Arkeologi på Norrbottens museum

Ny adress, vi har flyttat!

2011-04-05T11:50:00.002+02:00

Den nya adressen och hemmet för oss arkeologer är nu: http://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/ Anledningen till flytten är att denna plattform är alldeles för användarfientlig. Mvh Nils Harnesk

Kommunikation - Stockbåtarna i Häggmyran

2011-04-05T07:26:00.011+02:00

År 1932 var hemmansägaren G.A Hedström i full färd med att dika ur en del av Häggmyran för att tillgängliggöra ny odlings- och betesmark. Arbetet var tungt och krävande, det var därför man valt att göra det under september strax efter skörden, då slapp man åtminstone värmen. Byborna i Skatamark hade under de två senaste årtiondena gemensamt arbetat med att sänka sjön och äntligen lyckats i sitt strävsamma arbete med att komma åt mer mark att försörja sig på, hela 2,6 meter hade man lyckats sänka sjöytan! Sänkningen hade gjort att Häggmyran, som tidigare var en grund vik av Skatamarkträsket, blivit tillgänglig för bönderna i byn. Arbetet på att dika ur denna hade nu kunnat påbörjas. Arbetet fortsatte sin gilla gång men ungefär mitt i mossen stötte arbetslaget på en stock som man högg igenom för att kunna fortsätta, sjunkstockar hade de stött på i andra sammanhang och denna såg inte märkvärdig ut. En bit längre bort påträffades däremot ytterligare tre stycken, dessa var dessutom tydligt tillhuggna och en kunde man till och med ta upp intakt ur våtmarken. När dessa fynd hade gjorts insåg Hedström och de andra i arbetslaget det antikvariska värdet i fyndet och kontaktade Norrbottens museum och antikvarien Gunnar Ullenius. Totalt kom Ullenius att dokumentera 8 "trågliknande föremål" i myren inom ett område på 25 x 15 meter. Samtliga stockbåtar hade ett snarlikt utseende, grovt tillyxade med en längd på mellan 3-5 meter och en bredd och höjd på 30-40 cm. I föränden på stockarna var på samtliga uthugget en tapp med ett horisontellt hål med undantag för en stock där det fanns en tapp i vardera ände. Det kan inte uteslutas att ytterligare stockar haft en tapp i vardera ände då ett antal av dem var fragmentariska. Skatamarkträsket utgjorde under vikingatid en grund havsvik sammankopplad med Bottenviken via vattendraget Skogsån och Persöfjärden. Det finns lämningar i området som antyder bosättning från neolitikum och framåt. Byn Skatamark är en av de äldsta i Luleå storsocken och ligger numera i Bodens kommun (Överluleå socken), byn omnämns för första gången 1409 och bör då ha etablerats senast under andra hälften av 1300-talet. Sjön bör under tidig medeltid och historisk ha varit fiskrik och strandängarna mycket lockande för odling och bete. I sammanhanget är stockfynd 1 samt 6 extra intressanta: Stock nummer 1 framkom på ca. 30 cm djup och var den som genomgrävdes vid det inledande dikningsarbetet men den kunde senare rekonstrueras. Genom tappen var vid fyndtillfället genomträdd en i båda ändar avhuggen björkstam på ca. 180 cm, på förändens ovansida var två hål nedborrade omkring 10 cm djupa och 1,3 cm i diameter. I anslutning till föremålet framkom också ett paddelfragment som tyvärr inte kunnat återfinnas i samlingarna. Av stock nummer 6 återfanns endast föränden. Vid friläggningen av föremålet påträffades en i bägge ändar avhuggen furustam liggandes tvärs över stocken, denna var ca. 3 m lång. Ytterligare en sådan tillhuggen stam återfanns liggande invid stocken. Alldeles intill påträffades dessutom rester av ett fiskestängsel bestående av nedsatta engrenar. Förutom detta påträffades också större bitar av björknäver som användes i förindustriell tid bl.a. för att göra sänken och flöten till nät, ett träföremål med fyra skurna hål hittades också. Detta har troligen utgjort en del av en mjärde. Stock nummer 1 och "tappen" med det genomhuggna hålet. © Norrbottens Museum.

Gemensamt för alla fynden förutom ett är som sagt den grova tillhuggningen, den ringa bredden och höjden och den rektangulära formen med raka sidor samt flat botten. De var alla tillverkade i furu förutom stock nummer 8 som hade huggits till av gran. Denna stock var också den enda som hade rundade sidor och var utrustad utan tappar. I de fall där stockarna endast är utformade med en tapp är aktern rakt avslutad. Endast en är dekorerad, stock nummer 4, som på förändens överdel har ett inhugget snedkors. En möjlig tolkning är att det rör sig om någon form av ägomarkering i stil med bomärke. Stock nummer 2 särskiljer sig också något från de övriga då det finns två upphuggna hål mitt emot varandra i föränden, en möjlig tolkning är att dessa utgjort urtag för stabilisatorer s.k. utriggare.

Stock nummer 2 med det inhuggna snedkorset. © Norrbottens Museum.

Den stock som huggits till med en tapp i vardera ände blev troligen aldrig färdigställd då hål endast var upptaget i ena tappen, hålet i den andra var påbörjat men inte avslutat. Samtliga föremålen framkom liggandes upp och ned med urholkningen ned mot myren och på ett djup på mellan 30-50 cm under markytan.

Fyndet av paddelåran i anslutning till stock nummer 1 samt resterna av fiskeutrustningen intill stock nummer 6 antyder att det är någon form av transportmedel vi har att göra med och till vilket ändamål de nyttjats, detta trots att stockarna är väldigt smala och därmed ranka. Troligt är att någon form av utriggare nyttjats eller att man sammankopplat ett antal stockar för att uppväga instabiliteten. Detta fynd ska alltså dateras inom projektet "Tabula rasa - Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder".

Mer om stockbåtar och deras användning i nästa inlägg.

Kommunikation och kommunikationsvägar

2011-03-22T11:51:00.008+01:00

En av SAOB:s definitioner av ordet kommunikation lyder på följande sätt:

"förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända meddelanden mellan olika orter, samfärdsel, förbindelse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. konkret: samfärdsmedel, samfärdsled"

Att studera kommunikation och kommunikationsvägar är med andra ord att studera hur människor rörde sig i landskapet, med vilka transportmedel och hur man rent fysiskt mötte och talade med varandra, utbytte erfarenheter, information och föremål. Det är också ett sätt för oss arkeologer att faktiskt se hur människorna uppfattade landskapet runt omkring sig, vilka naturliga bildningar som kan ha utgjort riktmärken eller hinder i vägen, platser som utgjorde lämpliga rastplatser etc. Med andra ord kan studier av kommunikation berätta mycket för oss om de förhistoriska människornas samhälle och organisation men även om det vardagliga och personliga.

Dagens kommunikationsvägar utgör monument över människans "seger" över naturen. Ett exempel är de moderna motorvägarna som löper rakt över tidigare våtmarker, genom berg och korsar stora vattendrag med lätthet. Naturen utgör vanligtvis inget större hinder än ett milt besvär annat än i undantagsfall som tunneln genom Hallandsåsen. Detta var en omöjlighet i äldre tider. Landvägar krävde stora arbetsinsatser och en gemensam organisation, de krävde också kontinuerligt underhåll. Deras dragning dikterades av naturens beskaffenhet, höga och självdränerade åssträckningar var att föredra och oftast drog man vägarna runt våtmarker och berg även om det innebar omvägar. I Norrbotten blev inte landvägarna dominerande kommunikativt förrän under 1900-tal, fram till dess var vattenvägarna de vanligaste vägarna för transporter av gods och människor både sommar som vinter.

Kommunikationsvägarna styr på många sätt hur vi tänker, de styr vårt beteende och vår uppfattning av landskapet. Idag uppfattar vi hastighet som något viktigt och kommunikationsmedlen utformas för att vi så snabbt som möjligt ska ta oss fram mellan punkt a och punkt b. När det gäller landvägarna betyder det t.ex. att kunna färdas utan att behöva passera genom en mängd små samhällen, vilket medfört att en rad orter idag marginaliserats då vägarna dragits förbi eller runt dem. Synen på vägarnas funktion har förändrats från att knyta samman bosättningar till att knyta samman större knutpunkter för vidare transporter. Är det ett skifte från ett mänskligt till ett renodlat ekonomiskt fokus? Man kan definitivt påstå att våra moderna kommunikationsvägar och kommunikationsmedel, precis som arkitektur, reflekterar ideologier och förmedlar budskap. Gjorde de det även förr?

Även färdmedlen har blivit fler idag än tidigare. Äldre tiders resenärer var hänvisade till apostlahästarna, vattentransport eller drag-/riddjur. På vintern fanns det kälke, släde eller skidor, i viss mån skridskor. Hastigheterna var sällan särskilt höga eller för den delen motiverade. Idag finns det bil, tåg och flyg som, när de fungerar, transporterar oss snabbt och smidigt dit vi ska. De snabba och kringgående färdmedlen av idag gör att vi sällan lägger märke till det omgivande landskapet, vi etablerar ingen relation till det eftersom det endast utgör en förbipasserande kuliss.

Den äldre tidens resenärer å andra sidan reste med förhållandevis långsamma transportmedel, om hastighet var prioriterad var vattenvägarna att föredra. T.ex. tog postturen mellan Stockholm och Torneå under sommaren 1648 21½ dygn medan samma sträcka sjövägen, med gynnsamma vindar, endast tog 4 dygn. De tillägnade sig landskapet på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Till fots kan vi etablera ett intimt förhållande till en plats och ett lokalsamhälle som vi inte kan göra på samma sätt med dagens kommunikationer och transportmedel. Är det därför många idag känner sig rotlösa och utan fast punkt i tillvaron? En sådan lokalförankring gör på ett mer övergripande plan att samhället och världen blir mer förståelig, det skapar en trygghet.

I nästa blogginlägg kommer jag att fortsätta diskutera kommunikation men gå in mer specifikt på projektet "Tabula rasa-Bygd i förändring. Norrbottens kustland under yngre järnålder" och steg 1 i detta som bl.a. innefattar en studie av ett fynd av stockbåtar som i ett kommunikationsperspektiv är mycket intressanta. Lägger med en liten sneak peek:

// Nils Harnesk

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

2011-03-11T12:47:00.006+01:00

Detta blogginlägg blir det sista i tillbakablicken över de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanan, och kommer att handla om den järnframställningsplats som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren påträffade hösten 2009. Deras första dag kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack. Ingen järnframställningsplats från förhistorisk tid hade någonsin hittats i Norrbotten. Hur skulle lämningen vara placerad i terrängen och hur skulle den se ut?

När håret reser sig på en arkeologs armar

Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende.

Slaggen såg ut som runnen stearin, vilket är mycket vanligt för slagger som bildats vid järnframställning © Norrbottens museum.

Definitivt järnframställning

Efter en liten provundersökning hösten 2009 konstaterades att det definitivt var slagg från järnframställning som hittats samt att platsen daterades till 300-200 f.Kr. detta innebär att järnframställningsplatsen är samtida med lokal 39, där delar av luppar hittats, men även samtida med den daterade holkyxan som hittades på lokal 39. Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren ligger endast 500 m från lokal 39. Så på tämligen starka grunder kan man anta att det järn som smiddes till verktyg på lokal 39 har framställts på den nyupptäckta järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren!

Räddningsgrävning

Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.

Den lilla hornbiten från ren har skärspår från en metallkniv. Stenredskap och metallverktyg har använts parallellt med varandra. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Järnframställningsplatsen

Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.

Mörkfärgningen på bilden är platsen för själva järnframställningsplatsen © Norrbottens museum.

När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.

Ugnens uppbyggnad av kantställda stenhällar © Norrbottens museum.

Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.

Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.

En väggdel med hål för blåsbälgen © Norrbottens museum.

Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.

En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.

Vid tangentbordet denna fredag: Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 4: stensmide och metallhantering

2011-03-08T09:41:00.005+01:00

Fyndmaterialet som hittats på boplatserna längs med Haparandabanan är mycket varierat. Till största delen utgörs fynden av rester efter redskapstillverkning i kvarts och kvartsit, det som vi arkeologer kallar för avslag. Även om boplatserna är daterade till järnålder så lever stensmidet kvar i en väldigt utvecklad form.

Det krävs ett mycket stort kunnande att slå fram den här typen av avslag eller rent av spån som Therese håller i sin hand. © Norrbottens museum.

Rester efter metallhantering

Parallellt med resterna efter det omfattande stensmidet har även en hel del material hittats efter en tämligen omfattande metallhantering. En hel del fynd av slagger som är restprodukter efter smidet har hittats.

Slagg som bildats i en smideshärd när järnet har värmts upp för att bearbetas. © Norrbottens museum.

Glödskal är små tunna flagor som bildas när järnet hamras ut på ett städ. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Genom ett 40-tal dateringar som är gjorda på boplatserna har en detaljerad kronologi över både stensmidet och metallhanteringen kunnat upprättas. Kronologin visar att både stensmide och metallhantering lever sida vid sida under järnåldern.

Norrbottniskt stål för 2200 år sedan

De metallföremål och rester efter metallhantering som hittats längs med Haparandabanan indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Det handlar därmed om norrbottniskt stål redan för 2200 år sedan! Holkyxan på bilden nedan är daterad till ca 200 f.Kr. och är faktiskt det äldsta hittills kända fyndet av härdat stål i Sverige!

Holkyxa från lokal 39 med en väldigt tydlig kärna av stål. Yxan vittnar om ett högkvalitativt hantverk där flera lager med olika stålkvaliteter har lagts samman för att bilda en hård egg. Yxan har därefter glödgats i elden och sedan härdats (snabbkylts) från hög temperatur för att ge en hållbar egg. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fynd av luppar – indikator på en närliggande järnframställningsplats

I det metallurgiska materialet hittades även luppar. En lupp är det råjärn som bildas vid järnframställning och som är helt obearbetat. Detta gav indikationer på att en järnframställningsplats kunde finnas i närheten, då man antagligen inte velat frakta det obearbetade järnet så långt. Carina Bennerhag valde utifrån dessa uppgifter och studier av historiska kartor, där detta område benämns som Jernbacken med den intilliggande myren Jernbacksmyren, att starta ett projekt vid Norrbottens museum som behandlar det teknologiska skiftet när järnet introducerades i samhället. Som ett led i detta projekt gjorde Carina tillsammans med Åsa Lindgren en fördjupad inventering i området kring Jernbacksmyren, vilket ledde till upptäckten av en av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien!

Järnframställningsplatsen undersöktes under maj-juni 2010 och mer om denna grävning går att läsa i tidigare inlägg här på bloggen. Nästkommande och avslutande blogginlägg om arkeologi i Haparandabanans spår kommer att handla om själva järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren.

Vid tangentbordet: Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 3: keramik

2011-03-03T11:41:00.007+01:00

Vid undersökningarna längs med Haparandabanan har vi hittat en relativt stor mängd keramik, totalt 1346 st keramikskärvor. Av dessa har endast 3 keramikskärvor hittats på lokal 7. Majoriteten, 857 st, av skärvorna har påträffats vid undersökningen av lokal 39 och resterande är från lokal 20.

Rensning av delar av den avtorvade ytan på lokal 20. De mörkfärgningar som syns på bilden är anläggningar där keramik har påträffats. © Norrbottens museum.

Magringsmedel

Keramiken som hittats är magrad med olika typer av magringsmedel. Magring är något som tillsätts keramiken för att den ska bli hållbar och inte spricka vid bränningen. Keramiken från Haparandabanan är magrade med asbest, glimmer, hår eller oidentifierat organiskt material, ben eller chamotte (krossad bränd lera/keramik). Vissa skärvor innehåller endast ett sorts magringsmedel medan andra skärvor innehåller flera olika. Keramiken har framförallt hittats i olika anläggningar där den troligtvis slängts som avfall.

Asbestmagrad keramik från lokal 39. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Glimmermagrad keramik från lokal 7. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Dateringar

Norrbottens museum har låtit utföra ett flertal dateringar på både keramik och anläggningar där keramik har påträffats. Utifrån dessa dateringar är det tydligt att den glimmermagrade keramiken dyker upp kring 200 f.Kr. samtidigt som introduktionen av metallhantering sker. Glimmer som magringsmedel försvinner ut ur materialet under perioden 50 f.Kr.-250 e.Kr. Vid denna tid är det även tydligt att keramik med olika magringar inte slängs på samma ställe utan förekommer i enskilda anläggningar, till skillnad från perioden 500-200 f.Kr. Vid denna tid förekommer olika magringar i samma anläggning eller område. Keramiken försvinner helt ur fyndmaterialet under tiden 350-800 e.Kr.

Dekor

Keramiken längs med Norrbottenskusten uppvisar stor variation, både vad gäller magring, dekor och datering. Ett antal av keramikskärvorna från Haparandabanan är dekorerade. Från lokal 20 är det främst dekor i form av ristade linjer medan majoriteten av de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 är dekorerade med kamstämplar. Den dekorerade keramiken från lokal 20 är främst magrad med asbest till skillnad från de dekorerade keramikskärvorna från lokal 39 som främst är magrade med både asbest och hår.

Keramik med linjedekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Keramik med kamstämpeldekor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Nästkommande blogginlägg kommer att beskriva stensmidet kontra metallhanteringen på boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet denna torsdag:

Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

2011-02-28T14:47:00.009+01:00

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Brända ben. © Norrbottens museum.

Osteologiskt resultat

71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fiskkotor. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Fisket – en viktig resurs under järnåldern

Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur

Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Dekorerad benpärla. Ben från fågel eller litet däggdjur. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Hornfragment med spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda

Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?

Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången

2011-02-24T15:59:00.004+01:00

I dag har undertecknad hållit en föreläsning om det arkeologiska arbetet som utförts längs med Haparandabanans spår för Trafikverkets Haparandabanegrupp. Detta blogginlägg får därmed bli ett första i en liten tillbakablick på resultatet av det arkeologiska arbetet som gjorts inför järnvägsdragningen mellan Kalix och Haparanda. Då det rör sig om en hel del material så kommer tillbakablicken delas in i 5 olika blogginlägg, varav detta första får handla om den arkeologiska arbetsgången.

Arkeologiska utredningar

Det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan påbörjades redan 2003 när en utredning gjordes för underlag till miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n) då stickprovmässiga fältinsatser gjordes på valda delar i bankorridoren. Regelrätta arkeologiska utredningar genomfördes under åren 2004-2005. En arkeologisk utredning syftar till att undersöka förekomst av fornlämningar inom ett angivet område, i det här fallet exploateringsområdet för Haparandabanan.

Lokal 20 innan undersökning. Boplatsen hittades tack vare att skörbränd sten och stenmaterial i kvarts låg synligt i öppna markskador. © Norrbottens museum.

Vid de arkeologiska utredningarna i bankorridoren påträffades totalt 82 nya lämningar fördelat på 52 olika lokaler. Majoriteten av lämningarna är fasta fornlämningar (45 st) och består av: boplatser, kokgropar, stensättningar, boplatsvallar, boplatsgropar i klapper, gropar i klapper, en härd samt ett röse.

Övriga 37 lämningar är övriga kulturhistoriska lämningar: kolbottnar, husgrunder, förvaringsanläggning (källargrop), stensamling/härd, flottningsanläggning, röjningsröse, tomtning, boplatsgrop, gränsmarkeringar, rektangulära ytor, skyttevärn, grotta med tradition, område med skyttevärn och stenbrott, rengärda, barktäkt och en eventuell bunker.

Arkeologiska förundersökningar

Under 2006-2007 genomfördes nästa steg i det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan: arkeologiska förundersökningar. En förundersökning syftar till att avgränsa en fornlämning och utgör även underlag inför en eventuell slutundersökning.

2006 hade Banverket (numera Trafikverket) fastställt järnvägsdragningen och länsstyrelsen i Norrbottens län gjorde bedömningen att 4 av de 45 fasta fornlämningarna kom att beröras av järnvägsdragningen. Norrbottens museum kom därmed tillsammans med Västerbottens museum att förundersöka 4 boplatser: lokal 7 vid Lantjärv, lokal 13 vid Sangis samt lokal 20 och lokal 39 på Storträskheden.

Vid förundersökningarna konstaterades att samtliga 4 boplatser var från järnålder, en tidsperiod som infaller mellan 500 f.Kr. – 1050 e.Kr.

Arkeologiska slutundersökningar

Som ett sista led i de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanans sträckning kom de 4 boplatserna att slutundersökas under sommaren 2007. En slutundersökning syftar till att gräva bort och dokumentera en fornlämning. När en fornlämning grävs bort blir den förstörd och borttagen. Endast dokumentationen kvarstår av lämningen, varför det är viktigt med en noggrann dokumentation för framtida forskning.

Vy över lokal 39 med några av undersökningsytorna. © Norrbottens museum.

Undersökningarna längs med Haparandabanan är till ytan en av de största utgrävningar som gjorts i Norrbotten sedan vattenkraftsutbyggnaden på 1950-talet. De fyra undersökta boplatserna omfattar tillsammans en yta som motsvarar drygt 4 fotbollsplaner.

Nästkommande blogginlägg kommer att handla om näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Jag önskar att jag kunde förmedla lyckan att hålla på med det här…

2011-02-11T15:09:00.008+01:00

Ännu ligger snön djup i Norrbotten och temperaturerna pendlar fortfarande mellan minus 15 och minus 25 grader i Luleå. Ändå så börjar det så sakteliga flaggas för en del jobb inför fältsäsongen. Det är inga omfattande arbeten som vi räknar på än så länge, det rör sig om enstaka små utredningar på en eller ett par dagar, och andra korta jobb. Men när det nu börjar pratas om kommande fältsäsong så känns det som om det finns hopp om att våren är på väg.

Själv sitter jag och går igenom stenmaterialet från undersökningen i Aareavaara från i höstas. Vid genomgången har jag laddat upp med ordentliga mängder med litteratur om den äldsta delen av mesolitikum. Det är bland annat litteratur som handlar om stenteknologi och bearbetning av sten och tro mig; det här kan jag fastna i ordentligt!

Att titta närmare på stenteknologin är ett möjligt sätt att jämföra olika boplatser från samma tidsperiod. Hur bearbetade och formade människorna sten för att skapa spetsar och eggar till sina redskap? Har de gjort ungefär likadant på olika platser? Har de skapat föremål som ser likadana ut eller skiljer det sig mellan olika boplatser på olika platser? Har de valt liknande stensorter? Om det finns likheter innebär det då att människor från olika platser haft kontakt med varandra? Det är så man kan använda de fynd som vi hittar när vi gräver; genom att t.ex. jämföra med andra boplatser i andra delar av Sverige, Norge och Finland.

När det gäller stensmide finns det två eller tre grundläggande sätt att bearbeta sten (plus några till). När man bearbetar sten kan man slå bort stenflisor (avslag) från kärnan på tre sätt:

1) Plattformsreduktion (eller plattformsteknik), vilket innebär att stensmeden håller arbetstycket (kärnan) i ena handen och slår på kanten av en plattform på kärnan med en knacksten. Knackstenen fungerar alltså som hammare. Plattformen måste man skapa först innan man kan fortsätta bearbetningen av kärnan. Tekniken brukar också kallas frihandsteknik ibland eftersom kärnan hålls i handen utan stöd mot något underlag. Plattformsreduktion fungerar bra när täta, finkorniga stensorter ska bearbetas, t.ex. vissa kvartsiter, vissa skiffrar, eller vissa stensorter av vulkaniskt ursprung. (Flinta hör också till den här typen av täta, finkorniga stensorter som fungerar bra att bearbeta med plattformsreduktion, men flinta finns inte naturligt här i Norrbotten)

Plattformsreduktion: Slaget från knackstenen kommer uppifrån i bilden och träffar kanten på kärnans plattform. Plattformsavslag blir ofta aningen krökta. Kärnan hålls i handen under bearbetningen, (men händer är författaren dålig på att rita så ni får tänka er dem). Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

2) Bipolär reduktion innebär att arbetsstycket hålls mot ett hårt underlag (t.ex. en större sten) som fungerar som städ. När knackstenen träffar arbetsstycket bildas krosskador både på ovansidan där ”hammaren” träffar och på undersidan där städet håller emot. Det bildas alltså två ”poler” på avslagen och på kärnorna - Bipolär teknik. Tekniken kallas också stötkantsteknik efter den ås (stötkant) som bildas på kärnan och på avslaget. Bipolär reduktion har fördelar när arbetsstycket börjar vara för litet att hålla i handen. Tekniken har också fördelar när stensorter som sönderdelar sig mera svårförutsägbart ska bearbetas, t.ex. kvarts.

Bipolär reduktion: Städet och knackstenen skapar krosskador i båda ändar av avslag och kärna. Bipolära avslag brukar bli rakare än plattformsavslag. Skiss: Olof Östlund, Norrbottens museum

3) Plattformsreduktion på städ är en mellanform av de två tidigare beskrivna metoderna. Då hålls en plattformsförsedd kärna emot ett städ vid bearbetningen.

Sedan finns det ytterligare varianter där t.ex. knackstenen byts ut mot en mjukare hammare av trä eller ben, eller där stensmeden använt ett mellanlägg (puns) för att rikta slagen, eller helt enkelt tryckt loss flisor med hjälp av en tryckstock av t.ex. horn. Avslagen kunde i sin tur bearbetas till föremål eller också var det själva arbetstycket som formades till ett föremål, eller också kunde man använda de vassa avslagen precis som de var, som skärande eller stickande verktyg.

Som ni förstår så är det ganska lätt att helt bli uppslukad av detaljer när man håller på med det här, och det blir värre ju mera man går in i materialet. Jag önskar att jag på något sätt kunde förmedla spänningen med det hela, men när man börjar att SE materialet, och man tror att man förstår hur saker ligger till, så griper det tag i en.

Det känns inte som om jag riktigt kan förmedla den här entusiasmen och på ett begränsat utrymme som i bloggen är den svår att förklara, Jag avslutar istället med att visa fynden från Aareavaara där de ligger i sina askar, och så en bild på två utvalda avslag. I Areavaara består den bearbetade stenen av kvarts och en grönaktig skiffer som kallas kloritskiffer. Båda stensorterna finns naturligt i marken kring boplatserna.

Samtliga fynd från den ena av de två Aareavaaraboplatserna i fyndaskar inne på museet. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Ett plattfomsavslag i kvarts till vänster och ett plattformsavslag i kloritskiffer till höger. I det högra avslaget syns hur kraften från knackstenen spridit sig i avslaget i form av koncentriska slagvågor (halvcirklarna). Båda avslagen ligger på bilden med plattformsresten uppåt och det är alltså där slaget träffat . Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Det kommer att finnas anledning att återkomma till Aareavaara i bloggen när rapporten börjar bli färdig mot slutet av våren.

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof Östlund

Digital teknik inom arkeologin

2011-02-04T11:17:00.006+01:00

GIS är en förkortning för geografiska informationssystem och kan beskrivas som datoriserade system för att kunna hantera lägesrelaterad information. Enkelt uttryckt kan man beskriva GIS som en kombination av kartor och tabellinformation som lagras och hanteras i datorn.

GIS inom arkeologin

GIS är inte bara en programvara utan även ett hjälpmedel för att analysera och optimera verksamheter. När vi arkeologer är ute i fält så mäter vi in nypåträffade fornlämningar med GPS och handdator.

Lars Backman mäter in en härd i handdator med hjälp av tillhörande GPS. Jordsonden på bilden ligger mitt i härden som är överväxt med mossa och ris. © Norrbottens museum.

Vid en arkeologisk undersökning (utgrävning) mäter vi oftast in upptagna ytor, anläggningar, fynd och prover med hjälp av totalstation som sedan bearbetas digitalt.

Åsa Lindgren mäter in fynd med hjälp av totalstation vid undersökningen av järnframställningsplatsen i Sangis. Olof Östlund och Frida Palmbo märker fyndpåsarna med den kod som fynden registreras med i totalstationen. © Norrbottens museum.

Med hjälp av GIS kan vi arkeologer lättare analysera inmätta data och göra spridningsbilder över insamlade fynd, anläggningar och prover och snabbare analysera de aktiviteter som ägt rum på platsen vi undersöker. Vi använder även GIS för att framställa kartor till våra arkeologiska rapporter.

Inte alltid digitalt

Idag är de arkeologiska verksamhetsområdena i Sverige i stort sett helt digitala. Här i Norrbotten är det dock inte alltid det lämpar sig att använda digital teknik beroende på vart vi är i länet. 2007 utfördes arkeologiska undersökningar kring Aitikgruvan. När vi ska klafsa över myrar, klättra över viltstängsel och har en bra bit att färdas till de fornlämningar som ska undersökas passar det inte att bära omkring på en totalstation som väger en hel del… I dessa fall använder vi analoga avvägningsinstrument och prickar in fynd och anläggningar på ritningar som vi upprättar för hand. Alla arkeologer är kanske inte heller alltid glad åt den digitala tekniken och önskar ibland att vi fortfarande levde i en tid utan datorer och tillhörande teknik...

Datastrul

På Norrbottens museum håller vi på att övergå till en ny version av ArcGIS som är ett av de GIS-program vi använder oss av. En del förändringar har ägt rum i programmet jämfört med den tidigare versionen. Undertecknad har därför testat den nya versionen av ArcGIS. Som vanligt uppstår det en hel del teknikstrul i samband med detta, men med god hjälp från en av Landstingets duktiga drifttekniker så har det mesta löst sig. Stort tack för det tålamodsbeprövande arbetet med ArcGIS!

GIS är uppriktigt sagt något av det mest tålamodsprövande programmen vi arbetar med. Det är sällan det går en arbetsvecka utan högljudda suckanden, svordomar och slitande i hår på grund av frustration över programmet. Det händer även att det framförs önskemål om att kasta ut datorerna genom fönstret och dränka handdatorer ute i nån djup och vattensjuk myr. Som tur är så har inget av detta inträffat i verkligheten - och GIS är faktiskt ett otroligt användbart och roligt program - när det fungerar!

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo

Lite perspektiv på restid

2011-01-11T12:33:00.007+01:00

För postturen Stockholm-Torneå krävdes under sommaren 1648 en tid av 21 ½ dygn. Tre veckor. Det finns uppgifter från andra resande som gjorde samma sträcka på 16 respektive 13 dygn. Det var Réginald Outhier som lyckades med den senare bedriften vid sitt deltagande i den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen 1736-1737. Outhier skildrade sedan sina erfarenheter i verket "Journal d'un voyage au Nord, en 1736. & 1737" eller "Journal från en resa i Norden år 1736-1737.

Det snabbaste färdsättet att ta sig till nuvarande Norrbotten (då Västerbotten) under barmarksperioden var annars sjövägen. En annan fransman, skalden Regnard, gjorde resan till Torneå på endast 4 dagar med gynnsam vind vid besöket 1681. Tyvärr hade han inte lika tur på vägen tillbaka då motvind och sedan brist på vind gjorde att han fick göra den sista resan till häst och via landbacken.

Vintertid blev det både lättare och svårare att ta sig fram. Lättare i kustlandet där vintervägarna vanligen var väl uppkörda men svårare i inlandet pga. av det motsatta. En normal dagstur i kustlandet under vintern uppgick till ca 7-9 mil om dagen medan motsvarande dagstur på de sämre vägarna i inlandet uppgick till 4-6 mil.

I princip all trafik söderut företogs sjövägen då landvägarna var för undermåliga och avstånden för långa för att upprätthålla någon högre standard på dem, arbetsinsatsen skulle blivit för stor. Detta medförde att i princip all sydlig kommunikation skedde under sommaren med inledning och avslutning under vår respektive höst. Detta mönster kan t.ex. ses i antalet tullbelagda resor per månad till och från Piteå stad år 1637 då en markant topp kan observeras i augusti men att perioden för seglats sträckte sig från maj-november.

Kommunikationen med lappmarkerna bedrevs däremot främst under vintertid. Detta gällde framför allt de tyngre transporterna som t.ex. borgarnas handelsresor och transporterna till och från silververken. Detta var av nöden tvunget då det saknades landvägar och förutsättningar för att uppföra vägar som kunde bära och framföra vagnstrafik. I många fall var dessutom vattendragen ofarbara vilket lämnade enda alternativet att utnyttja dem som frysta. Transporterna fick skötas med ren och släde, det enda tillgängliga och för stunden effektiva hjälpmedlet.

Dåtidens Jeep?

Hur pass beroende man var av vintervägarna för transporterna kan illustreras av en beskrivning av driften av silververket i Lule lappmark från år 1663. Första sommaren bröt man malmen som under följande vintern transporterades till bokverket, där malmen under andra sommaren krossades och varpen bortserades. Under andra vintern kunde sedan malmen transporteras till hyttan i Silbojokk för smältning under den tredje sommaren. Först under den tredje vintern kunde det färdiga silvret föras ned till kusten. I Torne lappmark kunde dock en hel del transporter även ske under sommartid via de betydligt bättre lämpade vattendragen där.

Sätter en del av våra samtida problem i perspektiv va?

Vid tangentbordet: Nils Harnesk

Norrahamns-vraket daterat

2011-01-07T15:58:00.006+01:00

Just före jul kunde de som läser de norrbottniska dagstidningarna NSD och NorrbottensKuriren läsa att vraket i Norra hamn har daterats. Det är alltså det vraket som Sjöhistoriska museets marinarkeologer utförde undersökningar på i slutet av oktober (se tidigare blogginlägg), samtidigt som Norrbottens museum i samarbete med Sjöhistoriska museet genomförde ett pedagogiskt arbete med att föra ut information till allmänheten, och främst då riktat till ett antal skolklasser från Luleå.

Det var nedanstående pressmeddelande som strax före jul skickades från Statens Maritima Museer (Marinmuseum, Sjöhistoriska museet och Vasamuseet) om dateringarna och det sammanfattar på ett bra sätt vad som finns att säga om vraket hittills.

Vid tangentbordet denna gång
/Olof Östlund

Pressmeddelandet:

Vrak i Luleå daterat
2010-12-22 11:31

Ett vrak i Luleås norra hamn som det spekulerats mycket kring kan nu tidsbestämmas. Timret är sannolikt fällt i norra Sverige runt år 1700 och arkeologerna får därmed ännu en pusselbit kring äldre fartyg i norra Sverige – något man vet lite om idag.

- Nu kan vi börja titta i källorna för att se om vraket kan identifieras, säger marinarkeolog Jens Lindström från Sjöhistoriska museet.

På hösten 1988 gjordes ett vrakfynd utanför Luleå i samband med VM-seglingarna. Gissningarna kring ålder och ursprung var många. I höstas, efter två decennier, fick nyfikna marinarkeologer från Sjöhistoriska museet möjlighet att undersöka vraket. De täta årsringarna i timmer från vraket skvallrade om att virket fällts långt norrut och man kunde därför gissa att fartyget var byggt lokalt. Detta var extra spännande för arkeologerna då man vet ytterst lite om äldre skeppsbyggeri i norra Sverige. Träprover skickades till Danmark för datering.

Häromdagen, precis lagom till jul, kom dateringen från Nationalmuseum i Köpenhamn. Metoden som använts vid dateringen kallas dendrokronologi. Genom att jämföra årsringar med referenser kan man se vilket år virket fällts. Den yngsta årsringen daterades till 1666 men experterna bedömer att trädet fällts i närheten av år 1700.

Vraket som ligger på sex meters djup i Norra hamn berättar också annat. Den flata botten och det som finns kvar av sidorna är ovanligt kraftfullt byggda, som för att bära tung last. Två mastfötter vittnar om att det varit ett seglande fartyg. Marinarkeologerna kunde också konstatera att fartyget verkar ha tömts på allt av värde innan det sjönk vilket talar för att det sänkts eller i alla fall sjunkit ganska odramatiskt. Det kan vara ett pensionerat fartyg som fått sin sista vila på bottnen i Norra hamn.

- Decennierna runt år 1700 flyttades Luleå dit där staden ligger idag. Det krävdes fartyg av den här typen för att genomföra flytten och alla transporter inför uppbyggnaden. Kanske är det här fartyget har sin plats i historien, avslutar Jens Lindström.

Gammelstad, Gammelstad, Gammelstad

2011-01-04T08:34:00.009+01:00

Genom åren har ett stort antal arkeologiska undersökningar utförts i Luleå Gammelstad. I princip så har näst intill varje del av det gamla köpstadsområdet anno 1649 och stadsområdets utbredning år 1817 besökts av antikvarier under årtiondenas lopp.

Därmed inte sagt att vi nödvändigtvis fångat all kunskap om platsen då de flesta undersökningarna varit exploateringsundersökningar vilket betyder i klartext att vi inte fått bestämma själva var insatserna skulle inriktas. Detta är naturligtvis problematiskt då vissa områden blir mer exploaterade än andra och långsamt men säkert blir söndergrävda.

Under hösten har Norrbottens Museum genomfört en sammanställning av samtliga undersökningar som genomförts inom fornlämning Raä 330 dvs. Gammelstad minus Hägnan och intilliggande kaptenlöjtnantsbostället Hedenslund.

© Norrbottens Museum. Skärmdump från Gammelstads Stads-GIS. Den rödstreckade avgränsningen för fornlämningen utgör i princip gränsen för 1817 års stad.

Sammanställningen gjordes i form av ett register i GIS-form. GIS står för geografiska informationssystem och används inom arkeologin för landskapsanalyser och visuella framställningar. Genom att sammanställa informationen från rapporterna och placera ut dem på den digitala kartan kan vi bland annat få en överblick på vilka områden som exploaterats, vi kan ta fram spridningsmönster på förekomst av kulturlager och olika fyndkategorier, vi kan göra utsökningar på dateringar och specifika fynd. Ytterligare funktioner och möjligheter frigörs i tolkningen av Gammelstad tack vare denna typ av sammanställning.

Förhoppningen med projektet, som museet nu äskat mer medel för, är att skapa en så god översikt av vår kunskap om Luleå Gammelstad med omnejd för att utifrån den kunna gå vidare med forskningen om platsen och området utifrån nya frågeställningar. Utifrån de nya frågorna kan nya områden i Gammelstad sättas i fokus för framtida arkeologiska undersökningar!

Vid tangentbordet denna gång: Nils Harnesk

Rapporter, rymdraketer och en julhälsning.

2010-12-21T11:27:00.009+01:00

Här kommer ett sista blogginlägg innan jul. Ärligt talat är inte december den mest händelserika månaden i en arkeologs liv. Det är en grå vardag som innebär att vi stretar i på med rapportskrivning på sommarens fältarbete.

Lars Backman har skickat in rapporten på den arkeologiska utredningen för Kaunisvaara gruva till länsstyrelsen och väntar nu på deras bedömning av den. I dagens norrbottniska dagstidningar (NSD och Norrbottens Kuriren) går det förresten att läsa om det första spadtaget för gruvan. Det gick förresten också ett TV-program kl 19.00 på SVT 2 igår kväll (Kexi, Tornedalsmagasin) om gruvetableringen där de tudelade känslorna framgick på ett fint sätt. Kanske ett nödvändigt lyft för att Pajala kommun ska överleva, men också ett vemod hos dem som måste flytta från sina hem när gruvorna tar marken i anspråk.

Lars har också skickat in rapporten för grävningen vid Öjebyns kyrka för fjärrvärme. På de 90 längdmetrarna schakt som grävdes var 40 fyndtomma, och sedan kom allt det som man kan förvänta sig att stöta på när man gräver rätt genom en kyrkogård. Inga bevarade gravar efter vad jag förstår, men kraftigt omrörda lager med ben från ett stort antal individer som blivit flyttade när kyrkan under tidigare år flyttat på jordmassor. Lars har ägnat några timmar att väga alla ben, torra och rengjorda ,och det rör sig om närmare 30 kg ben. Det är väldigt mycket, minst sagt. När rapporten är godkänd av länsstyrelsen så kommer svenska kyrkan att återbegrava benen. Vi ska se om inte Lars kan göra någon form av sammanfattning av rapportens innehåll under nästa år.

Carina Bennerhag har gjort sin rapport om järnframställningsboplatsen vid Järnbacken klar och skickat den till länsstyrelsen för granskning. Hon säger att hon kan göra en sammanfattning av rapporten här på bloggen någon gång efter nyår. Den som vill kan titta på litet äldre blogginlägg från slutet av maj och början av juni från fältarbetet vid Järnbacken.

Nils Harnesk läser just nu på intensivt om medeltid i Norrbotten i väntan på besked om hans bidragsansökningar för insatser inom medeltidsarkeologi ger resultat. Kommer det positiva besked om pengar så ska Nis skriva en slutlig rapport på en grävning som gjordes i Gammelstad i början på 1990-talet. ”Lottas grävning” eller ”5:11:an” som den också kallas är en av de få grävningar i Gammelstad som gett dateringar till 1200-/1300-tal och det är verkligen angeläget att den avrapporteras. Det är inte lätt eftersom de arkeologer som utförde grävningen sedan länge slutat på Norrbottens museum och att sammanfoga anteckningar och ritningar som är flera årtionden gamla kan ta tid. Positiva besked om pengar kan också innebära ytterligare insatser i Skatamark, som nämnts i tidigare blogginlägg.

Åsa Lindgren har gjort rapporten över fornminnesinventeringen i Arjeplog klar och väntar på att länsstyrelsen ska granska den. Hon har också gjort färdigt det sista på det arbete som Lars-Gunnar Bohman gjort när det gäller tipsgranskning under den här sommaren. Ett 30-tal kulturlämningar och fornlämningar har nu förts in i FMIS -fornsök, det digitala fornlämningsregistret som ligger ute på Internet:

http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html

(Öppna ett sökfönster på den sidan och se vad som finns i fornlämningar och kulturlämningar i Norrbottens län!)

Frida Palmbo har färdigställt rapporterna över utredningarna i Kälsjärv (skogsbilväg för skogsbruk) och Alträsket (skogsbilväg för skogsbruk) och skickat in dessa till länsstyrelsen för granskning. Vid Alträsket-utredningen påträffades en stor mängd kolbottnar, rester av kolmilor. Frida har lovat att återkomma med ett blogginlägg om Alträsket.

Olof Östlund har under de senaste veckorna i huvudsak fokuserat på att få ihop rapporten över Fjärrvärme-undersökningarna i Gammelstad. Den är klar så långt som det är möjligt att komma nu, men det återstår att få besked om 14C-daterngarna och att göra en slutlig tolkning med dateringarna som grund för resonemanget. Dateringarna bör komma någon gång i början på februari.

Hur var det nu med den där rymdraketen som nämndes i rubriken? Jo, så fort som en grävning blir litet större med många och långa schakt så är det en hel del som ska illustreras med kartor och renritade ritningar. Stundtals har liknelsen med att bygga en rymdraket känts rimlig när det gäller rapportskrivning. Hur mycket man än försöker att få varje detalj att stämma så innebär varje komplettering av en ritning eller ett textstycke att det blir följdverkningar på en massa andra ställen i rapporten med hänvisningar till bilagor och annat. I slutänden är det alltid någon grej som glömts bort och raketen får startförbud (rapporten får krav om rättningar eller kompletteringar från länsstyrelsen innan den blir godkänd).

Det är helt klart så att decembermörkret tär en smula på humöret när sådana tankar dyker upp… Ingen astronaut har hittills dött för att en miss smugit sig in en arkeologisk rapport, ingen arkeolog heller för den delen.

Julledigheten är välkommen och efterlängtad. Litet vila kommer att göra susen!

Med ovanstående julkort på Gammelstads kyrka vill arkeologerna på Norrbottens museum önska er alla en God jul och ett Gott nytt år!

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

Byn Skatamark i fokus

2010-11-29T10:01:00.010+01:00

Det är lustigt hur det kan slumpa sig ibland. Norrbottens museum startade ett projekt rörande yngre järnålderns bebyggelse i Norrbottens kustland för ett par månader sedan. Nils Harnesk är projektledare för detta. Uttalade områden som projektet skulle omfatta under sin första fas var områdena i och omkring de två byarna Skatamark och Brobyn i Bodens kommun. Det finns en rik lämningsbild i detta område med aktivitet från stenålder fram till våra dagar, av intresse framför allt är att byarna är belagda i historiska källor under medeltid och att det finns indikationer på bosättning under yngre järnålder.

Efter insamlande och genomläsning av skriftligt material från hembygdsböcker till arkeologiska rapporter, skrevs en ansökan till Berit Wallenbergs stiftelse om bidrag till projektet.

Strax efter inlämnad ansökan inkom ett förfrågningsunderlag från Länsstyrelsen om en besiktning av en planerad grävning för jordvärme i…just det…Skatamark. Inga arkeologiska undersökningar har genomförts i byn sedan 1930-tal då två stora fynd av stockbåtar frilades vid dikesgrävning och arkeologer kom dit för att dokumentera fynden. Den första arkeologiska undersökningen i Skatamark på 80 år och just i samband med att ett projekt initierats som just ska behandla området. Slumpen eller ödet? Gott att veta, kul är det i alla fall.

Jordvärmegrävningen skulle beröra en bytomt/gårdstomt avbildad på en karta från 1645. På platsen skall tre gårdar ha funnits år 1645, vid inventeringen 1988 var två av gårdstomterna fortfarande bebyggda.

Schaktet skulle dras österut från nuvarande mangårdsbyggnad, ut i en åkerkant och sedan ned i en angränsande våtmark nordöst om huset. Tydligen är det fördelaktigt att lägga jordvärmeslang i våtmark.

Nbm acc nr 2010:259:006 © Norrbottens museum. Jordvärmeschaktet samt försöket att gå norr om anläggning 2. Foto från V. Fotograf: Nils Harnesk.

Arbetet utfördes i slutet av oktober just innan det första snöfallet. Carina Bennerhag och jag bedömde att schaktet från huset ut till åkern skulle övervakas som en schaktövervakning, sedan skulle vi lägga ut sökschakt i övriga området för att avgöra ifall intakta kulturlager och anläggningar skulle påverkas av en grävning för jordvärme.

Vi kom aldrig till sökschakten. Fem meter in så stötte vi på anläggning 1 som visade sig vara Norrbottens andra funna blästugn, den skadades till del av grävmaskinens skopa men vi bedömde att den kunde lämnas till slutundersökning och att arbete kunde fortsätta. Arbetet fick sedan ändå avbrytas då två anläggningar till framkom i schaktet.

Nbm acc nr 2010:259:002. © Norrbottens museum. Anläggning 1, blästugn. Fotograf: Nils Harnesk.

Vi återvände några dagar senare för att slutundersöka Blästugnen. Den uppvisade en något kuriös utformning där kistkonstruktionen delvis utgjordes av ett markfast block. Ugnen har troligen använts flera gånger ända fram till blocket sprack av den kontinuerliga upphettningen.

De två andra anläggningarna som återfanns utgjordes av en trolig kolningsgrop och den andra var av okänd funktion.

Blästugnen är ännu inte daterad men de indikationer vi har fått av materialet och det historiska källmaterialet tyder på att det är en konstruktion från historisk tid. Slaggen var väldigt lätt vilket tyder på en effektiv utvinning av järn, slaggen från Sangis (se blogginlägg från maj och juni) är i jämförelse väldigt tunga. Gården kallas idag för Ulriks men var tidigare ett soldatorp med rotenamnet Wass. Enligt muntliga uppgifter från ägaren av ”I si Gämmeldags”, en av de äldsta gårdarna i byn, ska bonden och soldaten Wass under 1800-tal ha brutit malm i närliggande berg. Det är då inte långt ifrån att tänka sig att denne även tillverkade järn. Enligt folkräkningen 1890 bodde en Adolf Wass på gården.

Dateringen emotses med stor förväntan, oavsett resultat har det dock gett oss Norrbottens andra blästugn. Det är mest troligt en väldigt stor åldersskillnad mellan de två. Blästugnen i Sangis är trots allt från 200-talet efter Kr f och den som vi nu hittat i Skatamark verkar, att döma av den information som kommit fram om platsen, vara åtskilligt yngre. Men som sagt, resultaten från daterngarna har ännu inte kommit....spännande.

Vid tangentbordet denna gång.
Nils Harnesk

En tidningsartikel i väntan på andra nyheter.

2010-11-17T08:49:00.005+01:00

De flesta av oss sitter nu och försöker skriva rapporter på det som vi har gjort i sommar, när vi inte fräser fula saker till våra datorer. Ett tag var vi övertygade om att Lars Backman gick omkring som en levande elektromagnetisk störning. Det mesta i datorväg började krångla när han kom i närheten. Nästan så att vi kunde tänka oss att han skulle kunna börja tjänstgöra som svenska försvarets hemliga vapen för att slå ut fientliga makters datasystem (kodbeteckning L.A.R.S.). Men nu strular datorerna ovsett vem som befinner sig i närheten av dem. Det är ett stressmoment när man i själva verket vill hålla på med arkeologi, inte dataproblem.

Nils och Carina var för några veckor sedan ut till byarna Skatamark och Brobyn norr om Luleå, för schaktkontroller. Jag vet att de hittade järnslagg från metallhantering i Skatamark och att de var ordentligt uppspelta när de kom in. Hur gammalt eller ungt resterna av metallhantering är vet vi inte i nuläget. Jag hoppas att Nils kan skriva någonting i bloggen om detta i ett senare blogginlägg.

I väntan på det så kommer här en länk till en tidningsartikel från Landstingstidningen om Fjärrvärmen i Gammelstad. Artikeln är visserligen några veckor gammal, men själv är jag är mitt uppe i rapportskrivandet för det jobbet, så för mig känns det fortfarande aktuellt.

http://www.nll.se/upload/IB/lg/info/landstingstidningen/PDF-filer/LT06_01-16klar.pdf

Vid tangentbordet denna gång
Olof Östlund

Marinarkeologi i Luleås norra hamn

2010-11-02T16:15:00.010+01:00

Under förra veckan så hände det ovanliga saker i Luleås norra hamn. Sjöhistoriska museets marinarkeologer dök och gjorde undersökningar av ett skeppsvrak som av en slump påträffades på 1980-talet. Det är inte ofta som det sker marinarkeologiska undersökningar i Norrbotten och intresset har varit stort hos skolelever, allmänhet, tidningar och TV.

Samtidigt som Sjöhistoriska museet har utfört det marinarkeologiska arbetet vid vraket har också en pedagogisk insats genomförts. Sjöhistoiska museet och Norrbottens museum har berättat om marinarkeologi och Luleås roll som sjöfartsstad genom århundradena, från det att Luleå låg i det som idag är Gammelstad och fram till våra dagar. Från Norrbottens museum har arkeologen Lars Backman och pedagogerna Ida Renlund och Annika Josbrant varit inblandade i samarbetet. Från Sjöhistoriska museet har projektledare Nina Eklöf, Fredrik Blomqvist, intendent vid arkeologienheten, pedagogen Linnea Hedlund och de dykande marinarkeologerna Jens Lindström, Eduardo Roas och Patrik Höglund gjort sin del. Jag hoppas att jag fick med alla inblandade.

Inriktningen på den pedagogiska insatsen har främst varit skolelever i grundskolans årskurs 4 till 9. De flesta klasserna kom från Bergviksskolan, men trycket och intresset har varit enormt från lärare från andra skolor också. Hade de marinarkeologiska undersökningarna pågått flera veckor till och vi hade haft tillräckligt med personal så hade vi kunnat svara mot intresset. Ibland så räcker man inte riktigt till.

Naturligtvis har även allmänheten fatt chansen att lyssna på vad marinarkeologerna har att berätta.

Som plåster på såren för dem som inte kunda vara med så går det att titta in på Sjöhistoriska museeets grävblogg, och naturligtvis också på Norrbottens museums hemsida:

http://www.sjohistoriska.se/sv/Kusten-runt/Marinarkeologi/Blogg/

http://www.nll.se/webb/Kultur--och-utbildning/Norrbottens-museum/Uppdragsavdelningen/Arkeologi/Vraket-i-Luleas-norra-hamn/Vraket-i-Luleas-norra-hamn1/

Vid tangentbordet denna gång:

Olof Östlund
(som verkligen önskar att han hade haft tid och möjlighet att vara med i händelsernas centrum i Norra hamn)

En trevlig utmärkelse

2010-10-29T10:54:00.008+02:00

Nu ska får vi allt se till att öka intensiteten i vårt skrivande. Vi har fått en liten gåva som kräver att vi lever upp till den. Vi återkommer därför till veckan om dels marinarkeologi i Luleås norra hamn, dels om upptäckter vid en besiktning och en schaktkontroll av medeltida byatomter vid Brobyn och Skatamark .

Norrbottens museums arkeologiblogg har fått en Beautiful Blogger Award av Nils Harnesk. Beautiful Blogger är en slags vandringspokal som man skickar vidare till läsvärda och trevliga bloggar.

Följande krävs som motprestation:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Vi tackar Nils för utmärkelsen och tipsar våra läsare att titta in även på Nils egen blogg: En humanists väg till arbetslivet. http://nilsharnesk.wordpress.com/

De sju bloggar som vi skulle vilja nominera är följande:

Föreningen Järnet på Lapphyttan bloggar om sina försök att framställa järn med hjälp av medeltida teknik i masugn.Under slutet av 1970-talet gjordes en arkeologisk undersökning av Lapphyttan - en komplett medeltida järnframställningsplats, daterad till 1100-tal. Lapphyttan finns norr om byn Olsbenning i Norbergs kommun. 1994 invigdes Nya Lapphyttan i Norberg, som är ett försök att i full skala återskapa denna järnframställningsplats. Här har man under flera år bedrivit experimentell järnframställning med medeltida teknik. För att bevara Nya Lapphyttan finns föreningen Järnet på Lapphyttan som alltså bloggar om sina försök att framställa järn med medeltida teknik. På bloggen http://jarnforsok2010.jarnetpalapphyttan.se/ kan man följa förberedelser och genomförandet av järnframställningsförsöken och hur det är att tillverka järn på medeltida vis.

Vår tidigare kollega Magnus Reuterdahl skriver flitigt på sin blogg Testimony of the spade (http://inventerare.wordpress.com/). Magnus bloggar framförallt om arkeologi i Skandinavien, osteologi och kulturmiljö.

Riksantikvarieämbetets K-blogg http://www.k-blogg.se/ behandlar aktuella och intressanta aspekter av kulturmiljö och kulturarv. Allt från arkeologer och bebyggelseantikvarier, till kulturgeografer, fotografer och bibliotekarier medverkar på bloggen vilket medför ett intressant och varierande innehåll med fokus på kulturmiljö och kulturarv.

Tidstypiskt är Jamtli museums blogg som handlar om människor, kultur, historia och politik och om Jamtli förstås. Följ Jamtli museeums personal i deras arbeten på http://www.jamtli.com/8908.blogg.html

Byggnadsvårdsbloggen är en bred blogg som handlar om byggnadsvård, gamla hus och restaureringsfrågor. Bloggen vänder sig till alla som är intresserade av gamla hus och byggnadsvård. http://byggnadsvard.wordpress.com/

Svenska Byggnadsvårdsföreningens blogg innehåller åsikter om bebyggelse och byggnader. Här finns bland annat gå en digital stadsvandring i Luleå. Roande och intressant med allvar mellan raderna. http://byggnadsvardsnytt.wordpress.com/

Riksantikvarieämbetets UV-blogg handlar om arkeologers arbete i både i fält och inne på kontoret. http://www.uvblogg.se/wordpress/

7 intressanta saker om Norrbottens museums arkeologiverksamhet:

- Norrbottens museums arkeologiverksamhet har i dagsläget 5 tillsvidareanställda arkeologer: Lars Backman, Carina Bennerhag, Åsa Lindgren, Frida Palmbo och Olof Östlund. Därtill har vi en tillfälligt anställd arkeolog, Nils Harnesk. Tor-Henrik Buljo och Lars-Gunnar Boman har även de arbetat tillfälligt hos oss denna fältsäsong.

- Norrbottens museum har under fältsäsongen 2010 utfört arkeologiska arbeten i 11 av länets 14 kommuner: Luleå, Piteå, Älvsbyn, Kalix, Arjeplog, Kiruna, Pajala, Överkalix, Gällivare, Boden och Arvidsjaur. Dessa arbeten har bestått av arkeologiska utredningar, arkeologiska undersökningar (utgrävningar) och schaktkontroller, tipsgranskning, fornminnesinventering, skogsavverkningsanmälningar, besiktningar och utbildningar.

- Vi har hittat den äldsta järnframställningsplatsen i Sverige norr om Jämtland, 2300 år gammal!

- Fältsäsongen 2009 hittade Norrbottens museum länets hittills äldsta boplatser i trakterna kring Aareavaara, Pajala: 11 000 år!

- De stora exploateringar som sker i Norrbotten påverkar den arkeologiska verksamheten då vi ofta blir involverade när ny mark ska exploateras. Bland annat utför vi arkeologiska uppdrag i samband med gruvverksamhet, järnvägs- och vägdragningar men även skogsbruket medför en hel del arkeologiskt arbete.

- Under de senaste åren har det skett en förändring i vårt arbetssätt tack vare digital teknik och digitaliserad mätteknik. När vi registrerar nya fornlämningar gör vi detta i handdator i speciella formulär, vid arkeologiska undersökningar mäter vi in fynd, prover och grävda ytor med totalstation och vi framställer egna digitala kartor till våra rapporter. Ibland ställer datorerna till det för oss också… Datastrul är ett nytt problem vi har att tampas med.

- Norrbottens museums arkeologer sitter inte längre inne på Norrbottens museum inne i stan. Istället finns vi på Norrbottens museum på Björkskatan, i samma byggnad som Björkskatans vårdcentral. Här finns även Norrbottens museums bebyggelseantikvarier och byggnadsvårdare, fotografer, bildarkiv, samlingar, bibliotek, registreringsavdelningen samt Norrbottens minne, som är museets arkiv.

Vid datorns tangentbord denna gång:
Olof Östlund och Frida Palmbo

Alla är samlade inomhus

2010-10-13T10:24:00.026+02:00

Nu har vi alla kommit tillbaka till kontoret. Fältsäsongen är mer eller mindre över när frosten kommer.

"Tror du ja"´, fick jag som kommentar av en leende Lars Backman, och han har förmodligen rätt. Det brukar dyka upp en del skogsärenden där vi har till uppgift att märka ut fornlämningar inför skogsavverkningar. Oftast är det Lars som ger sig ut för att markera var fornlämningarna finns, i vissa fall även efter att snön kommit, vilket gör detta till en väldigt svår uppgift.

Undertecknad och Nils Harnesk har varit på schaktkontroller inför Luleå Energi AB:s dragning av fjärrvärme i Gammelstad. Byggnaderna i Gammelstad ingår i världsarvet, men det är också så att i princip hela Gammelstads kyrkby ligger på kulturlager från medeltid och framåt. De kulturlagren är skyddade av lagen eftersom de är att beteckna som fast fornlämning. Det spelar ingen roll om grävningen är liten eller stor, eller om det är en privatperson eller ett företag som gräver. Tillstånd måste sökas av länsstyrelsen för att få gräva. Sedan blir arkeologerna på Norrbottens museum i de flesta fall tillfrågade om att övervaka grävningarna.

Fjärrvärmegrävningarna pågick en dryg vecka, och omfattade litet drygt 300 m med schakt för fjärrvärmerören. Luleå Energi hade ansträngt sig om att försöka placera sina schakt där ledningar fanns sedan tidigare och så mycket som möjligt i vägfyllnadsmassor, men det är inte någon garanti för att någonting arkeologiskt viktigt kan dyka upp. Mycket av det som kommer fram är kraftigt omrörda kulturlager som genom århundraden blivit flyttade på när människor i Gammelstad flyttat och planerat jordmassor för att jämna ut ytor och bygga terrasser till sina hus. Men ibland stöter vi på oskadade kulturlager med intressant innehåll.

Vi påträffade bland annat en syllstensrad (grundstenar) från en husgrund under Gamla hamngatan. Det fanns utrymme i schaktet att lägga fjärrvärmeledningen bredvid syllstensraden, så de ligger ännu kvar. När vi tittade på en karta över gammelstad från 1817 så fanns inte något hus där vi nu hittade husgrunden. Det betyder att den mest troligt är äldre, kanske från 1700 talet, eller ytterligare litet äldre. Jordmassorna som fanns kring stenarna var tyvärr nedpressade uppifrån och var blandat med fynd från senare tider, och ingenting tidsypiskt för 1700-tal eller äldre påträffades kring grundstenarna.

Stenraden till vänster i schaktet är rester av en husgrund under Gamla hamngatan i Gammelstad. Ovanpå stenarna ligger en elkabel som redan innan grävningen för fjärrvärmen lagts ned ovanpå den gamla husgrunden. Elkabeln och husgrunden i schaktet är INTE från samma århundrade. Foto Olof Östlund © Norrbottens museum

Vi har inte tillstånd från länsstyrelsen att gräva ut oskadade lämningar, vilket innabar att vi aldrig grävde ned under grundstenarna. Vi rensade bara fram dem för att fotografera och rita. I möjligaste mån ska vi låta oskadade kulturlager ligga kvar. Att utvidga det hela till en slutundersökning kräver beslut från länsstyrelsen och kostar pengar, vilket Luleå Energi inte vill bekosta. Om vi hade hittat någonting som verkligen blockerat vägen för fjärrvärmeledningarna hade det tagit stopp där med fjärrvärmen.

Ytterligare en rest av en husgrund påträffades under Västervägen, där en husgrund från 1817 års karta påträffade, med ett kulturlager som innehöll stengods-keramik, tegelbitar, fönsterglas och delar av kritpipor. Kritpipor användes flitigt under 1700-talet för att röka tobak i. Detta sätt att röka tobak kom till Sverige på 1630-talet med soldater som återvände från det 30-åriga kriget. Kritpiporna utkonkurrerades av andra sorters pipor vid årtiondena kring 1830.

Fynd från rest av husgrund under Västervägen. Uppe till vänster: Stengods, Uppe till höger fönsterglas, nere till vänster delar av en eller flera kritpipor, nere till höger en bit tegel. Foto Olof Östlund © Norrbottens museum

Nu är vi alla mer eller mindre uppslukade av att skriva rapporter på de utredningar, inventeringar och undersökningar som vi har gjort i sommar. Vi har därmed fullt upp med att göra ett bra tag framöver.

Vid tangentbordet:

Olof Östlund

Kalixbygdens största gravröse

2010-10-05T13:46:00.005+02:00

Under föregående vecka utförde Norrbottens museum en arkeologisk utredning i trakterna kring Bergtjärnen och Hamptjärnen i Kalix kommun. Trafikverket har planer på en ny vägdragning i området. Det var viktigt att utreda om det fanns några okända fornlämningar där vägen är planerad att byggas då det finns några kända gravar i närområdet. Inga nya forn- eller kulturlämningar hittades dock vid utredningen. Enda fyndet som gjordes var relativt nytt och absolut inget hinder för den planerade vägdragningen: en rostig kniv med träskaft.

Enda fyndet vid den arkeologiska utredning som gjordes för en planerad vägdragning i Kalix kommun. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Björknäsröset
Söder om Hamptjärnen och ca 1,5 km sydöst om Björknäs finns Kalixbygdens största gravröse. Gravröset är ca 12-13 m i diameter och omkring 1,7 m högt. I gravrösets närområden finns ytterligare 2 gravar, vilka benämns som stensättningar. Både rösen och stensättningar är byggda av sten, men till skillnad från de välvda rösena är stensättningarna lägre och har en flackare profil.

En del av Björknäsröset. Foto: Frida Palmbo © Norrbotten museum.

Gravar under förhistorien
Gravarna har troligtvis anlagt vid den dåtida kusten så att de var väl synliga från havet. Landhöjningen har gjort att gravarna idag ligger i helt andra lägen, ofta en bit in i landet. Rösen av monumental karaktär förekommer mer allmänt längre söderut längs Norrlandskusten. Gravrösen dateras vanligtvis till bronsålder, ofta utifrån höjden över havet. Björknäsröset är inte undersökt, men har genom höjden över havet (ca 40 m) och i likhet med andra daterade gravar, daterats till bronsålder (ca 1500-500 f.Kr.).

Liten möjlighet till bevarande
Gravar som är uppbyggda av sten innehåller sällan några fynd. Luft och vatten har utan problem kunnat ta sig in bland stenarna och medfört att skelett och eventuella gravgåvor av organiska material eller metaller i princip alltid har förintats av tidens tand. Därtill har gravrösen ofta utsatts för gravplundrare, kanske redan i forntiden. Björknäsröset har plundrats vid något fillfälle, därav plundringsgropen i rösets mitt som är ca 4 m i diameter och drygt 2 m djup.

Plundringsgropen i Björknäsröset. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna blåsiga tisdagseftermiddag:
Frida Palmbo

Arkeologi vid Aitikgruvan

2010-09-30T13:27:00.006+02:00

Norrbottens museum har sedan 2006 utfört arkeologiska utredningar och arkeologiska undersökningar varje fältsäsong i området kring Aitikgruvan utanför Gällivare. Dessa jobb har ägt rum eftersom Boliden utökar sin gruvverksamhet i Aitik.

Förra veckan utförde Norrbottens museum tillsammans med Västerbottens museum en arkeologisk utredning utanför Aitikgruvan, då Boliden ämnar bygga nytt sandmagasin i anslutning till gruvan. Någon enstaka härd samt ett flertal barktäkter påträffades.

Härdar

En härd är en avgränsad eldplats som enligt Riksantikvarieämbetets definition har anlagts utomhus eller inne i en kåta, hydda eller hus. Idag kan de vara synliga som stenringar i marken, då eldstaden ofta har avgränsats av lagda stenar runt om elden. Genom avgränsningen hindrar man elden från att sprida sig om man eldar inne i en bostad. Ofta kan härdarna idag vara överväxta med mossa och ris och kan därför ibland vara svåra att upptäcka. Härdar kan vara kvadratiska, oregelbundna, ovala, rektangulära och runda.

Härd, påträffad vid utredning kring Aitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:09. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barktäkter

En barktäkt utgörs av en barklös yta i nedre delen av en tallstam. Barktäkter har uppkommit genom att tallens innerbark har skurits loss från trädet i ett sammanhängande stycke. Det yttre, grova barkskiktent skrapades bort så att endast den vita och ätliga innerbarken fanns kvar. Barken användes sedan till mat eller som förpackningsmaterial. Barken togs endast från en del av stammen och tallarna har därför överlevt. När trädet fortsatt att växa har barken vallats in över ytan där barktäkten har tagits.

Barktäkt på högstubbe påträffad vid utredning kringAitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:07. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barkmat - nödmat eller delikatess?

Tallens innerbark är rik på kolhydrater, C-vitamin och mineraler och har dessutom kolesterolsänkande egenskaper. Det har varit vanligt förekommande att använda sig av innerbark som kosttillskott över hela det samiska bosättningsområdet. Barken har skördats i samband med savningsperioden i slutet av juni och lagrades inför vintern. Färsk betraktades barken som en delikatess och som torkad produkt kunde barkflingor användas i t ex soppor.

Tallbark som nödmat i samband med missväxt har gjort att barken fått dålligt rykte som människoföda. När spannmålsskördarna slagit fel för bondebefolkningen blev missväxten ett faktum vid den tid på året när näringsvärdet i tallens bark sjunkit och de giftiga ämnena i barken ökat. Därför var den bark som skördades på sensommaren och hösten inte särskilt lämplig som mat.

Minst 3000 år gammal barktäkt

Silvermuseet i Arjeplog har studerat barktäkter inom det samiska bosättningsområdet, Sápmi. Den hittills äldsta matbarktäkten som de funnit är ca 3000 år gammal! Det är även troligt att man använt sig av bark som föda ännu längre tillbaka i tiden än så. Silvermuseet har även sett att bruket av tallarnas innerbark i regel verkar upphöra vid slutet av 1800-talet.

Källor:

Östlund, Lars; Bergman, Ingela & Zackrisson, Olle. 2007. Bark - nyttigt och gott. I: Forskning och framsteg nr 5, 2007.

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo

Arkeologidagen, fornminnesinventering och en grävning i Aareavaara

2010-09-16T08:48:00.007+02:00

Dags för en liten uppdatering av bloggen. Undertecknad har varit ute i fält de senaste två veckorna och därför har bloggen släpat efter litet grann.

Carina Bennerhag och Frida Palmbo höll i en välbesökt arkeologidag söndagen den 29 augusti i Granån, Sangis och Bredviken, byar kring Kalix. De räknade upp till ungefär hundra enskilda besökare sett till hela dagen. Järnåldersutgrävningerna kring Sangis har fått stor uppskattning hos lokalbefolkningen och det ser ut som om det finns intresse att följa upp det hela på något sätt.

Åsa Lindgren, Frida och Olof Östlund har löst av varandra vid fornminnesinventeringen söder om Arjeplog. Fornminnesinventeringen görs i sammarbete med Lars Lidgren från Silvermuseet i Arjeplog. Även om vi kanske inte hittat så mycket fornlämningar som vi önskat så har det ändå varit lärorikt att arbeta tillsammans med Liedgren som är en av de mest erfarna inventerarna i Norrbotten. Vad vi har påträffat under inventeringen får Åsa återkomma till när inventeringen är klar och färdigsammanställd. Frida är ännu kvar i Arjeplog, den här veckan ut.

Frida och Olof har dessutom varit uppe i Aareavaara och utfört en liten provundersökning. Den är en uppföljning av de mycket gamla boplatser som påträffades förra sommaren under en inventering som gjordes för Northland Resources räkning. Platsen är så intressant att vi sökte tillstånd av länsstyrelsen att samla in och mäta in de fynd som ligger synliga i skogsbrukets markberedningsspår, samt gräva 6 kvadratmeter på noga utvalda lägen på de två boplatserna. Kombinerat med provtagningar från sjöars bottensediment i området hoppas vi på att få intressanta resultat om boplatserna och människorna, och hur den här platsen såg ut vid tiden för inlandsisens bortsmältande. Rapporten beräknas bli klar någon gång under vårvintern.

Nils har nu startat sitt arbete med GIS-projektet för Gammelstad. Han sammanställer alla schaktkontroller som utförts i Gammelstads kyrkby, väster om Luleå. Gammelstad har kulturlager som har fornlämningsstatus, vilket innebär att alla grävningar för vattenledningar, elkablar, fjärrvärme eller till och med fundament till en farstubro måste övervakas av arkeolog. Det har blivit många sådana schaktkontroller genom åren och nu sammanställer Nils dem på en digital karta, och gör samtidigt en sammanställning över var kulturlager och fynd påträffats genom åren. Av alla enskilda små schaktkontroller ska vi nu förhoppningsvis få en litet bättre sammanhållen bild om fornlämningen under Gammelstad.

Vid tangentbordet:
Olof Östlund

Arkeologidagen söndag 29 augusti

2010-08-23T13:07:00.005+02:00

Söndagen den 29 augusti 2010 anordnas Arkeologidagen över hela Sverige. Det är Riksantikvarieämbetet som uppmuntrar arkeologiverksamma över landet att sprida information om arkeologi, det kan till exempel handla om fornlämningar, forntida miljöer och/eller arbetssätt inom arkeologin.

Norrbottens museums program för Arkeologidagen 2010 blir följande:

Kl 11.00-12.00

Guidad visning av de arkeologiska lämningarna i Granån, Kalix

Nya tolkningar presenteras av fornlämningar och fynd från utgrävningarna på 1980-talet. Visning av fynd och föremål. Det finns möjlighet att grilla. Ta med egen lunchmatsäck.

Vägbeskrivning:

Från Luleå: Kör E4:an mot Kalix, efter Kalix samhälle, sväng vänster mot Björkfors, passera Bjumisträsk och sväng vänster mot Granån/Sänkmyran, efter Sänkmyran sväng höger mot Granån, sväng vänster vid fornlämningsskylt.

Från Haparanda: Kör E4:an mot Sangis, efter Sangis by, sväng höger mot Björkfors, i Björkfors sväng vänster mot Granån, efter att ha passerat nästan hela Granån, sväng höger vid fornlämningsskylt.

Kl 13.15-14.15

Norrbottniskt stål - redan för 2300 år sedan!

Föreläsning om sommarens unika arkeologiska fynd utanför Sangis.

Plats: Folkets Hus i Sangis.
Kaffeservering.

Kl 15.00-16.00

Öppet hus i Karl-Olov Johanssons smedja i Bredviken, Kalix.

Karl-Olov Johansson visar och berättar. Arkeologer från Norrbottens museum medverkar och berättar om järnsmidet under järnåldern. Visning av fynd från undersökningarna längs Haparandabanan.

För mer information, kontakta arkeologerna Carina Bennerhag, tel 070-524 35 24, eller Frida Palmbo, tel 070-300 94 32, på Norrbottens museum.

Arr: Norrbottens museum i samarbete med Kalix kommun

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Tipsgranskning

2010-08-20T09:59:00.007+02:00

En av arbetsuppgifterna som Norrbottens museums arkeologer har är att granska tips om eventuella fornlämningar som kommer in från allmänheten. Under fältsäsongen 2010 jobbar Lars-Gunnar Boman med att granska de tips som inkommit till museet, vilket innebär en hel del resande inom vårt stora län.

Pessinki fjällurskog

Under förra veckan besökte Lars-Gunnar Pessinki fjällurskog, ett naturreservat som finns både i Kiruna och Pajala kommuner. Pessinki avsattes som naturreservat 1988 och har med tiden utvidgats. Idag utgörs naturreservatet av en yta på 972 kvadratkilometer. Landskapet består av vidsträckta barrurskogar och myrar ur vilka björkklädda lågfjäll reser sig mer än 500 meter över havet. Genom reservatet skär flera djupa kursudalar (klippraviner) som utmejslats av istidens vattenmassor.

Hela området för Pessinki fjällurskog ligger på urberggrund och skogarna präglas av att de ligger både östligt och nordligt. I norra delen av Pessinki breder fjällbjörken ut sig, i södra delen finns det tallurskogar och i sydost finns mest gran. Björn och järv finns inom naturreservatet och fågellivet är rikt, framförallt i våtmarkerna.

Kavelbroar

I naturreservatet har Lars-Gunnar registrerat åtta broar av timmer, vilka inkommit som ett tips från allmänheten. De timrade broarna ligger på en sträcka av omkring 600 meter på norra sidan av Marjakursu, den "blindtarm" av reservatet som ligger absolut längst i söder.

Kavelbro uppbyggd av flathuggna stockar. Foto: Lars-Gunnar Boman © Norrbottens museum.

Broarna är 10-25 meter långa och 2,5-3 m breda och får byggnadstekniskt anses vara kavelbroar. Flathuggna stockar har lagts intill varandra tvärs över stigen för att utjämna svackorna i dalsidan. De ligger alla på underliggande stockar i stigens riktning, ibland flera på varandra. Ingen nu levande kan berätta om deras funktion, men de har sannolikt byggts för att underlätta timmertransporter med häst.

Kavelbro i naturreservatet Pessinki fjällurskog. Nbm acc nr 2010:222:13. Foto: Lars-Gunnar Boman © Norrbottens museum.

Kavelbroar brukar oftast vara förstärkningar av vägar som går över sank mark. Kavelbroarna ska i dessa fall fördela belastningen av fordonets tyngd och hindra det från att sjunka ner i vattnet. Kavelbroarna i Pessinki utgörs därmed av det ovanligare slaget just för att de är byggda på torr mark.

Kavelbro med flera lager av underliggande stockar. Nbm acc nr 2010:222:12. Foto: Lars-Gunnar Boman © Norrbottens museum.

Har du tips om fornlämningar?

Har du hittat något som du tror kan vara en fornlämning? Då kan du kontakta någon av arkeologerna på Norrbottens museum. Vi vill gärna ha kontaktuppgifter till dig som tipsar, en beskrivning av vad ni tror att ni har hittat (gärna med foto) samt uppgifter om var lämningen finns, gärna med GPS-punkt eller markering på en karta.

Förhandsinformation: Arkeologidagen

Söndagen 29 augusti anordnas arkeologidagen över hela Sverige. Norrbottens musem kommer med sitt program för arkeologidagen under början av nästa vecka, både här på bloggen och i dagstidningarna.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo med textbidrag från Lars-Gunnar Boman

I kolarens fotspår

2010-08-13T08:56:00.009+02:00

I början av denna vecka har undertecknad tillsammans med Carina Bennerhag utfört en arkeologisk utredning strax väster om sjön Alträsket i Bodens kommun. Fortifikationsverket har planer på att anlägga en skogsbilväg i området och vi har därför gått igenom den blivande vägsträckningen för att se om det finns några fornlämningar eller kulturlämningar i området. Det är Länsstyrelsen i Norrbottens län som har beslutat att en arkeologisk utredning ska ske i området innan vägen får byggas, utifrån hur landskapet ser ut och de fornlämningar som är kända sedan tidigare i närområdet.

Totalt hittade vi 9 kolbottnar och 1 ruin efter en kolarkoja med ett kallmurat spismursröse.

Den blivande skogsbilvägen är avverkad. Vy över en del av utredningsområdet. Nbm acc nr 2010:221:09. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Kolproduktion och järnbruk

Kolproduktion har varit viktig under en lång tid och har varit en förutsättning för bland annat järnbrukens existens. För att kunna framställa koppar och järn krävdes det stora mängder träkol. Selets bruk ligger ca 10-15 km sydöst om utredningsområdet vid Alträsket och kolet från kolmilorna har kanske forslats till järnbruket för att användas vid järnframställningen. Selets bruk var i gång under perioden 1799-1898, men hade sin storhetstid i början av 1870-talet, då bruket var Norrbottens största industri- och arbetsplats. Det var främst tackjärn och stångjärn som tillverkades, men även manufakturer såsom spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes. Järnproduktionen vid masugnen förbrukade ca 70 000 hektoliter (1 hektoliter = 100 liter) träkol årligen. Kol hämtades från brukets egen skog samt från ett område på 2,5-3 mils radie runt Selets bruk (Rehult 1999).

Kol under kriget

Behovet av träkolstillverkning var även mycket stort under första världskriget och framförallt under andra världskriget. 1943 uppgick träkolsproduktionen i Sverige till 5,2 miljoner m³ (Smith 1980). Vid denna tid kolades allt från vanlig kolved till halvruttna ängslador och nedrasade gärdesgårdar. Det berättades till och med historier om att människor försökte kola vintervass och halm. Vid slutet av 1950-talet hade dock kolmilning som yrke nästan försvunnit helt och hållet (Edlund 1994).

Kolbottnar

En kolningsmetod som har använts i de norrbottniska skogarna är framställning av kol i kolmilor. Det som finns kvar i dag efter en kolmila kallas för kolbotten. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor). Runt en kolbotten finns det ofta gropar (s k stybbgropar) eller rännor vilket kan underlätta upptäckten av en kolbotten.

Kan du se kolbottnen på bilden? Det är inte helt lätt att fotografera en kolbotten då vegetationen utgörs av tät skog. På bilden ses antydan till en rund upphöjnad, det vill säga kolbottnen. Nbm acc nr 2010:221:05. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Resmilor

De kolbottnar vi har hittat vid Alträsket utgörs alla av rester efter resmilor och varierar i storlek mellan 14-25 m i diameter. Dessa cirkelrunda milor har byggts upp av ved. I mitten av milan lämnas en tändkanal så att milan ska kunna tändas på inifrån. Milan täcks därefter av granris och kolstybb (jord och sand som grävts upp runtomkring kolmilan). I kolmilan uppstår en begränsad lufttillförsel vilket gör att veden inte brinner upp utan förkolnas. Lufttillförseln regleras genom att man tar upp hål i kolstybbslagret. Hål tas upp och täpps igen allt eftersom så att milan får lika mycket luft runtom. Detta arbete sköter kolaren genom att stå och gå ovanpå kolmilan. Kolningen pågår tills all ved omvandlats till kol, ca 2-3 veckor (Kummu 1997).

Carina Bennerhag märker ut en kolbotten med röda märkband i papper. Norrbottens museums arkeologer märker ut kulturhistoriska lämningar med röda märkband och fornlämningar med blå-gula fornlämningsband. Vallen som syns på bilden utgör en av kolmilans ytterkanter. Nbm acc nr 2010:221:15. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Kolarkojor

En kolarkoja kallas den tillfälliga bostad som kolare (de som övervakade kolmilan) bodde i under kolningsarbetet. Kolarkojor finns ofta i anslutning till en eller flera kolbottnar. Det var viktigt att kolaren höll ett öga på milan under själva kolningsperioden så att ingenting gick fel. Det var vanligt att kolaren ansvarade för 2-4 kolmilor samtidigt, ibland upp till 5-6 milor. Den kolarkoja som hittades vid den arkeologiska utredningen vid Alträsket är relativt liten, 3 x 3 m och har ett kallmurat spismursröse.

Kolarhelg i Storforsen
Om du är intresserad av kolmilor och skogsbruk så är det kolarhelg i Storforsen lördag 21- söndag 22 augusti vid Skogsbruks- och flottningsmuseet. Mellan kl 11-15 är det aktiviteter kring milan under hela helgen. Lördag 21 augusti tänds kolmilan kl 11. Skogsbruks- och flottningsmuseet vid Storforsen beskriver skogsnäringens utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet och älvens betydelse som transportmedel av lösflytande timmer.

Källor
Edlund, Lars-Erik (red). Norrländsk uppslagsbok, andra bandet. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Umeå.

Kummu, Maria. 1997. Kolning. I: Kummu, Maria (red). 1997. Gruvor och bruk i norr. Kiruna.

Rehult, Martin. 1999. Selets bruk. I: Årsskrift / Nederluleå Hembygdsförening 1999.

Smith, Nils. Skogen inom Bodens kommun. I: Bermark, Ragnar (red). 1980. Bodens kommun från forntid till nutid. Luleå.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo

Tromber, tipsggranskning, schaktkontroller och utredningar.

2010-08-10T11:00:00.011+02:00

Nu har flera av oss återkommit efter semestern och det börjar hända saker igen, värda att rapportera om

Carina Bennerhag och Frida Palmbo kom tillbaka till jobbet förra veckan och har nu den här veckan åkt ut till Alträsket mellan Boden och Älvsbyn för att göra en arkeologisk utredning. En ny skogsbilväg som ska brytas och de ska söka igenom den tänkta vägsträckningen. Det finns flera kända fornlämningar sedan tidigare i området runt omkring, bland annat stenåldersboplatser, så det kan gott tänkas att de hittar någonting intressant under den utredningen.

Lars Backman och Nils Harnesk åkte ut till Öjebyn igår för att göra en flera dagar lång schaktkontroll i samband med att det ska dras in fjärrvärme i Öjebyns kyrka, genom kyrkogården. Kyrkan ska ha varit byggd på 1400-talet så det kan finnas lämningar från den tiden kring den. I Öjebyn finns också stadskulturlager, bestående av kulturlager och husgrunder från 1400-1800-talet som är lämningar efter Öjebyns kyrkstad och gamla Piteå stad.

Lars-Gunnar Bohman sköter tipsgranskningen för oss i sommar. Han reser alltså runt i länet och kollar upp tips från allmänheten om sådant som de hittat som kan vara fornlämningar. Tips som kommit in har varit bland annat hällmålningar, kvartsbrott och ett ristat ansikte i ett träd. Nils har följt med Lars-Gunnar vid något tillfälle också och skrivit en tidningsartikel till Pitetidningen angående "trädansiktet".

Det snidade ansiktet i trädet. Nbm acc nr 2010:193:005. Foto: Lars-Gunnar Bohman © Norrbottens museum.

Undertecknad har suttit inne på kontoret i två veckor; gjort arbetsplaner och skött löpande verksamhet. Svarat på mail och telefonsamtal från allmänhet, länsstyrelse och exploatörer. Ett ovanligt ärende innebar att jag igår fick åka ut till arkeologistigen i Sanningslandet, Överkalix kommun. En tromb hade fällt en stor del skog i fornlämningsområdet och markägare och skogbolag ville ha hjälp med att märka ut fornlämningar och få praktiska direktiv hur de skulle bära sig åt för att komma åt träden utan att förstöra fornlämningarna. Läget var akut eftersom det fuktiga och varma vädret innebär stor risk för svampangrepp på de liggande träden.

Ja, det är väl det senaste som har hänt. Vi återkommer.

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

Myrpromenader, fyndvård och semestertider

2010-07-08T08:59:00.014+02:00

Tiden flyger iväg och snart har de flesta av oss arkeologer sommarsemester, vilket innebär att det troligtvis blir ett blogguppehåll här på vår arkeologiblogg.

Den senaste tiden har vi arbetat med två olika arkeologiska utredningar norr om Pajala. En utredning har gjorts inför järnvägsdragningen mot finska gränsen med anledning av Northland Resources planer på gruvetablering. Den andra utredningen har koncentrerat sig kring området för själva gruvetableringen vid Sahavaara och Tapuli. Det har blivit en hel del promenader på både myrar och gigantiska hyggen. Vi har allihopa även konstaterat att det är ett mycket gott om mygg i år…

Ett av de enorma hyggen som vi har sökt av vid järnvägsutredningen. Nbm acc nr 2010:182:28. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Som nämnts i ett tidigare blogginlägg så är det länsstyrelsen i Norrbotten som har beslutat vilka områden som ska utredas arkeologiskt, d v s inom vilka områden som vi arkeologer ska ta reda på om det finns några fornlämningar och/eller kulturlämningar.

Vid järnvägsutredningen som pågick i drygt 2 veckor hittades totalt 2 boplatser, 1 härd (eldstad) samt 3 husgrunder. En av husgrunderna hittades av finska arkeologer som gjorde en inventering i området 2007 på uppdrag av Northland Resources, men då denna inte blivit inrapporterad till fornminnesregistret så har vi registrerat även denna.

En av husgrunderna som påträffades vid järnvägsutredningen. Nbm acc nr 2010:182:14. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Boplatsmaterial från en av boplatserna. Bredvid kompassen ligger brända ben. Dessa har samlats in för att göra en C14-datering av boplatsen. Nbm acc nr 2010:182:57. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Det har även påträffats några nya lämningar vid gruvutredningen: 1 husgrund, 1 kåta samt 1 rengärda.

Samtliga nya fornlämningar och kulturhistoriska lämningar rapporteras in till fornminnesregistret, en digital databas med Sveriges idag kända forn- och kulturlämningar. För den som är intresserade av att titta i fornminnesregistret finns det tillgängligt på Riksantikvarieämbetets hemsida på följande adress:

http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html

Vi har även hunnit med en del arbete inne på kontoret, främst i form av föremålsvård av allt slagg- och infodringsmaterial som hittades vid den arkeologiska undersökningen av järnframställningsplatsen utanför Sangis för ett par veckor sedan. Alla arkeologer och även några av museets bebyggelseantikvarier har hjälpts åt att rengöra materialet med tandborstar.

Väl använda tandborstar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Varje slaggbit och infodringsdel har borstats ren från sand och lagts i fyndkartonger och slutligen i fyndbackar.

Efter semestern ska alla material packas och skickas iväg till GAL, Geoarkeologiskt laboratorium, för analys. GAL är specialiserade på att analysera material från järn- och metallhantering och vi ser fram emot att få analysresultatet från vår järnframställningsplats någon gång i höst.

Bloggen kommer att uppdateras så fort som möjligt. Fram tills dess önskar Norrbottens museum alla en trevlig sommar!

Vid tangentbordet:

Frida Palmbo

Järnvägsutredning norr om Pajala: Mygg och fornlämningar!

2010-06-19T09:51:00.005+02:00

Det är nu lördag efter första veckan för järnvägsutredningen i Pajala. Det är inte alltid som det finns energi och kraft att skriva blogginlägg mitt under arbetsveckan, så jag skriver nu istället. Det under den här veckan varit mycket promenader över våtmarker och videsnår i sällskap med blodtörstiga svärmar av mygg. Kvällsvilan behövs när man kommer tillbaka till boendet, och vi gör bara det nödvändigaste som att ladda upp GPS:er, handdatorer och kameror för morgondagen. Sängläge intas som regel nästan direkt efter middag och dusch.

Vi har varit fyra arkeologer (Carina, Frida, Nils och Olof) från Norrbottens museum som jobbat med en arkeologisk utredning norr om Pajala, med anledning av den järnväg som planeras för gruvverksamheten kring Kaunisvaara. Det är en järnvägssträckning på ungefär två mil som vi har fått i uppdrag att söka igenom delar av. Det är länsstyrelsen som har pekat ut vilka områden i järnvägskorridoren som måste utredas arkeologiskt. Tanken är alltså att vi ska försöka hitta alla fornlämningar och kulturlämningar som finns i inom dessa områden. Till vår hjälp i sökandet har vi haft jordsonder för att kunna ”se” under vegetationen. Jordsonden är ett järnrör som är slitsat på en sida, och med den kan vi ta upp jordprover som visar om människor påverkat marken. Vi kan till exempel se om det finns kol och rödbränd sand under mossa och lavar i en stenkrets och därmed slå fast om det rör sig om en härd (en eldstad).

Påträffad härd i utredningsområdet. Käppen med det krokiga handtaget som står i härden är jordsonden. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Vegetationen kan vara ett problem vid utredningar. Det har varit särskilt tydligt den här veckan. Området där järnvägen planeras är rikt på myrar och även områdena mellan myrarna är fuktiga med riklig undervegetation, vilket gör det svårt att se eventuella lämningar. Extra tydligt blir det där vegetationen inte finns kvar. Vi har nämligen hittat en boplats av stenålderskaraktär, med ett fåtal brända ben och avslag i kvarts och kvartsit. Den påträffades i markberedningsspår på ett hygge, och det fanns inga lämningar på boplatsen som hade synts ovanför vegetationen om mossa och lingonris varit kvar. Vi hade förmodligen aldrig hittat den om inte hygget hade varit markberett. Det är ett dilemma för oss arkeologer att skogsbruket ibland förstör kända fornlämningar (när skogsbruket utförs oförsiktigt), samtidigt som markberedning gör att vi kan hitta tidigare okända lämningar.

Ibland blir det nödvändigt att komma nära marken. Här har vi hittat indikationer på en boplats i markskadorna efter markberedningen. Foto Carina Bennerhag © Norrbottens museum

I övrigt har vi den här veckan också påträffat några ”husgrunder från historisk tid”. Enkelt sagt kan man säga att historisk tid är den tid som vi har haft skriftliga källor. I det här fallet är husgrunderna nog inte äldre än 100 år, men vi registrerar dem ändå för framtiden.

Det ska bli spännande att se om vi hittar någonting under nästa vecka.

Vid tangentbordet denna gång:
Olof Östlund

Ugnen är funnen!

2010-06-17T23:19:00.007+02:00

För ungefär en vecka sedan avslutade vi utgrävningen av järnframställningsplatsen utanför Sangis. Under de sista dagarna framkom resterna efter själva ugnen där järnet framställdes, så det blev ett intensivt grävande i slutet på undersökningen.

Här går det undan! Olof, Nils och Åsa gräver bort slaggvarpen (det bruna lagret) som innehåller slagger som rensats ut ur järnframställningsugnen. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Ugnen verkar ha varit två-delad med en konstruktion av kantställda stenhällar i den ena änden och en nedgrävd slagguppsamlingsgrop i den andra. Totalt mäter ugnen ca 1 m på längden och 0,3 m på bredden.

De kantställda stenhällarna syns i den nedre delen av bilden. Gropen där slaggerna samlades upp vid järnframställningen syns som ett mörkt brunfärgat område framför/ovanför de kantställda stenhällarna. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Innanför de kantställda stenhällarna fanns delar av en vägginfodring med rester efter hål för en eller flera blåsbälgar. I nuläget tror vi att stenlådan kan ha fungerat som en blästergång, där luften från en blåsbälg pumpades in i ugnen. Under de kommande veckorna kommer vi att skicka in slagger och vägginfodringar på analys och förhoppningsvis kommer vi att få klarhet i ugnens konstruktion.

Vägginfodringen där blåsbälgen monterades syns som en svagt halvmåneformad konstruktion innanför de kanställda stenhällarna. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Detalj på vägginfodringen med rester efter åtminstone två bälg-ingångar. Även de kantställda stenarna framför infodringen har formats så att de har urtag för bälgen. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Intressant nog har ugnskonstruktionen mycket stora likheter med fynd som påträffats i både norra Finland och Karelen. Där har liknande ”stenlådor” undersökts och tolkats som att järnet har framställts innanför de stående stenhällarna. Likheterna är mycket intressanta och visar på en teknisk tradition som troligtvis har ett samband österut.

Under hösten kommer vi att påbörja rapportskrivandet, då förväntas alla analyser vara klara. Till dess väntar fältarbete i bland annat Pajala och Boden-trakten. Vi återkommer så snart vi har mera information.

Vid datorn:
Carina Bennerhag

Sista veckan

2010-06-07T22:47:00.012+02:00

Nu går vi in i sista veckan på grävningen av järnframställningsplatsen. Grävmaskinerna som håller på med järnvägsbyggnationen av Haparandabanan kommer allt närmare. Vi har fått många besök från grävmaskinister längs bansträckningen, som undrar om vi blir klar i utsatt tid. De vill nämligen in och gräva i den intilliggande Jernbacksmyren.

Åsa mäter in fynd. I bakgrunden syns grävmaskinerna som kommer allt närmare. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

I dagsläget har vi avtorvat och tagit bort mossan från en ca 500 kvm stor yta. I den ena änden av området ligger järnframställningsplatsen med stora mängder slagger och rester efter väggdelar från själva ugnen. I den andra änden av området har man utfört ett omfattande stensmide i både kvarts och kvartsit. Intressant nog finns här också rester efter järnavfall, vilket är delar av det råjärn som bildades vid järnframställningen.

Idag har vi börjat att gräva oss ner genom det slagglager (slaggvarpen) som finns vid järnframställningsugnen. Vi försöker hitta själva nedgrävningen där ugnen har stått och tror oss ha hittat den grop där slaggen samlades upp vid själva järnframställningen.

Nedgrävningen av järnframställningsplatsen har påbörjats. Tvärs igenom ytan med slagger löper ett profilsnöre. För att få ett tvärsnitt gräver vi först bort anläggningen på den ena sidan av snöret. Därefter grävs den andra halvan bort. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Järnet har troligtvis framställts i en sk blästugn, där ugnen är av den typ där slaggen samlas i en underliggande grop. Ovanpå gropen har man haft ett schakt som kan liknas vid en skorsten. Skorstenen har varit uppbyggt av ett sandigt och grusigt material som kittats samman, troligtvis har också eldfasta stenar ingått i konstruktionen. Lera som annars är vanligt i blästugnar i Sverige har inte använts.

Slagger från järnframställning har ett mycket karaktäristiskt utseende, den ser ut som runnen stearin. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Rent förenklat så går järnframställningen till så, att man varvar kol och malm, i det här fallet myrmalm, i skorstenen. Sedan tänder man på kolet och via blåsbälgar eller blästrar, blåser man in luft i skorstenen för att höja temperaturen. Först smälter slaggerna ut ur malmen och lägger sig i botten på gropen som finns under skorstenen, sedan smälter järnet ut och lägger sig som en kaka ovanpå slaggerna. För att få ut järnet måste man sedan slå sönder ugnen eller gräva ut det underifrån.

I det brunfärgade området mellan stubbarna finns mängder med slagger som är restprodukter efter järnframställningen. De flata stenarna som syns i området har ingått som en del av konstruktionen av ugnen eller skorstenen. Själva skorstenen har troligtvis stått i det röda inringade området till vänster i bild. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Imorgon fortsätter grävandet och letandet efter själva gropen där slaggen samlades upp, vi har våra aningar var den finns (se bilden ovan). Hittar vi gropen vet vi också var själva ugnen eller skorstenen stod. Fortsättning följer.....

Vid datorn:
Carina Bennerhag

Slagg, slagg och ännu mera slagg

2010-06-02T18:59:00.012+02:00

Vårt arbete med grävningen vid Järnbacksmyren fortskrider. Vi har nu rensat klart den yta som har maskinavbanats. I samband med rensningen har vi hittat avslag (rester från redskapstillverkning) i kvarts och kvartsit, brända ben och skörbränd, d v s eldpåverkad, sten.

I veckan har vi påbörjat undersökningen av själva järnframställningsplatsen. Den anläggning vi har börjat undersöka är en trolig blästugn, där järnet har framställts omkring 300 f.Kr. Olof och Åsa har handavtorvat anläggningen och därefter har vi allihopa hjälpts åt med att rensa fram anläggningen.

Olof Östlund, Åsa Lindgren och Frida Palmbo arbetar med att rensa fram järnframställningsplatsen. Stubben växer naturligtvis mitt i anläggningen... Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Det är mycket fynd som kommer fram vid rensningen - mängder av slagg men även några glödskal och ett litet avslag i flinta. Glödskal är det restmaterial som flyger iväg från järnet när det bearbetas på ett städ. Idag hittade Carina även en del av det material som ugnen har bestått av där det finns ingångar för en blåsbälg.

Det runda hålet i infordringen är en trolig ingång för en blåsbälg till själva blästugnen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Allt material vi gräver bort kring anläggningen sållas så att vi inte ska missa något i samband med grävningen.

Imorgon är det dags att mäta in samtliga fynd kring järnframställningsplatsen med hjälp av totalstation, ett digitalt inmätningsinstrument - i arkeologers mun ofta kallad för "Totte". Anläggningen ska även ritas och fotograferas och på fredag kommer vi att påbörja nedgrävningen av järnframställningsplatsen.

De vita och blänkande påsarna på bilden är fyndpåsar... Fyndpåsarna innehåller ofta mer än ett fynd och är ofta välfyllda med slagg. Med andra ord blir det en hel del fynd att ta hand om... Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Arbetet med järnvägsbyggnationen fortskrider och grävmaskinerna i området kommer allt närmare. Det har inte regnat på flera dagar så stora moln av damm rivs upp när maskinerna kör förbi vår undersökningsplats. De sandiga molnen sprids ut över vår undersökningsyta och om vi inte blir bruna utav solen så blir vi i alla fall bruna av allt damm.

Vi har även hunnit med ett besök på två av boplatserna som vi undersökte 2007, lokal 20 och lokal 39. Lokal 39 ligger ju endast 500 meter bort från den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Mycket har hänt på dessa lokaler och idag har vi svårt att känna igen de platser som vi arbetade på under hela sommaren 2007.

Vy över lokal 39. Järnvägskorridoren är nu helt avverkad och bakom kullen som syns längst bort i bild finns den järnframställningsplats som vi nu håller på att undersöka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna onsdagskväll:

Frida Palmbo

Start på grävningen vid Järnbacksmyren

2010-05-27T21:04:00.010+02:00

Hej.

Nu har vi börjat gräva på den plats där Carina och Åsa hittade resterna av järnframställning. I tisdags tog vi hjälp av en grävmaskin för att ta bort torv och vegetation från grävytan. Den är ungefär 40 x 20 m stor i nedre änden av en västsluttning. Nedanför den ligger Järnbacksmyren.

Vid avtorvningen hittade vi förutom de redan kända lämningarna också en skärvstensanläggning och resterna av två härdar. Naturligtvis hittade vi också en massa enskilda fynd; järnslagg, kvartsitavslag och brända ben. Det regnade väldigt mycket delar av den dagen, men det spelar absolut ingen roll så här i början av säsongen. Vi njuter av att vara utomhus!

Under onsdagen och torsdagen har vi börjat att rensa ytan för hand med skärslev, fyllhammare och spade.

Det som är spännande med den här platsen är att det både finns rester efter stensmide och järnframställning på samma plats. Människorna har alltså inte övergett den gamla stentekniken trots att nymodigheten med järn har blivit känd. Den gamla tekniken möter här den nya på ett intressant sätt. Ett kvartsitavslag till vänster och en slaggklump från järnhanteringen till höger. Foto: Olof Östlund © Norrbottens Museum.

Järnvägen håller på att byggas bara ett stenkast ifrån den plats vi jobbar och vi hör grävmaskiner och lastbilar hela tiden. Vi ser också hur de sakta gräver sig närmare Järnbacken. Vi har bara en begränsad tid att göra vår arkeologiska undersökning innan platsen är borta för alltid. Två veckor återstår...

Vid tangentbordet denna kväll:

Olof Östlund och Carina Bennerhag

Rastlösa arkeologer, oj vad vi längtar ut!

2010-05-20T16:22:00.006+02:00

Hej

Nu har det varit över 25 grader varmt i Luleå i snart en veckas tid, även om det har lovats svalare väder från och med idag. Sommaren har anlänt med full kraft och längtan att få komma ut i fält är väldigt tydlig hos arkeologerna på Norrbottens museum.

Efter undersökningarna på lokal 39 för Haparandabanejärnvägen för tre år sedan, där vi hittade rester av 2000 år gammalt järn- och stålsmide, började Carina Bennerhag fundera på var själva själva järnframställningen skett. Hon drog igång en inventering i trakterna av Sangis förra hösten och hittade då tillsammans med Åsa Lindgren någonting som kan vara en järnframstlällningsplats. Det är den som vi ska undersöka nu under tre intensiva veckor. Starten sker på måndag och det planeras nu intensivt. Carina funderar på hur vi bäst ska genomföra grävningen, och samtliga medverkande testade under gårdagen totalstationen som vi ska använda för inmätningar. Ringrostiga arkeologer behöver träning. Vi som åker till Sangis är Carina, Åsa, Frida Palmbo och Olof Östlund.

På bilden ovan ser ni framsidebilden på rapporten som Carina skrev över inventeringen där de hittade järnframställningsplatsen vid Sangis. Till vänster i bild är en keramikskärva och i mitten är en slaggklump. Platsen ligger vid myren inringad med den röda cirkeln längst till höger. Foto: Staffan Nygren och Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Lars Backman och Tor-Henrik Buljo kommer att starta en utredning inför en breddning och bygge av en skogsbilväg i Lantjärv på tisdag. Det innebär att samtliga arkeologer på museet befinner sig ute i fält utom Mirjam Jonsson som stannar kvar inne på kontoret för att styra avdelningen och ta hand om inkommande post.

Lars har för övrigt redan startat fälttsäsongen med en resa till Svappavaara där de gamla gruvhålen från 1600-talet på gruvberget skulle mätas in inför den nystart av malmbrytning som planeras. Han är en lyckans ost.

Men nästa vecka är det vår tur att få komma ut! Hoppas att vädret håller i sig...

Vid tangentbordet:

Olof Östlund

Vår i luften, dags att gå ur idet.

2010-05-12T13:31:00.002+02:00

Hej

Det är helt obegripligt att veckorna nu på vårvintern har passerat så rasande snabbt.
Alldeles nyss kändes det som om vi hade all tid i världen att planera inför sommarens fältsäsong och nu är det bara drygt en vecka kvar innan den drar igång! Känslan är stress kombinerat med en förväntan om att äntligen få komma ut i friska luften och verkligen njuta av riktig arkeologi istället för att vända papper på kontor.

Frida har i ett rasande tempo och med en viss gnutta frustration tagit sig an ett problem som ingen av oss kunnat förutse när vi började jobba med arkeologi:

Lantmäteriet har sedan länge erbjudit en kartprojektion som heter SWEREF 99 TM istället för den gamla RT 90 2,5 gon W. För något år sedan tog Riksantikvareämbetet beslut om att det är dags för alla arkeologer i Sverige att överge den gamla kartprojektionen och istället använda SWEREF i sina GPS:er och vid inmätning med totalstationer under utgrävningar.
Riksantikvarieämbetet har redan börjat ändra i det digitala fornminnesregistret (FMIS) och vi övriga måste nu följa efter. Grundtanken är bra, eftersom det gamla RT 90 ibland har gjort att kartorna skevat och misstämt på vissa ställen landet. Det har också märkts tydligt i Norrbotten. Med den nya kartprojektionen ska det bli bättre.

Problemet är att vi måste konvertera samtliga våra tidigare inköpta digitala underlagskartor och flygfoton för att kunna fortsätta att använda dem. Frida har skött genomgången av vilka filer som ska lämnas bort för konvertering och har verkligen gjort ett hästjobb eftersom det är mycket som måste ändras. Hon har också tagit hand om det krångel som SWEREF orsakat när våra handdatorer/gps:er inte gillar den nya projektionen. Välkommen till dataåldern...

Vi andra har fortsatt att skriva arbetsplaner och ändra i arbetsplaner som fått förändrade förutsättningar. Flera av oss har också ringt runt för att boka boende och annat som hör till fältsäsongen. Någonstans i denna virvel av aktivitet har Mirjam, vår nya avdelningschef också hunnit ringa runt till arkeologer som vi funderar på att anställa över fältsäsongen.

Nästa vecka så drar vi igång en avrostning bland arkeologerna. Det är Frida, Åsa och Carina som kommer att hålla i den kursen. Vi ska återigen lära oss hur handdator och GPS fungeraroch dessutom göra en uppvärmning med totalstation och det arkeologiska inmätningsprogram som vi använder till den. Det är märkligt hur fort man glömmer bort hur saker fungerar, så det är bra att vi lär upp oss igen innan säsongen börjar.

Veckan därefter drar vi i gång med de arkeolgiska undersökningarna och utredningarna!
Hurra!

Vid tangentbordet denna gång.
/Olof

Vi räknar och räknar och räknar...

2010-04-20T16:07:00.002+02:00

Hej.

Det som händer just nu hos oss arkeologer är förberedelser inför säsongen. Det kan vara projekt som vi vi själva har tagit initiativ til som ska hållas igång, t ex fornminnesinventeringar och mindre forskningsgrävningar. Mycket av förberedelserna rör dock jobb som kommer utifrån.

Hittills har förfrågningar utifrån om att utföra arkeologijobb oftast kommit till museet i samband med exploateringar. Då har länsstyrelsen med kulturminneslagen i ryggen beslutat att exploatören, t ex vägverket, banverket eller gruvföretag, måste betala för en arkeologisk utredning (leta fornlämningar inom en avgränsad yta) och i de fall fornlämningar påträffas betala för arkeologiska undersökningar (utgrävningar). Detta måste göras innan marken och fornlämningarna förstörs av exploateringen. Vi ska helt enkelt rädda det som räddas kan innan exploateringarna startar.

Vi har hittills i vår räknat på fyra jobb som har sin grund i markexploateringar (tre utredningar och en kulturmiljöanalys) och ska nu börja räkna på ytterligare ett. Två av de här jobben är ganska stora, och som alltid är allting jättebråttom. Vi försöker därför att klämma in så mycket fältarbete så tidigt som möjligt på barmarkssäsongen. Där sätter dock naturen sina begränsningar i Norrbotten. Tjälen och snön måste försvinna innan vi kan utföra vårt fältarbete. Vid kusten kan vi inte räkna med att det är tjälfritt förrän mitten av maj, och litet längre norrut eller västerut är det början av juni som gäller som start på fältsäsongen.

Arbetsplanerna och kostnadsberäkningarna brukar leda till att åtminstone jag personligen brukar slita mitt hår. Det finns många variabler som kan ställa till det. Nu senast var det ändrade planer på vilka områden som skulle exploateras. Det innebar ett nytt anvisat utredningsområde från länsstyrelsen och därmed fick vi göra om kostnadsberäkning och arbetsplan från början. Ett antal dagars jobb till ingen nytta...

Även om man stundtals känner sig som en bankkamrer eller en revisor så är vi samtidigt medvetna om att siffrorna är nödvändiga för att vi ska få utföra det arbete vi vill hålla på med. Pengarna bekostar i slutänden det som vi studerade för att hålla på med: Arkeologi.

Vid tangentbordet denna gång
Olof Östlund

Inledning

2010-04-13T13:46:00.000+02:00

Hej!

Det här är den nya bloggen för Norrbottens museums arkeologer. Tanken är att du som läsare ska kunna följa det som händer ute i fält och inne på kontoret genom att läsa här. Den här bloggen kommer alltså att innehålla det mesta som händer inom arkeologi på Norrbottens museum; utgrävningar, utredningar, inventeringar, presskonferenser, föreläsningar...

Vi har tidigare skrivit bloggar (Haparandabanan, Lokal 7, Aitik), men de har alla varit kopplade till enskilda jobb. I den här nya bloggen ska vi samla allt som händer.

Även om det förmodligen blir en av oss som blir huvudskribent på den här bloggen så är det tänkt att alla vi arkeologer ska kunna skriva texter här. Det fina med en blogg är att vi bara behöver tillgång till en internetuppkoppling för att kunna skriva, även när vi är ute i fält i Norrbottens vackra och stora län. Naturligtvis finns även Norrbottens museums hemsida att titta närmare på, men framför allt under fältsäsongen kommer bloggen att vara snabbare uppdaterad. Norrbottens museums hemsida hittar du här:

www.norrbottensmuseum.se

Norrbottens museums arkeologer och skribenter i den här bloggen är:

Lars Backman
Carina Bennerhag
Mirjam Jonsson
Åsa Lindgren
Frida Palmbo
Olof Östlund

Som det ser ut nu så verkar kommande säsong innehålla mycket intressant arbete. Vi hoppas att ni kommer att följa vad som händer här hos oss.

Vid tangentbordet idag:

/Olof Östlund