Jag önskar att jag kunde förmedla lyckan att hålla på med det här…

Ännu ligger snön djup i Norrbotten och temperaturerna pendlar fortfarande mellan minus 15 och minus 25 grader i Luleå. Ändå så börjar det så sakteliga flaggas för en del jobb inför fältsäsongen. Det är inga omfattande arbeten som vi räknar på än så länge, det rör sig om enstaka små utredningar på en eller ett par dagar, och andra korta jobb. Men när det nu börjar pratas om kommande fältsäsong så känns det som om det finns hopp om att våren är på väg.

Själv sitter jag och går igenom stenmaterialet från undersökningen i Aareavaara från i höstas. Vid genomgången har jag laddat upp med ordentliga mängder med litteratur om den äldsta delen av mesolitikum. Det är bland annat litteratur som handlar om stenteknologi och bearbetning av sten och tro mig; det här kan jag fastna i ordentligt!

Att titta närmare på stenteknologin är ett möjligt sätt att jämföra olika boplatser från samma tidsperiod. Hur bearbetade och formade människorna sten för att skapa spetsar och eggar till sina redskap? Har de gjort ungefär likadant på olika platser? Har de skapat föremål som ser likadana ut eller skiljer det sig mellan olika boplatser på olika platser? Har de valt liknande stensorter? Om det finns likheter innebär det då att människor från olika platser haft kontakt med varandra? Det är så man kan använda de fynd som vi hittar när vi gräver; genom att t.ex. jämföra med andra boplatser i andra delar av Sverige, Norge och Finland.

När det gäller stensmide finns det två eller tre grundläggande sätt att bearbeta sten (plus några till). När man bearbetar sten kan man slå bort stenflisor (avslag) från kärnan på tre sätt:

1) Plattformsreduktion (eller plattformsteknik), vilket innebär att stensmeden håller arbetstycket (kärnan) i ena handen och slår på kanten av en plattform på kärnan med en knacksten. Knackstenen fungerar alltså som hammare. Plattformen måste man skapa först innan man kan fortsätta bearbetningen av kärnan. Tekniken brukar också kallas frihandsteknik ibland eftersom kärnan hålls i handen utan stöd mot något underlag. Plattformsreduktion fungerar bra när täta, finkorniga stensorter ska bearbetas, t.ex. vissa kvartsiter, vissa skiffrar, eller vissa stensorter av vulkaniskt ursprung. (Flinta hör också till den här typen av täta, finkorniga stensorter som fungerar bra att bearbeta med plattformsreduktion, men flinta finns inte naturligt här i Norrbotten)

Plattformsreduktion: Slaget från knackstenen kommer uppifrån i bilden och träffar kanten på kärnans plattform. Plattformsavslag blir ofta aningen krökta. Kärnan hålls i handen under bearbetningen, (men händer är författaren dålig på att rita så ni får tänka er dem). Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

2) Bipolär reduktion innebär att arbetsstycket hålls mot ett hårt underlag (t.ex. en större sten) som fungerar som städ. När knackstenen träffar arbetsstycket bildas krosskador både på ovansidan där ”hammaren” träffar och på undersidan där städet håller emot. Det bildas alltså två ”poler” på avslagen och på kärnorna - Bipolär teknik. Tekniken kallas också stötkantsteknik efter den ås (stötkant) som bildas på kärnan och på avslaget. Bipolär reduktion har fördelar när arbetsstycket börjar vara för litet att hålla i handen. Tekniken har också fördelar när stensorter som sönderdelar sig mera svårförutsägbart ska bearbetas, t.ex. kvarts.


Bipolär reduktion: Städet och knackstenen skapar krosskador i båda ändar av avslag och kärna. Bipolära avslag brukar bli rakare än plattformsavslag. Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

3) Plattformsreduktion på städ är en mellanform av de två tidigare beskrivna metoderna. Då hålls en plattformsförsedd kärna emot ett städ vid bearbetningen.

Sedan finns det ytterligare varianter där t.ex. knackstenen byts ut mot en mjukare hammare av trä eller ben, eller där stensmeden använt ett mellanlägg (puns) för att rikta slagen, eller helt enkelt tryckt loss flisor med hjälp av en tryckstock av t.ex. horn. Avslagen kunde i sin tur bearbetas till föremål eller också var det själva arbetstycket som formades till ett föremål, eller också kunde man använda de vassa avslagen precis som de var, som skärande eller stickande verktyg.

Som ni förstår så är det ganska lätt att helt bli uppslukad av detaljer när man håller på med det här, och det blir värre ju mera man går in i materialet. Jag önskar att jag på något sätt kunde förmedla spänningen med det hela, men när man börjar att SE materialet, och man tror att man förstår hur saker ligger till, så griper det tag i en.

Det känns inte som om jag riktigt kan förmedla den här entusiasmen och på ett begränsat utrymme som i bloggen är den svår att förklara, Jag avslutar istället med att visa fynden från Aareavaara där de ligger i sina askar, och så en bild på två utvalda avslag. I Areavaara består den bearbetade stenen av kvarts och en grönaktig skiffer som kallas kloritskiffer. Båda stensorterna finns naturligt i marken kring boplatserna.


Samtliga fynd från den ena av de två Aareavaaraboplatserna i fyndaskar inne på museet. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum



Ett plattfomsavslag i kvarts till vänster och ett plattformsavslag i kloritskiffer till höger. I det högra avslaget syns hur kraften från knackstenen spridit sig i avslaget i form av koncentriska slagvågor (halvcirklarna). Båda avslagen ligger på bilden med plattformsresten uppåt och det är alltså där slaget träffat . Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Det kommer att finnas anledning att återkomma till Aareavaara i bloggen när rapporten börjar bli färdig mot slutet av våren.

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof Östlund

Digital teknik inom arkeologin

GIS är en förkortning för geografiska informationssystem och kan beskrivas som datoriserade system för att kunna hantera lägesrelaterad information. Enkelt uttryckt kan man beskriva GIS som en kombination av kartor och tabellinformation som lagras och hanteras i datorn.

GIS inom arkeologin

GIS är inte bara en programvara utan även ett hjälpmedel för att analysera och optimera verksamheter. När vi arkeologer är ute i fält så mäter vi in nypåträffade fornlämningar med GPS och handdator.

Lars Backman mäter in en härd i handdator med hjälp av tillhörande GPS. Jordsonden på bilden ligger mitt i härden som är överväxt med mossa och ris. © Norrbottens museum.

Vid en arkeologisk undersökning (utgrävning) mäter vi oftast in upptagna ytor, anläggningar, fynd och prover med hjälp av totalstation som sedan bearbetas digitalt.

Åsa Lindgren mäter in fynd med hjälp av totalstation vid undersökningen av järnframställningsplatsen i Sangis. Olof Östlund och Frida Palmbo märker fyndpåsarna med den kod som fynden registreras med i totalstationen. © Norrbottens museum.

Med hjälp av GIS kan vi arkeologer lättare analysera inmätta data och göra spridningsbilder över insamlade fynd, anläggningar och prover och snabbare analysera de aktiviteter som ägt rum på platsen vi undersöker. Vi använder även GIS för att framställa kartor till våra arkeologiska rapporter.

Inte alltid digitalt

Idag är de arkeologiska verksamhetsområdena i Sverige i stort sett helt digitala. Här i Norrbotten är det dock inte alltid det lämpar sig att använda digital teknik beroende på vart vi är i länet. 2007 utfördes arkeologiska undersökningar kring Aitikgruvan. När vi ska klafsa över myrar, klättra över viltstängsel och har en bra bit att färdas till de fornlämningar som ska undersökas passar det inte att bära omkring på en totalstation som väger en hel del… I dessa fall använder vi analoga avvägningsinstrument och prickar in fynd och anläggningar på ritningar som vi upprättar för hand. Alla arkeologer är kanske inte heller alltid glad åt den digitala tekniken och önskar ibland att vi fortfarande levde i en tid utan datorer och tillhörande teknik...

Datastrul

På Norrbottens museum håller vi på att övergå till en ny version av ArcGIS som är ett av de GIS-program vi använder oss av. En del förändringar har ägt rum i programmet jämfört med den tidigare versionen. Undertecknad har därför testat den nya versionen av ArcGIS. Som vanligt uppstår det en hel del teknikstrul i samband med detta, men med god hjälp från en av Landstingets duktiga drifttekniker så har det mesta löst sig. Stort tack för det tålamodsbeprövande arbetet med ArcGIS!

GIS är uppriktigt sagt något av det mest tålamodsprövande programmen vi arbetar med. Det är sällan det går en arbetsvecka utan högljudda suckanden, svordomar och slitande i hår på grund av frustration över programmet. Det händer även att det framförs önskemål om att kasta ut datorerna genom fönstret och dränka handdatorer ute i nån djup och vattensjuk myr. Som tur är så har inget av detta inträffat i verkligheten - och GIS är faktiskt ett otroligt användbart och roligt program - när det fungerar!

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

Lite perspektiv på restid

För postturen Stockholm-Torneå krävdes under sommaren 1648 en tid av 21 ½ dygn. Tre veckor. Det finns uppgifter från andra resande som gjorde samma sträcka på 16 respektive 13 dygn. Det var Réginald Outhier som lyckades med den senare bedriften vid sitt deltagande i den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen 1736-1737. Outhier skildrade sedan sina erfarenheter i verket "Journal d'un voyage au Nord, en 1736. & 1737" eller "Journal från en resa i Norden år 1736-1737.

Det snabbaste färdsättet att ta sig till nuvarande Norrbotten (då Västerbotten) under barmarksperioden var annars sjövägen. En annan fransman, skalden Regnard, gjorde resan till Torneå på endast 4 dagar med gynnsam vind vid besöket 1681. Tyvärr hade han inte lika tur på vägen tillbaka då motvind och sedan brist på vind gjorde att han fick göra den sista resan till häst och via landbacken.

Vintertid blev det både lättare och svårare att ta sig fram. Lättare i kustlandet där vintervägarna vanligen var väl uppkörda men svårare i inlandet pga. av det motsatta. En normal dagstur i kustlandet under vintern uppgick till ca 7-9 mil om dagen medan motsvarande dagstur på de sämre vägarna i inlandet uppgick till 4-6 mil.

I princip all trafik söderut företogs sjövägen då landvägarna var för undermåliga och avstånden för långa för att upprätthålla någon högre standard på dem, arbetsinsatsen skulle blivit för stor. Detta medförde att i princip all sydlig kommunikation skedde under sommaren med inledning och avslutning under vår respektive höst. Detta mönster kan t.ex. ses i antalet tullbelagda resor per månad till och från Piteå stad år 1637 då en markant topp kan observeras i augusti men att perioden för seglats sträckte sig från maj-november.

Kommunikationen med lappmarkerna bedrevs däremot främst under vintertid. Detta gällde framför allt de tyngre transporterna som t.ex. borgarnas handelsresor och transporterna till och från silververken. Detta var av nöden tvunget då det saknades landvägar och förutsättningar för att uppföra vägar som kunde bära och framföra vagnstrafik. I många fall var dessutom vattendragen ofarbara vilket lämnade enda alternativet att utnyttja dem som frysta. Transporterna fick skötas med ren och släde, det enda tillgängliga och för stunden effektiva hjälpmedlet.

Dåtidens Jeep?

Hur pass beroende man var av vintervägarna för transporterna kan illustreras av en beskrivning av driften av silververket i Lule lappmark från år 1663. Första sommaren bröt man malmen som under följande vintern transporterades till bokverket, där malmen under andra sommaren krossades och varpen bortserades. Under andra vintern kunde sedan malmen transporteras till hyttan i Silbojokk för smältning under den tredje sommaren. Först under den tredje vintern kunde det färdiga silvret föras ned till kusten. I Torne lappmark kunde dock en hel del transporter även ske under sommartid via de betydligt bättre lämpade vattendragen där.

Sätter en del av våra samtida problem i perspektiv va?

Vid tangentbordet: Nils Harnesk

Norrahamns-vraket daterat

Just före jul kunde de som läser de norrbottniska dagstidningarna NSD och NorrbottensKuriren läsa att vraket i Norra hamn har daterats. Det är alltså det vraket som Sjöhistoriska museets marinarkeologer utförde undersökningar på i slutet av oktober (se tidigare blogginlägg), samtidigt som Norrbottens museum i samarbete med Sjöhistoriska museet genomförde ett pedagogiskt arbete med att föra ut information till allmänheten, och främst då riktat till ett antal skolklasser från Luleå.

Det var nedanstående pressmeddelande som strax före jul skickades från Statens Maritima Museer (Marinmuseum, Sjöhistoriska museet och Vasamuseet) om dateringarna och det sammanfattar på ett bra sätt vad som finns att säga om vraket hittills.

Vid tangentbordet denna gång
/Olof Östlund


Pressmeddelandet:

Vrak i Luleå daterat
2010-12-22 11:31

Ett vrak i Luleås norra hamn som det spekulerats mycket kring kan nu tidsbestämmas. Timret är sannolikt fällt i norra Sverige runt år 1700 och arkeologerna får därmed ännu en pusselbit kring äldre fartyg i norra Sverige – något man vet lite om idag.

- Nu kan vi börja titta i källorna för att se om vraket kan identifieras, säger marinarkeolog Jens Lindström från Sjöhistoriska museet.

På hösten 1988 gjordes ett vrakfynd utanför Luleå i samband med VM-seglingarna. Gissningarna kring ålder och ursprung var många. I höstas, efter två decennier, fick nyfikna marinarkeologer från Sjöhistoriska museet möjlighet att undersöka vraket. De täta årsringarna i timmer från vraket skvallrade om att virket fällts långt norrut och man kunde därför gissa att fartyget var byggt lokalt. Detta var extra spännande för arkeologerna då man vet ytterst lite om äldre skeppsbyggeri i norra Sverige. Träprover skickades till Danmark för datering.

Häromdagen, precis lagom till jul, kom dateringen från Nationalmuseum i Köpenhamn. Metoden som använts vid dateringen kallas dendrokronologi. Genom att jämföra årsringar med referenser kan man se vilket år virket fällts. Den yngsta årsringen daterades till 1666 men experterna bedömer att trädet fällts i närheten av år 1700.

Vraket som ligger på sex meters djup i Norra hamn berättar också annat. Den flata botten och det som finns kvar av sidorna är ovanligt kraftfullt byggda, som för att bära tung last. Två mastfötter vittnar om att det varit ett seglande fartyg. Marinarkeologerna kunde också konstatera att fartyget verkar ha tömts på allt av värde innan det sjönk vilket talar för att det sänkts eller i alla fall sjunkit ganska odramatiskt. Det kan vara ett pensionerat fartyg som fått sin sista vila på bottnen i Norra hamn.

- Decennierna runt år 1700 flyttades Luleå dit där staden ligger idag. Det krävdes fartyg av den här typen för att genomföra flytten och alla transporter inför uppbyggnaden. Kanske är det här fartyget har sin plats i historien, avslutar Jens Lindström.

Gammelstad, Gammelstad, Gammelstad

Genom åren har ett stort antal arkeologiska undersökningar utförts i Luleå Gammelstad. I princip så har näst intill varje del av det gamla köpstadsområdet anno 1649 och stadsområdets utbredning år 1817 besökts av antikvarier under årtiondenas lopp.

Därmed inte sagt att vi nödvändigtvis fångat all kunskap om platsen då de flesta undersökningarna varit exploateringsundersökningar vilket betyder i klartext att vi inte fått bestämma själva var insatserna skulle inriktas. Detta är naturligtvis problematiskt då vissa områden blir mer exploaterade än andra och långsamt men säkert blir söndergrävda.

Under hösten har Norrbottens Museum genomfört en sammanställning av samtliga undersökningar som genomförts inom fornlämning Raä 330 dvs. Gammelstad minus Hägnan och intilliggande kaptenlöjtnantsbostället Hedenslund.

© Norrbottens Museum. Skärmdump från Gammelstads Stads-GIS. Den rödstreckade avgränsningen för fornlämningen utgör i princip gränsen för 1817 års stad.

Sammanställningen gjordes i form av ett register i GIS-form. GIS står för geografiska informationssystem och används inom arkeologin för landskapsanalyser och visuella framställningar. Genom att sammanställa informationen från rapporterna och placera ut dem på den digitala kartan kan vi bland annat få en överblick på vilka områden som exploaterats, vi kan ta fram spridningsmönster på förekomst av kulturlager och olika fyndkategorier, vi kan göra utsökningar på dateringar och specifika fynd. Ytterligare funktioner och möjligheter frigörs i tolkningen av Gammelstad tack vare denna typ av sammanställning.

Förhoppningen med projektet, som museet nu äskat mer medel för, är att skapa en så god översikt av vår kunskap om Luleå Gammelstad med omnejd för att utifrån den kunna gå vidare med forskningen om platsen och området utifrån nya frågeställningar. Utifrån de nya frågorna kan nya områden i Gammelstad sättas i fokus för framtida arkeologiska undersökningar!

Vid tangentbordet denna gång: Nils Harnesk

Rapporter, rymdraketer och en julhälsning.

Här kommer ett sista blogginlägg innan jul. Ärligt talat är inte december den mest händelserika månaden i en arkeologs liv. Det är en grå vardag som innebär att vi stretar i på med rapportskrivning på sommarens fältarbete.

Lars Backman har skickat in rapporten på den arkeologiska utredningen för Kaunisvaara gruva till länsstyrelsen och väntar nu på deras bedömning av den. I dagens norrbottniska dagstidningar (NSD och Norrbottens Kuriren) går det förresten att läsa om det första spadtaget för gruvan. Det gick förresten också ett TV-program kl 19.00 på SVT 2 igår kväll (Kexi, Tornedalsmagasin) om gruvetableringen där de tudelade känslorna framgick på ett fint sätt. Kanske ett nödvändigt lyft för att Pajala kommun ska överleva, men också ett vemod hos dem som måste flytta från sina hem när gruvorna tar marken i anspråk.

Lars har också skickat in rapporten för grävningen vid Öjebyns kyrka för fjärrvärme. På de 90 längdmetrarna schakt som grävdes var 40 fyndtomma, och sedan kom allt det som man kan förvänta sig att stöta på när man gräver rätt genom en kyrkogård. Inga bevarade gravar efter vad jag förstår, men kraftigt omrörda lager med ben från ett stort antal individer som blivit flyttade när kyrkan under tidigare år flyttat på jordmassor. Lars har ägnat några timmar att väga alla ben, torra och rengjorda ,och det rör sig om närmare 30 kg ben. Det är väldigt mycket, minst sagt. När rapporten är godkänd av länsstyrelsen så kommer svenska kyrkan att återbegrava benen. Vi ska se om inte Lars kan göra någon form av sammanfattning av rapportens innehåll under nästa år.

Carina Bennerhag har gjort sin rapport om järnframställningsboplatsen vid Järnbacken klar och skickat den till länsstyrelsen för granskning. Hon säger att hon kan göra en sammanfattning av rapporten här på bloggen någon gång efter nyår. Den som vill kan titta på litet äldre blogginlägg från slutet av maj och början av juni från fältarbetet vid Järnbacken.

Nils Harnesk läser just nu på intensivt om medeltid i Norrbotten i väntan på besked om hans bidragsansökningar för insatser inom medeltidsarkeologi ger resultat. Kommer det positiva besked om pengar så ska Nis skriva en slutlig rapport på en grävning som gjordes i Gammelstad i början på 1990-talet. ”Lottas grävning” eller ”5:11:an” som den också kallas är en av de få grävningar i Gammelstad som gett dateringar till 1200-/1300-tal och det är verkligen angeläget att den avrapporteras. Det är inte lätt eftersom de arkeologer som utförde grävningen sedan länge slutat på Norrbottens museum och att sammanfoga anteckningar och ritningar som är flera årtionden gamla kan ta tid. Positiva besked om pengar kan också innebära ytterligare insatser i Skatamark, som nämnts i tidigare blogginlägg.

Åsa Lindgren har gjort rapporten över fornminnesinventeringen i Arjeplog klar och väntar på att länsstyrelsen ska granska den. Hon har också gjort färdigt det sista på det arbete som Lars-Gunnar Bohman gjort när det gäller tipsgranskning under den här sommaren. Ett 30-tal kulturlämningar och fornlämningar har nu förts in i FMIS -fornsök, det digitala fornlämningsregistret som ligger ute på Internet:

http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html

(Öppna ett sökfönster på den sidan och se vad som finns i fornlämningar och kulturlämningar i Norrbottens län!)

Frida Palmbo har färdigställt rapporterna över utredningarna i Kälsjärv (skogsbilväg för skogsbruk) och Alträsket (skogsbilväg för skogsbruk) och skickat in dessa till länsstyrelsen för granskning. Vid Alträsket-utredningen påträffades en stor mängd kolbottnar, rester av kolmilor. Frida har lovat att återkomma med ett blogginlägg om Alträsket.

Olof Östlund har under de senaste veckorna i huvudsak fokuserat på att få ihop rapporten över Fjärrvärme-undersökningarna i Gammelstad. Den är klar så långt som det är möjligt att komma nu, men det återstår att få besked om 14C-daterngarna och att göra en slutlig tolkning med dateringarna som grund för resonemanget. Dateringarna bör komma någon gång i början på februari.

Hur var det nu med den där rymdraketen som nämndes i rubriken? Jo, så fort som en grävning blir litet större med många och långa schakt så är det en hel del som ska illustreras med kartor och renritade ritningar. Stundtals har liknelsen med att bygga en rymdraket känts rimlig när det gäller rapportskrivning. Hur mycket man än försöker att få varje detalj att stämma så innebär varje komplettering av en ritning eller ett textstycke att det blir följdverkningar på en massa andra ställen i rapporten med hänvisningar till bilagor och annat. I slutänden är det alltid någon grej som glömts bort och raketen får startförbud (rapporten får krav om rättningar eller kompletteringar från länsstyrelsen innan den blir godkänd).

Det är helt klart så att decembermörkret tär en smula på humöret när sådana tankar dyker upp… Ingen astronaut har hittills dött för att en miss smugit sig in en arkeologisk rapport, ingen arkeolog heller för den delen.

Julledigheten är välkommen och efterlängtad. Litet vila kommer att göra susen!


Med ovanstående julkort på Gammelstads kyrka vill arkeologerna på Norrbottens museum önska er alla en God jul och ett Gott nytt år!

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

Byn Skatamark i fokus

Det är lustigt hur det kan slumpa sig ibland. Norrbottens museum startade ett projekt rörande yngre järnålderns bebyggelse i Norrbottens kustland för ett par månader sedan. Nils Harnesk är projektledare för detta. Uttalade områden som projektet skulle omfatta under sin första fas var områdena i och omkring de två byarna Skatamark och Brobyn i Bodens kommun. Det finns en rik lämningsbild i detta område med aktivitet från stenålder fram till våra dagar, av intresse framför allt är att byarna är belagda i historiska källor under medeltid och att det finns indikationer på bosättning under yngre järnålder.

Efter insamlande och genomläsning av skriftligt material från hembygdsböcker till arkeologiska rapporter, skrevs en ansökan till Berit Wallenbergs stiftelse om bidrag till projektet.

Strax efter inlämnad ansökan inkom ett förfrågningsunderlag från Länsstyrelsen om en besiktning av en planerad grävning för jordvärme i…just det…Skatamark. Inga arkeologiska undersökningar har genomförts i byn sedan 1930-tal då två stora fynd av stockbåtar frilades vid dikesgrävning och arkeologer kom dit för att dokumentera fynden. Den första arkeologiska undersökningen i Skatamark på 80 år och just i samband med att ett projekt initierats som just ska behandla området. Slumpen eller ödet? Gott att veta, kul är det i alla fall.

Jordvärmegrävningen skulle beröra en bytomt/gårdstomt avbildad på en karta från 1645. På platsen skall tre gårdar ha funnits år 1645, vid inventeringen 1988 var två av gårdstomterna fortfarande bebyggda.

Schaktet skulle dras österut från nuvarande mangårdsbyggnad, ut i en åkerkant och sedan ned i en angränsande våtmark nordöst om huset. Tydligen är det fördelaktigt att lägga jordvärmeslang i våtmark.

Nbm acc nr 2010:259:006 © Norrbottens museum. Jordvärmeschaktet samt försöket att gå norr om anläggning 2. Foto från V. Fotograf: Nils Harnesk.

Arbetet utfördes i slutet av oktober just innan det första snöfallet. Carina Bennerhag och jag bedömde att schaktet från huset ut till åkern skulle övervakas som en schaktövervakning, sedan skulle vi lägga ut sökschakt i övriga området för att avgöra ifall intakta kulturlager och anläggningar skulle påverkas av en grävning för jordvärme.

Vi kom aldrig till sökschakten. Fem meter in så stötte vi på anläggning 1 som visade sig vara Norrbottens andra funna blästugn, den skadades till del av grävmaskinens skopa men vi bedömde att den kunde lämnas till slutundersökning och att arbete kunde fortsätta. Arbetet fick sedan ändå avbrytas då två anläggningar till framkom i schaktet.

Nbm acc nr 2010:259:002. © Norrbottens museum. Anläggning 1, blästugn. Fotograf: Nils Harnesk.

Vi återvände några dagar senare för att slutundersöka Blästugnen. Den uppvisade en något kuriös utformning där kistkonstruktionen delvis utgjordes av ett markfast block. Ugnen har troligen använts flera gånger ända fram till blocket sprack av den kontinuerliga upphettningen.

De två andra anläggningarna som återfanns utgjordes av en trolig kolningsgrop och den andra var av okänd funktion.

Blästugnen är ännu inte daterad men de indikationer vi har fått av materialet och det historiska källmaterialet tyder på att det är en konstruktion från historisk tid. Slaggen var väldigt lätt vilket tyder på en effektiv utvinning av järn, slaggen från Sangis (se blogginlägg från maj och juni) är i jämförelse väldigt tunga. Gården kallas idag för Ulriks men var tidigare ett soldatorp med rotenamnet Wass. Enligt muntliga uppgifter från ägaren av ”I si Gämmeldags”, en av de äldsta gårdarna i byn, ska bonden och soldaten Wass under 1800-tal ha brutit malm i närliggande berg. Det är då inte långt ifrån att tänka sig att denne även tillverkade järn. Enligt folkräkningen 1890 bodde en Adolf Wass på gården.

Dateringen emotses med stor förväntan, oavsett resultat har det dock gett oss Norrbottens andra blästugn. Det är mest troligt en väldigt stor åldersskillnad mellan de två. Blästugnen i Sangis är trots allt från 200-talet efter Kr f och den som vi nu hittat i Skatamark verkar, att döma av den information som kommit fram om platsen, vara åtskilligt yngre. Men som sagt, resultaten från daterngarna har ännu inte kommit....spännande.

Vid tangentbordet denna gång.
Nils Harnesk