stötkantsteknik efter den ås (stötkant) som bildas på kärnan och på avslaget. Bipolär reduktion har fördelar när arbetsstycket börjar vara för litet att hålla i handen. Tekniken har också fördelar när stensorter som sönderdelar sig mera svårförutsägbart ska bearbetas, t.ex. kvarts.


Bipolär reduktion: Städet och knackstenen skapar krosskador i båda ändar av avslag och kärna. Bipolära avslag brukar bli rakare än plattformsavslag. Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

3) Plattformsreduktion på städ är en mellanform av de två tidigare beskrivna metoderna. Då hålls en plattformsförsedd kärna emot ett städ vid bearbetningen.

Sedan finns det ytterligare varianter där t.ex. knackstenen byts ut mot en mjukare hammare av trä eller ben, eller där stensmeden använt ett mellanlägg (puns) för att rikta slagen, eller helt enkelt tryckt loss flisor med hjälp av en tryckstock av t.ex. horn. Avslagen kunde i sin tur bearbetas till föremål eller också var det själva arbetstycket som formades till ett föremål, eller också kunde man använda de vassa avslagen precis som de var, som skärande eller stickande verktyg.

Som ni förstår så är det ganska lätt att helt bli uppslukad av detaljer när man håller på med det här, och det blir värre ju mera man går in i materialet. Jag önskar att jag på något sätt kunde förmedla spänningen med det hela, men när man börjar att SE materialet, och man tror att man förstår hur saker ligger till, så griper det tag i en.

Det känns inte som om jag riktigt kan förmedla den här entusiasmen och på ett begränsat utrymme som i bloggen är den svår att förklara, Jag avslutar istället med att visa fynden från Aareavaara där de ligger i sina askar, och så en bild på två utvalda avslag. I Areavaara består den bearbetade stenen av kvarts och en grönaktig skiffer som kallas kloritskiffer. Båda stensorterna finns naturligt i marken kring boplatserna.


Samtliga fynd från den ena av de två Aareavaaraboplatserna i fyndaskar inne på museet. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum



Ett plattfomsavslag i kvarts till vänster och ett plattformsavslag i kloritskiffer till höger. I det högra avslaget syns hur kraften från knackstenen spridit sig i avslaget i form av koncentriska slagvågor (halvcirklarna). Båda avslagen ligger på bilden med plattformsresten uppåt och det är alltså där slaget träffat . Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Det kommer att finnas anledning att återkomma till Aareavaara i bloggen när rapporten börjar bli färdig mot slutet av våren.

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof Östlund

Digital teknik inom arkeologin

GIS är en förkortning för geografiska informationssystem och kan beskrivas som datoriserade system för att kunna hantera lägesrelaterad information. Enkelt uttryckt kan man beskriva GIS som en kombination av kartor och tabellinformation som lagras och hanteras i datorn.

GIS inom arkeologin

GIS är inte bara en programvara utan även ett hjälpmedel för att analysera och optimera verksamheter. När vi arkeologer är ute i fält så mäter vi in nypåträffade fornlämningar med GPS och handdator.

Lars Backman mäter in en härd i handdator med hjälp av tillhörande GPS. Jordsonden på bilden ligger mitt i härden som är överväxt med mossa och ris. © Norrbottens museum.

Vid en arkeologisk undersökning (utgrävning) mäter vi oftast in upptagna ytor, anläggningar, fynd och prover med hjälp av totalstation som sedan bearbetas digitalt.

Åsa Lindgren mäter in fynd med hjälp av totalstation vid undersökningen av järnframställningsplatsen i Sangis. Olof Östlund och Frida Palmbo märker fyndpåsarna med den kod som fynden registreras med i totalstationen. © Norrbottens museum.

Med hjälp av GIS kan vi arkeologer lättare analysera inmätta data och göra spridningsbilder över insamlade fynd, anläggningar och prover och snabbare analysera de aktiviteter som ägt rum på platsen vi undersöker. Vi använder även GIS för att framställa kartor till våra arkeologiska rapporter.

Inte alltid digitalt

Idag är de arkeologiska verksamhetsområdena i Sverige i stort sett helt digitala. Här i Norrbotten är det dock inte alltid det lämpar sig att använda digital teknik beroende på vart vi är i länet. 2007 utfördes arkeologiska undersökningar kring Aitikgruvan. När vi ska klafsa över myrar, klättra över viltstängsel och har en bra bit att färdas till de fornlämningar som ska undersökas passar det inte att bära omkring på en totalstation som väger en hel del… I dessa fall använder vi analoga avvägningsinstrument och prickar in fynd och anläggningar på ritningar som vi upprättar för hand. Alla arkeologer är kanske inte heller alltid glad åt den digitala tekniken och önskar ibland att vi fortfarande levde i en tid utan datorer och tillhörande teknik...

Datastrul

På Norrbottens museum håller vi på att övergå till en ny version av ArcGIS som är ett av de GIS-program vi använder oss av. En del förändringar har ägt rum i programmet jämfört med den tidigare versionen. Undertecknad har därför testat den nya versionen av ArcGIS. Som vanligt uppstår det en hel del teknikstrul i samband med detta, men med god hjälp från en av Landstingets duktiga drifttekniker så har det mesta löst sig. Stort tack för det tålamodsbeprövande arbetet med ArcGIS!

GIS är uppriktigt sagt något av det mest tålamodsprövande programmen vi arbetar med. Det är sällan det går en arbetsvecka utan högljudda suckanden, svordomar och slitande i hår på grund av frustration över programmet. Det händer även att det framförs önskemål om att kasta ut datorerna genom fönstret och dränka handdatorer ute i nån djup och vattensjuk myr. Som tur är så har inget av detta inträffat i verkligheten - och GIS är faktiskt ett otroligt användbart och roligt program - när det fungerar!

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

Lite perspektiv på restid

För postturen Stockholm-Torneå krävdes under sommaren 1648 en tid av 21 ½ dygn. Tre veckor. Det finns uppgifter från andra resande som gjorde samma sträcka på 16 respektive 13 dygn. Det var Réginald Outhier som lyckades med den senare bedriften vid sitt deltagande i den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen 1736-1737. Outhier skildrade sedan sina erfarenheter i verket "Journal d'un voyage au Nord, en 1736. & 1737" eller "Journal från en resa i Norden år 1736-1737.

Det snabbaste färdsättet att ta sig till nuvarande Norrbotten (då Västerbotten) under barmarksperioden var annars sjövägen. En annan fransman, skalden Regnard, gjorde resan till Torneå på endast 4 dagar med gynnsam vind vid besöket 1681. Tyvärr hade han inte lika tur på vägen tillbaka då motvind och sedan brist på vind gjorde att han fick göra den sista resan till häst och via landbacken.

Vintertid blev det både lättare och svårare att ta sig fram. Lättare i kustlandet där vintervägarna vanligen var väl uppkörda men svårare i inlandet pga. av det motsatta. En normal dagstur i kustlandet under vintern uppgick till ca 7-9 mil om dagen medan motsvarande dagstur på de sämre vägarna i inlandet uppgick till 4-6 mil.

I princip all trafik söderut företogs sjövägen då landvägarna var för undermåliga och avstånden för långa för att upprätthålla någon högre standard på dem, arbetsinsatsen skulle blivit för stor. Detta medförde att i princip all sydlig kommunikation skedde under sommaren med inledning och avslutning under vår respektive höst. Detta mönster kan t.ex. ses i antalet tullbelagda resor per månad till och från Piteå stad år 1637 då en markant topp kan observeras i augusti men att perioden för seglats sträckte sig från maj-november.

Kommunikationen med lappmarkerna bedrevs däremot främst under vintertid. Detta gällde framför allt de tyngre transporterna som t.ex. borgarnas handelsresor och transporterna till och från silververken. Detta var av nöden tvunget då det saknades landvägar och förutsättningar för att uppföra vägar som kunde bära och framföra vagnstrafik. I många fall var dessutom vattendragen ofarbara vilket lämnade enda alternativet att utnyttja dem som frysta. Transporterna fick skötas med ren och släde, det enda tillgängliga och för stunden effektiva hjälpmedlet.

Dåtidens Jeep?

Hur pass beroende man var av vintervägarna för transporterna kan illustreras av en beskrivning av driften av silververket i Lule lappmark från år 1663. Första sommaren bröt man malmen som under följande vintern transporterades till bokverket, där malmen under andra sommaren krossades och varpen bortserades. Under andra vintern kunde sedan malmen transporteras till hyttan i Silbojokk för smältning under den tredje sommaren. Först under den tredje vintern kunde det färdiga silvret föras ned till kusten. I Torne lappmark kunde dock en hel del transporter även ske under sommartid via de betydligt bättre lämpade vattendragen där.

Sätter en del av våra samtida problem i perspektiv va?

Vid tangentbordet: Nils Harnesk

Norrahamns-vraket daterat

Just före jul kunde de som läser de norrbottniska dagstidningarna NSD och NorrbottensKuriren läsa att vraket i Norra hamn har daterats. Det är alltså det vraket som Sjöhistoriska museets marinarkeologer utförde undersökningar på i slutet av oktober (se tidigare blogginlägg), samtidigt som Norrbottens museum i samarbete med Sjöhistoriska museet genomförde ett pedagogiskt arbete med att föra ut information till allmänheten, och främst då riktat till ett antal skolklasser från Luleå.

Det var nedanstående pressmeddelande som strax före jul skickades från Statens Maritima Museer (Marinmuseum, Sjöhistoriska museet och Vasamuseet) om dateringarna och det sammanfattar på ett bra sätt vad som finns att säga om vraket hittills.

Vid tangentbordet denna gång
/Olof Östlund


Pressmeddelandet:

Vrak i Luleå daterat
2010-12-22 11:31

Ett vrak i Luleås norra hamn som det spekulerats mycket kring kan nu tidsbestämmas. Timret är sannolikt fällt i norra Sverige runt år 1700 och arkeologerna får därmed ännu en pusselbit kring äldre fartyg i norra Sverige – något man vet lite om idag.

- Nu kan vi börja titta i källorna för att se om vraket kan identifieras, säger marinarkeolog Jens Lindström från Sjöhistoriska museet.

På hösten 1988 gjordes ett vrakfynd utanför Luleå i samband med VM-seglingarna. Gissningarna kring ålder och ursprung var många. I höstas, efter två decennier, fick nyfikna marinarkeologer från Sjöhistoriska museet möjlighet att undersöka vraket. De täta årsringarna i timmer från vraket skvallrade om att virket fällts långt norrut och man kunde därför gissa att fartyget var byggt lokalt. Detta var extra spännande för arkeologerna då man vet ytterst lite om äldre skeppsbyggeri i norra Sverige. Träprover skickades till Danmark för datering.

Häromdagen, precis lagom till jul, kom dateringen från Nationalmuseum i Köpenhamn. Metoden som använts vid dateringen kallas dendrokronologi. Genom att jämföra årsringar med referenser kan man se vilket år virket fällts. Den yngsta årsringen daterades till 1666 men experterna bedömer att trädet fällts i närheten av år 1700.

Vraket som ligger på sex meters djup i Norra hamn berättar också annat. Den flata botten och det som finns kvar av sidorna är ovanligt kraftfullt byggda, som för att bära tung last. Två mastfötter vittnar om att det varit ett seglande fartyg. Marinarkeologerna kunde också konstatera att fartyget verkar ha tömts på allt av värde innan det sjönk vilket talar för att det sänkts eller i alla fall sjunkit ganska odramatiskt. Det kan vara ett pensionerat fartyg som fått sin sista vila på bottnen i Norra hamn.

- Decennierna runt år 1700 flyttades Luleå dit där staden ligger idag. Det krävdes fartyg av den här typen för att genomföra flytten och alla transporter inför uppbyggnaden. Kanske är det här fartyget har sin plats i historien, avslutar Jens Lindström.

Gammelstad, Gammelstad, Gammelstad

Genom åren har ett stort antal arkeologiska undersökningar utförts i Luleå Gammelstad. I princip så har näst intill varje del av det gamla köpstadsområdet anno 1649 och stadsområdets utbredning år 1817 besökts av antikvarier under årtiondenas lopp.

Därmed inte sagt att vi nödvändigtvis fångat all kunskap om platsen då de flesta undersökningarna varit exploateringsundersökningar vilket betyder i klartext att vi inte fått bestämma själva var insatserna skulle inriktas. Detta är naturligtvis problematiskt då vissa områden blir mer exploaterade än andra och långsamt men säkert blir söndergrävda.

Under hösten har Norrbottens Museum genomfört en sammanställning av samtliga undersökningar som genomförts inom fornlämning Raä 330 dvs. Gammelstad minus Hägnan och intilliggande kaptenlöjtnantsbostället Hedenslund.

© Norrbottens Museum. Skärmdump från Gammelstads Stads-GIS. Den rödstreckade avgränsningen för fornlämningen utgör i princip gränsen för 1817 års stad.

Sammanställningen gjordes i form av ett register i GIS-form. GIS står för geografiska informationssystem och används inom arkeologin för landskapsanalyser och visuella framställningar. Genom att sammanställa informationen från rapporterna och placera ut dem på den digitala kartan kan vi bland annat få en överblick på vilka områden som exploaterats, vi kan ta fram spridningsmönster på förekomst av kulturlager och olika fyndkategorier, vi kan göra utsökningar på dateringar och specifika fynd. Ytterligare funktioner och möjligheter frigörs i tolkningen av Gammelstad tack vare denna typ av sammanställning.

Förhoppningen med projektet, som museet nu äskat mer medel för, är att skapa en så god översikt av vår kunskap om Luleå Gammelstad med omnejd för att utifrån den kunna gå vidare med forskningen om platsen och området utifrån nya frågeställningar. Utifrån de nya frågorna kan nya områden i Gammelstad sättas i fokus för framtida arkeologiska undersökningar!

Vid tangentbordet denna gång: Nils Harnesk