Järnvägsutredning norr om Pajala: Mygg och fornlämningar!

Det är nu lördag efter första veckan för järnvägsutredningen i Pajala. Det är inte alltid som det finns energi och kraft att skriva blogginlägg mitt under arbetsveckan, så jag skriver nu istället. Det under den här veckan varit mycket promenader över våtmarker och videsnår i sällskap med blodtörstiga svärmar av mygg. Kvällsvilan behövs när man kommer tillbaka till boendet, och vi gör bara det nödvändigaste som att ladda upp GPS:er, handdatorer och kameror för morgondagen. Sängläge intas som regel nästan direkt efter middag och dusch.

Vi har varit fyra arkeologer (Carina, Frida, Nils och Olof) från Norrbottens museum som jobbat med en arkeologisk utredning norr om Pajala, med anledning av den järnväg som planeras för gruvverksamheten kring Kaunisvaara. Det är en järnvägssträckning på ungefär två mil som vi har fått i uppdrag att söka igenom delar av. Det är länsstyrelsen som har pekat ut vilka områden i järnvägskorridoren som måste utredas arkeologiskt. Tanken är alltså att vi ska försöka hitta alla fornlämningar och kulturlämningar som finns i inom dessa områden. Till vår hjälp i sökandet har vi haft jordsonder för att kunna ”se” under vegetationen. Jordsonden är ett järnrör som är slitsat på en sida, och med den kan vi ta upp jordprover som visar om människor påverkat marken. Vi kan till exempel se om det finns kol och rödbränd sand under mossa och lavar i en stenkrets och därmed slå fast om det rör sig om en härd (en eldstad).

Påträffad härd i utredningsområdet. Käppen med det krokiga handtaget som står i härden är jordsonden. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Vegetationen kan vara ett problem vid utredningar. Det har varit särskilt tydligt den här veckan. Området där järnvägen planeras är rikt på myrar och även områdena mellan myrarna är fuktiga med riklig undervegetation, vilket gör det svårt att se eventuella lämningar. Extra tydligt blir det där vegetationen inte finns kvar. Vi har nämligen hittat en boplats av stenålderskaraktär, med ett fåtal brända ben och avslag i kvarts och kvartsit. Den påträffades i markberedningsspår på ett hygge, och det fanns inga lämningar på boplatsen som hade synts ovanför vegetationen om mossa och lingonris varit kvar. Vi hade förmodligen aldrig hittat den om inte hygget hade varit markberett. Det är ett dilemma för oss arkeologer att skogsbruket ibland förstör kända fornlämningar (när skogsbruket utförs oförsiktigt), samtidigt som markberedning gör att vi kan hitta tidigare okända lämningar.

Ibland blir det nödvändigt att komma nära marken. Här har vi hittat indikationer på en boplats i markskadorna efter markberedningen. Foto Carina Bennerhag © Norrbottens museum

I övrigt har vi den här veckan också påträffat några ”husgrunder från historisk tid”. Enkelt sagt kan man säga att historisk tid är den tid som vi har haft skriftliga källor. I det här fallet är husgrunderna nog inte äldre än 100 år, men vi registrerar dem ändå för framtiden.

Det ska bli spännande att se om vi hittar någonting under nästa vecka.

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

Ugnen är funnen!

För ungefär en vecka sedan avslutade vi utgrävningen av järnframställningsplatsen utanför Sangis. Under de sista dagarna framkom resterna efter själva ugnen där järnet framställdes, så det blev ett intensivt grävande i slutet på undersökningen.

Här går det undan! Olof, Nils och Åsa gräver bort slaggvarpen (det bruna lagret) som innehåller slagger som rensats ut ur järnframställningsugnen. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Ugnen verkar ha varit två-delad med en konstruktion av kantställda stenhällar i den ena änden och en nedgrävd slagguppsamlingsgrop i den andra. Totalt mäter ugnen ca 1 m på längden och 0,3 m på bredden.

De kantställda stenhällarna syns i den nedre delen av bilden. Gropen där slaggerna samlades upp vid järnframställningen syns som ett mörkt brunfärgat område framför/ovanför de kantställda stenhällarna. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Innanför de kantställda stenhällarna fanns delar av en vägginfodring med rester efter hål för en eller flera blåsbälgar. I nuläget tror vi att stenlådan kan ha fungerat som en blästergång, där luften från en blåsbälg pumpades in i ugnen. Under de kommande veckorna kommer vi att skicka in slagger och vägginfodringar på analys och förhoppningsvis kommer vi att få klarhet i ugnens konstruktion.

Vägginfodringen där blåsbälgen monterades syns som en svagt halvmåneformad konstruktion innanför de kanställda stenhällarna. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Detalj på vägginfodringen med rester efter åtminstone två bälg-ingångar. Även de kantställda stenarna framför infodringen har formats så att de har urtag för bälgen. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Intressant nog har ugnskonstruktionen mycket stora likheter med fynd som påträffats i både norra Finland och Karelen. Där har liknande ”stenlådor” undersökts och tolkats som att järnet har framställts innanför de stående stenhällarna. Likheterna är mycket intressanta och visar på en teknisk tradition som troligtvis har ett samband österut.

Under hösten kommer vi att påbörja rapportskrivandet, då förväntas alla analyser vara klara. Till dess väntar fältarbete i bland annat Pajala och Boden-trakten. Vi återkommer så snart vi har mera information.

Vid datorn:
Carina Bennerhag

Sista veckan

Nu går vi in i sista veckan på grävningen av järnframställningsplatsen. Grävmaskinerna som håller på med järnvägsbyggnationen av Haparandabanan kommer allt närmare. Vi har fått många besök från grävmaskinister längs bansträckningen, som undrar om vi blir klar i utsatt tid. De vill nämligen in och gräva i den intilliggande Jernbacksmyren.

Åsa mäter in fynd. I bakgrunden syns grävmaskinerna som kommer allt närmare. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

I dagsläget har vi avtorvat och tagit bort mossan från en ca 500 kvm stor yta. I den ena änden av området ligger järnframställningsplatsen med stora mängder slagger och rester efter väggdelar från själva ugnen. I den andra änden av området har man utfört ett omfattande stensmide i både kvarts och kvartsit. Intressant nog finns här också rester efter järnavfall, vilket är delar av det råjärn som bildades vid järnframställningen.

Idag har vi börjat att gräva oss ner genom det slagglager (slaggvarpen) som finns vid järnframställningsugnen. Vi försöker hitta själva nedgrävningen där ugnen har stått och tror oss ha hittat den grop där slaggen samlades upp vid själva järnframställningen.

Nedgrävningen av järnframställningsplatsen har påbörjats. Tvärs igenom ytan med slagger löper ett profilsnöre. För att få ett tvärsnitt gräver vi först bort anläggningen på den ena sidan av snöret. Därefter grävs den andra halvan bort. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Järnet har troligtvis framställts i en sk blästugn, där ugnen är av den typ där slaggen samlas i en underliggande grop. Ovanpå gropen har man haft ett schakt som kan liknas vid en skorsten. Skorstenen har varit uppbyggt av ett sandigt och grusigt material som kittats samman, troligtvis har också eldfasta stenar ingått i konstruktionen. Lera som annars är vanligt i blästugnar i Sverige har inte använts.

Slagger från järnframställning har ett mycket karaktäristiskt utseende, den ser ut som runnen stearin. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Rent förenklat så går järnframställningen till så, att man varvar kol och malm, i det här fallet myrmalm, i skorstenen. Sedan tänder man på kolet och via blåsbälgar eller blästrar, blåser man in luft i skorstenen för att höja temperaturen. Först smälter slaggerna ut ur malmen och lägger sig i botten på gropen som finns under skorstenen, sedan smälter järnet ut och lägger sig som en kaka ovanpå slaggerna. För att få ut järnet måste man sedan slå sönder ugnen eller gräva ut det underifrån.

I det brunfärgade området mellan stubbarna finns mängder med slagger som är restprodukter efter järnframställningen. De flata stenarna som syns i området har ingått som en del av konstruktionen av ugnen eller skorstenen. Själva skorstenen har troligtvis stått i det röda inringade området till vänster i bild. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Imorgon fortsätter grävandet och letandet efter själva gropen där slaggen samlades upp, vi har våra aningar var den finns (se bilden ovan). Hittar vi gropen vet vi också var själva ugnen eller skorstenen stod. Fortsättning följer.....

Vid datorn:
Carina Bennerhag

Slagg, slagg och ännu mera slagg

Vårt arbete med grävningen vid Järnbacksmyren fortskrider. Vi har nu rensat klart den yta som har maskinavbanats. I samband med rensningen har vi hittat avslag (rester från redskapstillverkning) i kvarts och kvartsit, brända ben och skörbränd, d v s eldpåverkad, sten.

Vy över en del av undersökningsytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

I veckan har vi påbörjat undersökningen av själva järnframställningsplatsen. Den anläggning vi har börjat undersöka är en trolig blästugn, där järnet har framställts omkring 300 f.Kr. Olof och Åsa har handavtorvat anläggningen och därefter har vi allihopa hjälpts åt med att rensa fram anläggningen.

Olof Östlund, Åsa Lindgren och Frida Palmbo arbetar med att rensa fram järnframställningsplatsen. Stubben växer naturligtvis mitt i anläggningen... Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Det är mycket fynd som kommer fram vid rensningen - mängder av slagg men även några glödskal och ett litet avslag i flinta. Glödskal är det restmaterial som flyger iväg från järnet när det bearbetas på ett städ. Idag hittade Carina även en del av det material som ugnen har bestått av där det finns ingångar för en blåsbälg.

Det runda hålet i infordringen är en trolig ingång för en blåsbälg till själva blästugnen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Allt material vi gräver bort kring anläggningen sållas så att vi inte ska missa något i samband med grävningen.

Olof Östlund sållar material som grävts bort från järnframställningsplatsen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Imorgon är det dags att mäta in samtliga fynd kring järnframställningsplatsen med hjälp av totalstation, ett digitalt inmätningsinstrument - i arkeologers mun ofta kallad för "Totte". Anläggningen ska även ritas och fotograferas och på fredag kommer vi att påbörja nedgrävningen av järnframställningsplatsen.

De vita och blänkande påsarna på bilden är fyndpåsar... Fyndpåsarna innehåller ofta mer än ett fynd och är ofta välfyllda med slagg. Med andra ord blir det en hel del fynd att ta hand om... Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Arbetet med järnvägsbyggnationen fortskrider och grävmaskinerna i området kommer allt närmare. Det har inte regnat på flera dagar så stora moln av damm rivs upp när maskinerna kör förbi vår undersökningsplats. De sandiga molnen sprids ut över vår undersökningsyta och om vi inte blir bruna utav solen så blir vi i alla fall bruna av allt damm.

Dammiga sandmoln. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Vi har även hunnit med ett besök på två av boplatserna som vi undersökte 2007, lokal 20 och lokal 39. Lokal 39 ligger ju endast 500 meter bort från den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Mycket har hänt på dessa lokaler och idag har vi svårt att känna igen de platser som vi arbetade på under hela sommaren 2007.

Vy över lokal 39. Järnvägskorridoren är nu helt avverkad och bakom kullen som syns längst bort i bild finns den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna onsdagskväll:

Frida Palmbo